itudelt tiden, förut känd av ingen:
han solens glans gav ena halva ringen,
den andra månens lampa i azuren.
Därav vart öde, lycka, slump tillskuren
åt var och en, som födes här bland tingen,
och se, jag erhöll på min lott skymningen
allt från den dag, jag blev i linda buren.
I kamp emot mig själv på jorden går jag —
ty där det natt är, plägar mörkt det vara —
av sorg åt all min vanmakt sönderriven.
Dock har jag tröst ändå, ty dager får jag
i livets natt ifrån den sol, den klara,
som vart i födseln dig till fylgia given.
