Vårtankar

Nu det våras, träden knoppas 

i naturens bröllopssal, 

i den tysta skogen höres 

redan nordens näktergal, 

och från tuvan blickar sippan 

rodnande mot solen opp, 

medan ekorrn glad och lustig 

gör i granen sina hopp. 

Solens strålar värma fälten, 

gröna brodden sticker opp, 

lilla bäcken muntert sorlar, 

härligt sväller björkens knopp. 

Allt är solljus, liv och glädje 

i naturens bröllopssal, 

blott ett stilla, ljuvligt vemod 

följer aftonvinden sval. 

Hjärtat vaknar, och jag minnes 

hur det var en annan vår  

Många vårar sedan svunnit, 

men jag mimns det som i går, 

minnes, hur i Värmlands dalar 

Andens pingstvind vida drog 

och till Jesu Kristi fötter 

mången hjälte nederslog. 

I mitt världsförfrusna hjärta 

blev för första gången vår. 

Jesu kärlek smälte drivan, 

Jesu dyra, djupa sår, 

och en ny och himmelsk glädje, 

outsäglig, underbar, 

fyllde hjärta, håg och sinne — 

o, hur säll den tiden var!

Låt ock nu uti mitt hjärta 

bli en vårtid, Fader kär! 

Trots all otro, köld och smärta 

står till dig min själs begär, 

och jag längtar att få vila, 

vila ut invid ditt bröst 

och med salig glädje lyssna 

till din egen, kända röst. 

Kom och låt din Ande verka, 

blåsa bort vad isigt är! 

Låt de dina bliva värmda 

av din kärlek, Herre kär! 

Då skall tro och hopp och kärlek 

spira upp på nytt igen 

som naturens sköna blomster, 

och vi få en vårtid än.

S Sundelius:

Värmland

Ur björnmossbädd, där ängsull vaggar vit, 

på tunga vingar lyfta tjäderhanar, 

mot klardjupt vatten stupar grå granit, 

runt drömma höga tallar, mörka granar. — 

Till ro de öde hultens tystnad manar: 

här lever minnet, barndomsdrömmerit. 

Vad själen starkast känt och djupast anar, 

det föddes här och kallar åter hit. 

Här är den stillhet, där mot himlens blå 

likt furans höga längtan tanken stiger. — 

Av malmens klang och forsens strida brus 

här hjärtan stärkts att älska och förstå 

den allvarsdjupa ro, där allting tiger 

i högblå tystnad och i gyllne ljus.

S Agrell:

Vid hemvårdarinnekursen i Karlskoga 1948

Ack Värmeland du sköna, du härliga land,

åt dig har vi givit vår ungdom.

Vi slitit och strävat med valkig hand,

och tröttnade gjorde vi stundom.

Men aldrig vi sveko din väna bygd,

ty här har vi fostrats i furornas skygd

och stojat och lekt i vår barndom.

Nu har vi exercerat med penna och bläck,

med nålar och slevar och mjölkhink.

Vi lärt oss ta ur varendaste fläck

och läst om båd tjäder och bofink.

Nu ska det bli dagbok och fint protokoll,

en väluppgjord budget och kassakontroll,

och kommunalanställd hemvårdarinna.

Nu ska vi åt folket ge kalori

och foderenheter åt grisen.

Nu ska det bli mat med vitaminer i

och andra bullar vid spisen.

Och nu när vi kommer i uniform,

vårt krav och vår fordran får annan norm,

nu ska det bli ordning och reda.

Men tänk - om de inte vill ha kalori

och förstår vad mineraler är värda!

Och tänk - om de inte törs äta järn

och begriper att vi är lärda!

Ja, då fär vi väl koka som förr vi har gjort

och kämpa som förr emot trasor och lort,

och vara blott Lena och Gärda!

H Hedqvist: