Herr prosten talte: "Döbeln är en hedning, förtappad är han evigt, om han dör. Jag kommer, varnar, bjuder tröst och ledning, och han, han ligger tyst en stund och hör; då reser han sig plötsligt upp i sängen: 'Driv ut prelaten', ropar han åt drängen, 'och akta dig, om han släpps in härnäst!' Är det ett språk av en, som nalkas döden? dock, han må svara själv för sina öden, jag har gjort nog som människa och präst."
Så talte vid sitt middagsbord, det rika, herr prosten, där han satt i all sin ståt, han talte så och drog en suck tillika och skar en bit av steken än och åt. Men på sin bädd låg Döbeln, tärd av plågor, hans barm sågs kämpa, ögat brann i lågor, och feberflammor färgade hans hy. i sträcktåg nyss hans skaror norrut ilat, på tvenne dygn, de sista, icke vilat; själv var han kommen till Nykarleby.
Han led av pulsens brand, men i sitt sinne en eld, mer tärande än den, han bar; såg man hans öga, röjde sig där inne en oro djupare, än feberns var. Han räknade var stund, som hann förlida, han tycktes lyssna, vänta, ängsligt bida, och ofta var hans blick på dörren fäst. Den uppläts, flärdlös trädde genom salen en yngling fram till bädden, till generalen; och Döbeln talte till sin unga gäst:
"Herr doktor, flärd är mycket, som vi dyrke, och bland fritänkare är jag visst en; två ting dock lärt mig akta läkarns yrke: min bräckta panna och min vän Bjerkén. Vad ni förordnat, har jag därför tagit, har som ett barn här legat och fördragit det batteri, ni radat på mitt bord. Jag vet det väl, ni följer konstens lagar: men binda de mig här för timmar, dagar, så bryt dem som en man, det är mitt ord.
Jag vill, jag skall bli frisk, det får ej prutas, jag måste upp, om jag i graven låg. Lyss, hör, ni hör kanonerna vid Jutas; där avgörs finska härens återtåg. Jag måste dit, förrän min trupp är slagen. skall vägen spärras, Adlercreutz bli tagen? Vad blir, du tappra här, ditt öde sen? Nej, doktor, nej, tänk ut en sats, min herre, som gör mig för i morgon sjufalt värre, men hjälper mig i dag på mina ben!"
Den unge läkarn hörde mulen ordet, dock plötsligt fick hans ädla anlet dag; han sänkte lugnt, helt lugnt, sin arm mot bordet och strök det tomt uti ett enda drag. "Nu, herr general, gör ej min konst er hinder." - En högre rodnad flög på Döbelns kinder, och upp han sprang, fast sviktande och svag: "Hav tack, min unge vän, en kyss på pannan! Ni har förstått mig ni, som ingen annan; ni är en man, och så är även jag."
Vid Jutas hade skotten tystnat alla, sen döden gjort där ren sin första skörd, den finska truppen, färdig blott att falla, ej segra mer, stod bruten, spridd och störd; ett anfall var tillbakakastat bara, och Kosatschoffski ordnade sin skara, beredd att allt förkrossa med ett nytt. En dyster stillhet rådde under tiden, som då en åsksky, nyss från valvet skriden, står dubbelt hotfull åter, där den flytt.
Vem skulle samla våra glesa leder, en återstod från dyra segrars dar? Av mod, av kraft, av guldren tro och heder fanns nog, ja nog, men ordnarn borta var. Den man, som tänt vårt hopp i nödens tider, som fört i hundra blodigt sköna strider sin tappra björneborgska skara an, han skulle nu ej se dess sista öden, hans veteraners lugna gång mot döden, den skulle slumpen leda, icke han.
Det glömmes ej, du var dock där tillstädes, du, som så ofta sågs i stridens lek, du, vid vars namn det fosterljud än glädes, som djupt har sörjt ditt öde, tappre Eek! Men du och dina ädla vänner alla, I kunnen kämpa, icke så befalla; det var hans konst, den sjukes, endast hans. Du stod där, du, men stum, men klingan dragen, kall bidde Kothen, sluten red Grönhagen, blott Konow svor, och bister röt von Schantz.
Giv akt, tyst hör! Det ljöd hurra på höjden. en man till häst syns nalkas. Vem är han? Hör, vilken storm av rop! Vad vållar fröjden, som brusar jublande från man till man? Hurra, hurra, far över fält och kullar, det slukar massor, vidgas, växer, rullar som en lavin av röster ned mot daln. Ha, han har kommit, han och ingen annan, den lilla mannen syns med band om pannan, den ädla, tappra, varma generaln.
Han bjuder tystnad. Hör hans röst! Han ropar till detta folk, som striden nyss förspred; Han rider fram, de sluta sig hans hopar, och det blir skick på nytt från led till led. I täta rader blixtra ren gevären, den svartnade, i trasor klädda hären står ordnad, hotfull, fruktansvärd igen; den har ej mer blott döden att förbida, den tänker segra nu, ej endast strida, en annan ande vilar över den.
Men Döbeln red längs fronten av sin skara, sen han den åter stark och tryggad fann, hans skarpa öga tycktes överfara var trupp, var rote, varje enskild man. Det syntes klart för alla, svensk som finne, att stora planer välvdes i hans sinne, och sluten var han mer, än han var van; dock var han ovant mild också den dagen, och ofta ljusnade de bistra dragen mot någon välkänd, trumpen veteran.
En sådan stod då i din trupp, von Kothen, det var korpralen numro sju, Standar. han stod med söndrig sko på ena foten, den andra foten blödde och var bar. Då Döbeln hann den gamle, sågs han stanna. med blicken mörk, med handen på sin panna, besåg han stum den gråa krigarns skick. "Du var dock med", så talte han omsider, "på Lappos slätt, vid Kauhajokis strider, är det den lön, du för vår seger fick?"
"Herr general", så svarte veteranen, "se här är det gevär, ni själv mig gav. Ännu är pipan utan fel, och hanen ger eld som fordomdags, det är nog av. Att jag är dåligt klädd, lär ingen klandra; men är ej sämre, då man är som andra, och dräkten är ej mannen, vill jag tro. Skodd eller oskodd gör till saken ringa; sörj ni blott för att vi få stå, ej springa, så hjälper nog sig foten utan sko."
Och Döbeln talte icke mer, men höjde av aktning hatten vid den gamles ord. Så red han hän till Brakels trupp; där dröjde på nytt han nu, han såg trumslagar Nord. Det var en gubbe, känd sen åttiåtta; nu var han stel i armen utan måtta och kunde föga mer en virvel slå; men fast han sällan släpptes till paraden, stod han, där blod det gällde, med i raden. Till honom talte generalen så:
"Kamrat, får du då aldrig nog av slagen? Finns ingen yngre här till hands än du? Här har du stått och styvnat hela dagen, hur vill du röra dina pinnar nu?" Den tappre hörde halvt förtrytsam orden: "Herr general, väl är jag gammal vorden, och att som pojkar drilla blir mig svårt; men att ha kraft i armen, det är summan. Skrik ni som Armfelt: 'Marsch, framåt, rör trumman'! och Nord slår trögt sin virvel, men slår hårt."
Och Lappos hjälte log och räckte handen åt mannen från den tappre Armfelts dar. Så red han hän och kom till ån, till stranden, där Gyllenbögels frikår uppställd var. Där stod en yngling, nyss från plogen tagen; genralen såg de bleka anletsdragen, höll in sin häst och röt med vredgad ton: "Vem är du, bonde? Säg, vad gäller nöden? Har du ej lärt dig än förakta döden, din kind är vit som snö, är du pultron?"
Men ynglingen steg fram och höjde armen och rev sin slitna gråa tröja opp. Då lyste fram ett blottat sår ur barmen, och frisk en ström av blod i dagen lopp. "Det fick jag, herr genral, här nyss i striden. Jag blött kanske för mycket under tiden, och därför har min kind ej rodnat mer; dock kan jag än de tappres antal öka, jag låg väl fallen, men låt mig försöka, jag har fått kraft på nytt, sen jag såg er."
Då bröt en tår ur Döbelns stolta öga: "Välan då, ädla folk, till strid, till slag! Jag har sett nog, att tveka båtar föga, vår kamp blir skön, i dag är Döbelns dag. Språng av, herr adjutant, vår skörd är mogen; befall på höjd, på slätt, längst bort i skogen vår hela front, att den sig framåt rör. Ej här, därborta må vi pröva svärden: med dessa trupper kan man trotsa världen, man väntar ej med dem attack, man gör."
Längs linjen hördes snart ett jubel skalla: "Framåt, framåt till seger eller död!" En åska var, Standar, din röst för alla, och gamle Nord slog trumman, att det ljöd, och ynglingen med barmen sönderskjuten gick fram på slätten, med hans blod begjuten, och främst red Döbeln själv med draget svärd. Och innan kvällen hann sin skugga sända, var ryska styrkan kastad över ända, och räddad Adlercreutz, och fri hans färd.
Och krigets skaror ren försvunnit ifrån den nejd, där först de mött varann; men på det fält, där striden hetast brunnit, stod kvar i kvällens sena frid en man. Invid hans sida var hans stridshäst bunden. Han stod där ensam i den hemska runden bland lik och spillror på en blodstänkt jord. Långt, långt i fjärran hördes segerfröjden; den bleka mannen såg med lugn mot höjden, och från hans läppar ljödo dessa ord:
"En plikt är fylld, de segrat, mina leder; ett värv är övrigt, även det är mitt. Fritänkare jag nämns, det är min heder; friboren är jag, och jag tänker fritt. Dock vet jag, att varhelst min tanke hunnit, har ytterst dig den sökt och dig blott funnit, du, i vars vilja livets banor gå. Det är till dig jag blickar mot det höga; här, där blott döden ser med slocknat öga, kan utan vittnen jag dig tacka få.
Du skänkt mig åter fosterland och vänner den stund, vårt hopp var djupt i mörker sänkt; Du skådar allt, rannsaka, vad jag känner, och se, om jag vet skatta vad du skänkt! Må slaven för sin Gud i stoftet ligga; jag kan ej krypa, har ej lärt att tigga, jag söker gunst ej och begär ej lön. Jag vill blott glad inför ditt anlet stanna med eldat hjärta och med upprätt panna, det är min manliga, min fria bön.
Du gav mig kraft att stridens massor välva i omotståndlig fart från trakt till trakt;
min kropp är bräckt, och mina lemmar skälva, vad hade jag förmått av egen makt? Ja, jag har segrat. Kringvärvd, innesluten, ser Finlands här en väg till räddning bruten, en ban till bragder öppnad genom mig; dock är det du, blott du, som frälst oss alla, min Gud, min broder, hur jag dig må kalla, du segergivare, jag tackar dig."
Så talte mannen, och hans öga sänktes, han steg till häst och syntes snart ej mer; och dagen slöts, och nattens tårar stänktes på dödens skuggomhöljda skördar ner. O fosterland, vem spanar dina öden? Förborgat är, om lyckan eller nöden en gång skall röjas i din framtids drag; men hur du jublar då, men hur du klagar, skall ständigt dock bland dina skönsta dagar du minnas denna, minnas Döbelns dag.
vid jubelfest-promotionen i Uppsala den 6 september 1877
Kör
Ur nattomhöljda tider emot ett mål, fördolt för dig, o mänsklighet, du skrider i sekler fram din ökenstig! Din dag är blott en strimma, som lyser blek och matt --- se, framom henne dimma och bakom henne natt! Och släkten, där du tågar, i öknen segna ned, och bävande du frågar: allsmäktige, vart bär min led? I jordens syner röjes, att allt här nere ändligt är; och då till himlen höjes din forskarblick, du spanar där, att solars banor stäckas, och världar gå i kvav, och stjärnsystemer släckas i eterns djupa hav, Du hörer röster ropa: allt är förgängelse, och tid och rum tillhopa ett hemskt oändligt fängelse.
Recitativ
Och dock, om du i tvivel sjunkit ner och dröjer dystert grubblande vid vägen, du griper åter ditt baner och bär det genom öknen oförvägen. Vad mer, om spejarblicken ser, hur bort från fästet tusen solar fejas? Vad mer, om stjärneskördar mejas som gyllne säd av tidens lie ner? Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill, vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas, det är en skörd, som undan honom bärgas, ty den hör evighetens rike till. Gå fram, du mänsklighet! var glad, var tröst, ty du bär evigheten i ditt bröst.
Arioso
Varje själ, som längtan bränner till vad ädelt är och sant, bär uti sitt djup och känner evighetens underpant. Blir vad själviskt är förgätet, blir inom dig gudsbelätet härligare danat ut genom släkte efter släkte, skall, hur långt än öknen räckte, du Jordanen nå till slut.
Kör
Blir vad själviskt är förgätet, blir inom dig gudsbelätet härligare danat ut genom släkte efter släkte, skall, hur långt än öknen räckte, du Jordanen nå till slut.
Theologia
(Exod. 17. I Kor. 10:4.) Tvivlar du, att där i fjärran väntar ett förlovat land? Smäktar du av tärst och dignar hopplös ned i hetan sand? Se, då manar Moses-staven vatten fram ur klippans häll --- därför genom öknen framåt, mänsklighetens Israel! Staven har du än, som öppnar helga källan, där han slår; klippan - vilket himmelskt under! - följer dig, var än du går. Böj ditt knä vid hennes flöden, känn, hur hennes rena våg svalkar dig med underbara krafter för ditt vandringståg!
Juris prudentia
(Exod. 19) Som för heta ökenvinden virvla moln av stoft och damm, så drev Israel från Horeb än i lösa skaror fram. Kan det tåget nå Jordanen, när ej ordning är däri? Se, då reser sig mot himlen blixtomstrålat Sinai! Berg och dälder återskalla åskans dån och lagens röst, och ett genljud svarar amen ur de häpna mänskobröst, och de lösa skaror växa, sedan rätten fått en tolk, växa till ett härligt rike, växa till ett heligt folk.
Medicina
(Num. 21:6) Nu kring lagens tabernakel går ett enat folk sin ban, bryter genom svärd och lansar fram mot frihetens Jordan. Men vi blekna kämpeskaror? Varför sjönk baneret ned? Lömska feberormar smyga härjande i härens led. Var är räddning? Här är räddning! Se det tecken Herren gav, se, hur kopparormen glänser, slingrad om profetens stav! Och, som Israel går frälsat av den helande symbol, vandre friska, starka släkten fram mot mänsklighetens mål!
Philosophia
(Exod. 13:21, Deut. 34) Vandre visa sköna släkten mot det mål oss Herren satt! Men hur finna rätta vägen genom hägringar och natt? Se, en eldstod visar stråten, när han är av mörker skymd; det är tankens ljus, som lyser folket genom nattlig rymd. Se, i dagens kvalm framför oss drar en stod av skyar; men skyn är vävd av idealer, Herrens ande är i den. Siarn står på diktens Nebo, jublande från bergets kam: Salem, Salem ses i fjärran! Fram till fadershemmet, fram!
Jag vakar ensam och jag skall dö i natt. Jag är beredd.
En fråga plågar mig, den hetsar mig och jagar: Var intet i mitt liv som skett av vikt?
Det driver tunga skyar över himlen, en stjärna blinkar till. Som forsars dån är skogens sus. Likt ångestfulla härar det kommer närmare och sveper om min själ.
Säg, levde jag väl nånsin, när jag levde?
Har jag väl sökt att fylla mina plikter — så armt, så fåfängt, som en mänska gör? Hur främmande är nu de vanda tingen, hur är mig allting dött och ändlöst tomt.
Vi människor, som känner mask och myra, som är av samma rot som blad och gräs — vi som är ett med luftens doft och fläktar, med all den mull som dör och föds igen!
Är ensamt vi förbannade på jorden?
Så mörkt är dånet, kall och död är marken. Jag är ej mer ett blad av markens ris, jag är ej mer ett strå bland barr och kvistar, jag är ej mer en ton i dagrars ljus och aldrig mer ett ljud i körers körer — jag är en stelnad droppe blott i frusen is.
Var det ett hån blott att vi engång levde?
Så mörk är natten — dånet stillas sakta, men syner stiger upp och fyller allt...
Det var engång — en vitkall vinter — en afton och en dag en blick som sade: du är mig mer än allt på jorden är.
Blir allting ringa i en stund som denna, blir jord och himmel främmande för oss? Jag vet det ej — jag vet ej om jag levde ens då —
Den blicken slocknat. En mänskas varma hand är jord och gräs och mull.
Mitt arbete, mitt verk? En mänskas uppgift — det kall på jorden som en mänska gavs — finns det ett stoft som lättare förskingras, som lämnar mindre spår än detta gör?
Nej livet — livet det måste binda oss med andra länkar, det måste prägla oss med andra tecken och foga oss i andra samband in, om det har varit till — det måste finnas ett annat vittnesbörd som säger att vi var!
Jag minns, jag minns engång — en natt — en sommar en isklar juninatt, när blomstrens prakt var större på äng och stränder, än jag sett den mer — men liksom frusen, sluten till mot kölden, som främmande och bortvänd mitt i all sin prakt. Jag ser dig för mig, som du var den gången, du skogens hjort och ljusa vindgestalt. Din harmoni som inga ord kan måla den fyllde allt, var rörelse, vart steg — det var ej ensamt ditt, det växte större — blev mänskans, undrets, varats eget steg.
En enda natt, som fyllde all min väntan.
Det sveper som ett isigt drag ur natten, vart ljud är dränkt i tystnans djupa grav. Och allt är borta — stelt och kallt och öde — och jag är död och stel och tyst —
Som bottenlösa brunnar nalkas mörkret och famnar mig... Men varför bränner ännu mina lemmar och varför ropar frågan utan svar? Nu vilar döda händer på mitt huvud. Var detta svaret — väl så möt. Jag kommer.
När som ett ädelt verk av konstberömda händer är kostbart sammansatt och allmänt hålls för gott, av våda oförtänkt en märklig skada fått, det kränker var och en, det klaga all´ i sänder.
Vi skulle icke då, när mot förmodan händer att en fullkomlig själ sin dygdelevnads mått så hastigt fyller upp och skyndar alltför brått bort till den långa natt, där ingen återvänder,
vem skulle sådant ej de sorgsna tankar göra att döden makt har fått med våldsam hand förstöra vad framför annat täckt och högtbegåvat är,
att ödet i gemen vad föga duger väjer och liksom med behag förtörnat undanröjer allt vad som komma tycks fullkomligheten när.
- - -
Dock fast en dejlig ros en enda vårdag räcker,
fast hennes purpurglans få timmar varat har,
med överfiödig kraft hon likväl vederkvicker,
och hennes balsam känns, sen hon förvissnat, kvar.
"Så sant jag är kommen från Kopparberg och bär tre liljor i vapen, I fån ej som skyar skifta färg, ej längre förspilla rikets märg, men bryta livegenskapen!" Så talte en herre av bergsmanssläkt, det var den redlige Engelbrekt, men rådet tvekade bara. Då harmades bönders skara, det gick ett brus genom täta led, och Vätterns vågor brusade med.
"Vi skola väl hålla besvuren lag och band, som med ed vi knutit", så talade biskop Natt och Dag. Då sorlade folket med friska tag: "Kung Erik sin ed har brutit!" Och vredgad häftigt vart Engelbrekt, i kragen grep han biskopen käckt: "Eho, som ej lyda hastar, jag ned genom fönstret kastar." Där nedanför hördes härens larm, och Vättern vräkte mot hamnens arm.
För farligt det nu de tredskande blev: de bondenävar ej skona. Ty präntades strax uppsägelsebrev, där tydligt och klart till kungen man skrev, att borta var rike och krona. I gillessalen blev bordet täckt med kannor och krus för Engelbrekt, till gigorna hördes sången i glänsande solnedgången. Det goda öl var i träget bruk, och Vättern låg som en gyllenduk.
På gillesgolvet var lövverk strött, vart anlet av sol förgylldes, man gladdes, att saken raskt var skött, man hörde så månget gott: "Väl mött!" och bägrar av skaffarn fylldes. Med tack, att våldet brutits itu, man tömde gillesskåln för Vår Fru. Augustimånen ur skogen gick upp över dalallmogen, det blev så ljust i varenda håg, i silver skimrade Vätterns våg.
För Köpings hus och för Borganäs, de grusade fogdenästen, för allt det trug, som bitit i gräs, för kraft, som rår på smicker och fjäs, man drack vid den glada festen. När morgon sken på Vadstena torg, gick Engelbrekt att ta Stegeborg. Men huset står där än i dagen, där bispen han tog i kragen. Det än bär namnet Engelbrekts hus, dess minne sjöng jag vid Vätterns brus.
