Sångarens plikt

Har du fått sångens ljuva gåva? 

Nåväl, så sjung till egen och till andras fröjd. 

Har du fått plats långt ner vid klara källan? 

Nåväl, så drick, men dela även med åt andra. 

Du ser hur Skaparn under tiders lopp 

ställt män vid källans djup — parnassens topp -

att stänka klara droppar, evigt sköna 

bland jordens folk, som därför vill belöna,

med ädelt sinne följa pliktens bud,

med tacksamt sinne tro på Skaparen, vår Gud. 

Har du fått sångens ljuva gåva? 

Så sjung med god förtröstan och med glättigt mod. 

Tag kraft ur gångna skalders hjältesagor! 

Ställ dig i samma led som desse djärve stodo! 

Och strid för barnet ifrån torpets dörr: 

det skall ej lida orätt mer, som förr! 

Snart stundar tider då var man får bära 

den lön som födes utav praktisk lära! 

Snart falska ämbetsmän ej mer skall gå 

med härskarok, och bitterhet i hjärtan så! 

Har du fått sångens ljuva gåva? 

Sjung bort en slaviskhet, i veklig levnad klädd. 

Märk, än finns hedersmän i Sveriges bygder 

som blygs se konsten utav fala luder buren! 

Sjung fram vår gamla dygd, där jungfru går 

i brudstol fram med heder i sitt hår. 

Med löjets udd sjung bort de falska seder: 

de njntbegär som endast fall bereder. 

Låt nordiskt lynne pryda än vår mark, 

så Svenska folkets ära, för dess barm känns stark. 

Har du fått sångens ljuva gåva? 

Sjung bort den suck som pressar bondens tryckta bröst!  

Han skulle glädjas ju, då han just haver

arrende på sin jord, av Gud och Fader kära. 

Sjung vemod bort från tjänstejungfruns barm,

på plikter rik, men uppå nöjen arm.

Belys hur torpets man får plikta, bara 

en sup han tar — som är en sedens vara! 

Men rike man får spyor stänka ut 

vid Bacchi dörr, och ingen vågar säga hut! 

Har du fått sångens ljuva gåva? 

Så sjung om lönen, som den ädle sångarn får: 

Hans hjältesagor eggar allas tankar! 

Från led till led, från folk till folk hans sånger ila! 

Hans segrar genom evigheten går! 

Hans namn från varje bröst en krona får! 

Ju mera taggar han av samtid finner 

dess större strålar från hans krona brinner. 

Dock är det stora stort ej blott därför 

att det av samtid icke fattas som sig bör.

Så diktar man när man är mätt! 

Men tryckt av nöd man tiger 

och hänger harpan uppå trät.

E Ofvandahl:

Där du såg död och skymning blott

(11 januari 1920, ur brev till Torsten Fogelqvist)

Där du såg död och skymning blott,
där öppnades en ljusets port,
och allt du trodde armt och smått
blev ofattbart och stort.
Och det du ansett minst och sämst
av allt på vägen här,
har lärt dig fatta vad som främst
i himlens rike är.

D Andersson:

I himlens klara sal

 

I himlens klara sal
där goda tankar blomma,
jag och konditor Ofvandahl
får vila bland de fromma.
Det är ett land av sällsam prakt
med forsar kärleksröda,
och höga andar gå på vakt
att bittra minnen döda.
Där på vår önskans äng
som sänks mot mörkblå dalen
står i en vind, ej salt och sträng,
de bästa pekoralen.
På jorden trampade i mull
av många stora lärde,
de vaja för vår längtans skull
och äga även värde.
Förgäves ej den var,
vår längtan till det sista.
På jorden är ej minnet kvar,
där hjärtan, sinnen brista.
Men evigheten är ej snål -
stor plats i blåa stater! -
Vi stå vid våra drömmars mål
som lyckliga kamrater.
Den höge trädgårdsman
ej våra blomster fäller.
Med stjärnvitt vatten svalkar han
dess kalkar emot kvällen.
Hans estetik står ovanför
den gamla estetiken,
som skiftar om, som lever, dör
i dödlighetens riken.
Och våra blomster så
oss ro och lycka susa.
I dagen skär, i dagen blå
dess dofter oss berusa.
Och himlens sommarvind går sval
och nådens granar blomma
kring mig och gamle Ofvandahl,
som älskas av de fromma.

*

Stundom från vår topp vi skönja lågor slå ur fjärran berg.
Vemod griper våra själar inför moln av blodad färg.
Där en skärseld ständigt brinner under dova dån och brus.
Efterhand de arma bärgas till vårt höga, svala hus.
De i mörka båtar föras över till vår klara strand.
Recensenter stiga svarta, solkade av kol och brand,
men de skola alla lögas snart, att åter rena stå.
Jag och Ofvandahl vid stranden vänta kärleksfulla då.
Dem, som hånat och bespottat oss vi tvätta sotet av.
Allt förstått och allt försonat efter frasflod, lump och drav.
Först i jorden, så i elden, så i vatten bittert salt.
Sedan ordets trasor fallit, se de meningen i allt.
Nu vi visa dem vår trädgård under nådens grenar blå,
där de arma fattigväxter även någon skönhet få.
Inför våra blommor faller snart kritiken i en ring.
"Dessa voro ock av ljuset! Estetik är ingenting!"
När de vilja räcka famnen fram mot mig och Ofvandahl,
säga vi: "Nej, prisa Anden, som står över jambers tal,
över konstens usla bakgård, där allt hånblom spricker ut,
och där även småskurk växer. Prisa Anden nu till slut!"
Luften fylls av sköna klockljud, dagern bräcker törnrosvarm,
och med strålar omkring pannan, glömsk av bitterhet och harm,
sväva de omkring tillsammans, recensenter utan tal,
medan höga hymner stiga upp från mig och Ofvandahl.

Denna dikt av Birger Sjöberg lästes i Sveriges Radio på Erik Ofvandahls 100-årsdag den 11 januari 1948.

(Man kunde väl dock i fridens och rättvisans namn ha läst någon dikt av Ofvandahl själv, t ex några strofer ur Sångarens plikt!)

B Sjöberg: