Tomma glas i gott kalas

Tomma glas i gott kalas

värden icke hedra.

Därför fyller jag mitt glas,

bröder, fyllen edra!

Fulla glas i gott kalas

gästerna ej hedra.

Därför tömmer jag mitt glas,

bröder, tömmen edra!

 F M Franzén:

Mimosan och Resedan

I sällskap med en skald, en liten vass Sophie 

besökte ett orangeri. 

I det av växt vid växt hon genomsåg en skara 

från bägge Indiernas land, 

dels sköna och dels underbara, 

blev en Mimosa rörd av hennes lätta hand. 

Förvånad ser hon örten buga, 

och i de fina blad en blödig känsla — ljuga. 

Se, brast poeten ut: vad bild av modestin! 

Ja, svarte hon, och log med en ironisk min: 

Den sköna blygsamhet! Vem må ej henne finna 

all den beundran värd, hon vinner — och vill vinna? 

I samma ögonblick de känna bägge två 

en ånga, fin och ljuv, bland tusen ångor rå. 

Vem sprider denna doft? Det är ej hon, den granna, 

ej hon den stolta här, ej hon, som främst där står. 

Så hela raden ut Sophie med skalden går; 

tills vid en bortgömd växt de med förundran stanna: 

Den som förtjuste dem, blott en Reseda är,

som obemärkt i vrån där gjuter ut sin anda, 

att gå så långt den kan, och sig bland mängden blanda. 

Nå! ropade Sophie: se här 

en annan bild av blygsamheten. 

Med sänkta ögon teg poeten.

 F M Franzén:

Franzén 250 år: Du hör dock ej till de Konservativa

A:

"Du hör dock ej till de Konservativa:

du yrkar, som jag har av säker hand,

att man skall ner den gamla kyrkan riva!"

B:

"Ja, den förfallna här i Härnösand.

Men icke rår jag, som de Radikala,

att slå omkull domkyrkan i Uppsala!"

 F M Franzén:

Franzén 250 år: Modern vid vaggan

Vyss! Vyss! 

Mamma sjunger och barnet lyss.

Vyss! vyss! 

Pärlan ligger i blommans barm, 

barnet vilar på mammas arm. 

Akta, lilla ärla, 

spill ej blommans pärla. 

Stilla, katt, och tyst, du hund: 

barnet sova vill en stund. 

Vyss! vyss! 

Barnet tystnar vid mammas kyss. 

Vyss! vyss! 

Blomman sluter sin knopp igen: 

barnet gör så med ögonen, 

tittar skälmen åter? 

Snäll, som dock ej gråter! 

Liten vill i vaggan ner: 

mamma där på honom ser. 

Vyss! vyss! 

Mamma sjunger och barnet lyss. 

Vyss! vyss!

Fågeln ligger så trygg i bo: 

liten får i sin vagga ro, 

bryr sig ej om Påven, 

eller Kejsarhoven. 

Under mammas hand och sång,

går hans värld sin tysta gång. 

Vyss! vyss! 

Sakta! — barnet har somnat nyss. 

Vyss! vyss! 

Ack! vad sover där, än i knopp? 

Blinda lustar, bedragna hopp! 

Göms en mask där redan, 

som där herrskar sedan, 

fläckar blomman, frukten stör, 

sorg av all min glädje gör! 

Vyss! vyss! 

Barnet sover och mamma lyss. 

Vyss! vyss! 

Ingen skall dig fördärva här: 

modershjärtat är dig så när.

Snart får fågeln vingar, 

Fjärran från mig svingar. 

Vet jag, vart han flyger ut ut: 

var han hamna skall till slut? 

Vyss! vyss! 

Sov, och vakna vid mammas kyss. 

Vyss! vyss! 

Sorglös sove din oskuld än: 

modersögat är över den. 

En gång, när du vaknar 

och dess omsorg saknar, 

blicka då med tro och hopp 

mot ett Fadersöga opp!

 F M Franzén:

Franzén 250 år: Post-scriptum

Luthers fria tro skall nu försvara

allt vad djärvast otron förehar.

Vill ock du mot hans församling vara

vad han själv mot påvedömet var?

Med Guds klara ord bestred han detta;

och att det förkasta, heter nu

att hans verk, som man förstör - fortsätta!

Skulle du så tänka, även du?

Hur du må din Schleiermacher skatta,

ingen kyrka byggs av honom dock.

Präst i Luthers, där ditt kall omfatta.

Hon är Kristi: därför står hon ock.

Kyrkor skiljas, tills en gång den ena,

ej med ögon sedda, ensam rår.

Men om var för sig ej kan förena

sina lemmar, allt ju söndergår.

Allt går sönder, om ej lärans enhet

knyter fast de troendes förbund.

Men, om Bibelordet i sin renhet

ej bevaras, vad har tron för grund?

 F M Franzén:

Franzén 250 år: Förstlingen

 

Finns väl en sällhet på vår hela jord, som 

väger upp älskar’ns i det enda nu, då 

bakom en förlåt han i väntan upplöst 

bruden emottar? 

Jo, för hans kärlek än en högre glädje 

föds ur ett dödskval, då han upp åt himmeln 

ser, med en förstling på sin arm, ifrån den 

frälsade modern.

 F M Franzén:

Franzén 250 år: Slädpartiet

Av hovars dån, av hingstars skrik 

genljuder hela staden. 

Re´n tågar, vintergatan lik, 

med bjällrors klingande musik, 

på snön den långa raden. 

Vart fönster fylls av huvun opp, 

som ingen blick förlora 

av paren, som med hemligt hopp 

där mysa i det glada lopp, 

likt Hesper och Aurora. 

I unga bröst är bloden varm, 

trots kalla vintervinden. 

Dock närmar Han på slädens karm 

mot Hennes lena bräm sin barm, 

sin mun åt rosenkinden. 

Ur barmen tittar Kärleken 

och fram på selen flyger; 

men fryser, hoppar ner igen 

till sobelklädda Gratien, 

och in i muffen smyger. 

Med högmod upp sin pannas frans 

den ystre fålen svänger; 

och gyllne snäckan far i dans 

på vikens marmor, som en krans 

av mörka tallar stänger. 

Med isigt skägg ur vaken opp 

sig gamle Näcken höjer, 

och solen i sitt snabba lopp, 

bland moln av snö på kullens topp, 

med halvdött öga dröjer,

tills gnistan far ur holmens tjäll 

av brasans gyllne bränder; 

där var sin Donnas huva snäll 

har knutit opp, och värmer säll 

emot sitt bröst dess händer. 

Det heta vinets bläddror re´n 

kristallens koner fylla. 

Hur glittra dansens virvlar sen, 

liksom vid aftonrodnans sken 

sig aspens löv förgylla! 

En skara bakom fönstret står 

och ser på stadens söner; 

beler de ungas vita hår, 

ett kors för vart det under slår, 

hon på de dårar röner.

Snart hemåt vänd den glada tropp 

ser stadens fönster glimma; 

ser röken stoder stiga opp 

åt månen med försilvrad topp 

i kvällens lugna timma. 

 * 

Jag arme sitter här och kan 

blott måla vad de röna. 

Där kom, som med ett tigerspann, 

en stolt Adonis — och försvann 

ifrån mig med min sköna. 

Lik sparven, skild i halvbyggt bo 

ifrån sin älskarinna, 

jag lyss och väntar utan ro. 

Jag tvivlar ej om hennes tro: 

men — hon är dock en kvinna. 

Se´n Paris tid hans leda släkt 

förnyar titt det rönet: 

att svagt är för en pudrad knekt, 

som fäktar skönt och dansar käckt, 

det alltför svaga könet.

 F M Franzén:

Franzén 250 år: Emmas klagan

Edvin kom där borta, 

kom ej fram till mig! 

Edvin såg sin Emma

och fördolde sig! 

Han, som smög sig ständigt 

i min väg förut, 

gick jag in i hyddan 

eller gick jag ut! 

Tyst! jag hör hans stämma? 

O! den känns så väl! 

Först med den han trängde 

in sig i min själ.

Så bakom mitt fönster 

sjöng han mången kväll. 

Ack! nu stäms hans luta 

vid en annans tjäll. 

Se! han knyter blommor: 

o! han knöt dem förr 

till en krans, var morgon 

ny, uppå min dörr. 

Den, som nu där hänger, 

kom dit längese’n; 

och beständigt falla 

vissna blad av den. 

Edvin går där åter: 

ej min Edvin mer. 

Nu en ann’ än Emma 

han sitt hjärta ger. 

Kan man ge sitt hjärta, 

se’n man en gång gett? 

Kan det ges åt flera, 

det som är blott ett? 

Ack! jag i min enfald 

trodde honom så: 

trodde, när han räckte 

mig sin hand därpå, 

att om jag än bröte, 

bröt ej han ändå.

Ack! jag i min enfald 

trodde honom så! 

Skön, med vårens sippor 

slog hans kärlek ut. 

Ack! med sommarns rosor 

tog den hastigt slut. 

Kanske, när han ser dem 

spricka ut igen, 

kommer han tillbaka 

till sin glömda vän. 

Men då skall jag svara: 

jag vill älskad bli 

ej blott rosentiden; 

den är snart förbi. 

Vill du ej bli hos mig 

över vintern än, 

flyg då kring som fjäriln, 

och försvinn som den.

F M Franzén:

Franzén 250 år: Glädjens ögonblick

Sörj ej den gryende 

dagen förut. 

Njut av den flyende 

varje minut. 

Rosornas doft, 

druvornas ånga, 

skynda att fånga: 

yngling! de vissna — du själv är ett stoft. 

Fatta det blinkande 

glaset förnöjd. 

Sjung om den vinkande 

kärlekens fröjd. 

Men då du ler, 

munter för dagen, 

skräm ej behagen; 

flydda en gång, de ej följa dig mer. 

Drick ur den sparade 

ungdomens bål, 

drick den bevarade 

oskuldens skål. 

Glädje och dygd 

elda varannan. 

Kransad om pannan, 

visheten skämtar i vinrankans skygd. 

Klinga med roliga 

vänner i lag. 

Tryck den förtroliga 

handen i dag. 

Kanske du den 

aldrig mer trycker: 

härjaren rycker 

brud ifrån brudgum och vän ifrån vän. 

Glad må du somna 

i graven, du ock; 

känslorna domna 

i tiden ändock. 

Efter en kväll, 

måttligen njuten, 

hjärtligen sluten, 

sover man roligt och vaknar man säll.

F M Franzén:

Franzén 250 år: Frågor till författaren av "Grunddragen till den kristliga sedeläran"

Ju mera författaren av den bok, som föranlett denna lilla skrift, är utmärkt genom vetenskaplig insikt, djup tankegåva, moralisk gedigenhet och klart framställningssätt; desto mera måste man beklaga hans avvikelser ifrån vår Lutherska, på den Heliga Skrift grundade lära. Han kunde eljest varit i stånd att fylla en stor brist vid våra läroverk och förse dem med en lärobok i moralteologin, svarande emot den så väl träffade i dogmatiken av Norbeck. Men nu är icke blott detta hopp förlorat, utan var och en, som tillsyn över religionsundervisningen åligger, måste med bekymmer tänka på en doktrin, som under sken att vara på en gång vetenskaplig och rätt kristlig, bestrider sådana huvudgrunder av vår troslära som syndafallet, syndens verklighet och strid emot Skaparens avsikt, Guds Sons personliga tillvarelse innan han blev människa, med mera, som angår själva den försonande och rättfärdiggörande nåden. 

För gammal och svag att själv deltaga i eldsläckningen, må jag åtminstone klämta, nu som vid den Straussiska branden, vars lågor synes redan hava slocknat.

De Skriftens ord, på vilka mina frågor stödja sig, har jag, för att lätta den mindre bibelkunnige läsarens möda, i noter lagt för hans ögon. Skulle ock, angående några av dem, strid äga rum emellan den renläriga tron och det kritiska tvivlet, så kan dock den förra trygga sig vid den ögonskenliga inbillningskraft, som ligger i de flesta. Dock beror det hon fasthåller icke blott av sammanplockade språk, såsom Ignell uttrycker sig, utan av det hela i Uppenbarelsen, vars plan och sammanhang han synes misskänna.

Fast den övre våningen av huset,

högre lyft i luften och i ljuset,

står mer fri och större utsikt har,

är den nedre därför obrukbar?

Om dess grund och samband icke hölle,

månn ej ock den andra sönderfölle?

Och när trädets stam förtorkad är,

månn dess krona liv och blommor bär?

Är det ej helt, vad Gud oss uppenbarat?

Är det ej ett från början och till slut?

Hur kunde Evangelium bli förklarat,

om profetian icke gått förut?

Då Judariket, som blott skal, förstördes,

blev ju dess kärna, som Guds Rike, kvar

och Kristi kyrka på den grund uppfördes

där templet stod, som hennes förbild var.

Det står för evigt, vad de ha gemensamt,

de två förbunden; och det främsta är,

att över allting älska Gud. Det ensamt

om bägges enhet, mot dig, vittne bär.

Ej blott till Israel, nej, till oss alla

ur Sinais åskmoln höjdes Herrens röst.

Den skarpa domsbasun där hördes skalla,

genljuder än från syndarns slagna bröst.

Som i ett tornur, på de tolv i ringen,

vad tiden lider, allas ögon se,

så, vad är rätt, vad brytas må av ingen,

de tio bud, de tvenne tavlor te.

Dem vill du dock ifrån oss fjärran skjuta.

Hur kan du det, då Han, som kommen var,

att allt fullborda, allt tillsammans sluta,

med sitt insegel dem förnyat har?

Vad Han förklarat, har Han ej upphävit,

och vad Han åberopat, ej förstört.

Vad först i sten med några streck var grävit,

blev sedan fullt från Herrens läppar hört.

Vems var den röst, som Moses´ anda väckte?

Vem var den ängel, som för honom gick,

som folkets törst ur brustna klippan släckte,

och brödet gav, som det från himlen fick?

"Mitt namn i Honom är", så Herren sade,

och hör: som Herren själv, så bjuder Han.

Hos Abraham Han redan gästat hade,

och det var Honom, Jakob övervann.

Dold inom sig, blir Gudomen i Ordet,

Enfödde Sonen, för oss uppenbar.

Som Skaparordet, så är ock budordet

Hans, som när Gud för tidens början var.

Men du bekänner ej den evigt födde,

blott den Maria bar. Nå, säg oss då:

När blev Han Gud, Han, som på korset dödde?

Ty på Hans Gudom tror du ju ändå.

"Förklara mig", så bad Han själv på jorden,

"O Fader! såsom jag, förr´n världen fanns,

när dig stod klar". Tyd, hur du vill, de orden:

av evighet den klarheten var hans.

Vad skapat är, från stjärnorna till gräsen,

Guds vishet, godhet, härlighet beter.

Men honom själv den ur hans eget väsen

ursprungne, synlig vorden, återger.

Fast outgrundlig, dock vad hjärtlig mening

har tron på Fadern och hans ende Son!

Vad kan för oss en himmelskt kär förening

mer skönt beteckna, än de namnens lån?

Och hur i gudomsdjupet än må spana

en prisad vishet: ack! vad vet hon mer,

än vad det budskapet oss låter ana,

att Gud, som mänska, till oss stigit ner;

att vi må nära se och känna Herran;

liksom av oss med glädje igenkänns

i älsklig yngling, sänd till oss ur fjärran,

hans faders bild, en länge saknad väns!

Och det, att Gud för oss sin Son utgivit,

som såled´s till, förrän Han utgavs, var,

att för vår frälsning Han vår broder blivit:

den läran, säger du, är ofruktbar!

Han kom från himlen, för att dit oss föra,

förnedrad, på det vi upphöjas må,

vi fallna! - och det skulle oss ej röra,

ej mer än lagens blixt vårt hjärta slå?

Se Fadern, som sin ende Son ej skonar,

se Sonen, som sig själv till offer ger!

Vad vet du väl, som världens synd försonar,

om det ej så, av sådan kärlek sker?

Vad - synden skulle blott en skugga vara,

en brist på ljus, ja, ingenting till slut!

Spörj samvetet hos dem, som hädanfara,

då väckt med ångest, om det sov förut.

När varje livets lust dem lämnat redan,

när de av världen ingen tröst mer få,

då känna de vad synden är. Och sedan,

vad blir hon där, dit de med henne gå?

Allt var ju gott. Hur har det onda blivit?
"Gud själv det bjöd, som folie till allt gott."

Det varemot Han dock sin lag har givit?

Det, som Han straffar, ej i tiden blott?

Kan det i Herrans råd beslutet vara,

som all vår håg, vår kraft bekriga skall?

Var ormen sänd av Gud, att med en snara

av gudlig lögn bereda mänskans fall?

"Hon föll ej", ropar du, där stolt på spången

du står i dimman av en bråddjup älv,

"hon steg och stiger, tills Guds bild, ej gången

ur Skaparns hand, fullgörs av henne själv."

Dock sade Skaparn: "låt oss mänskan göra

oss till en avbild." Blev hon det ej då?

Men nu - var få vi ej en klagan höra

om brott och laster, som allt högre gå?

I alla tider, vart vi ögat välva,

omväxlar fint fördärv med vild natur.

Ack, vad eländighet inom oss själva!

Ve oss! om ej förlossning sker därur!

Förlossning yrkar även du. Den bundne

skall själv sig bryta ur de band, han bär.

Förmår han det, den redan övervunne,

vars kraft, likt Simsons, nu förlorad är?

Behövs då ej en lösen för den fångne?

Och vem betalar den, om icke Han,

den med sitt blod för oss i borgen gångne,

som syndens makt och döden övervann.

Med synden döden kom. Men du det glömmer,

då du bestrider syndens straff av Gud.

Vad sker då på den dag, då Herren dömer,

och visar bort dem, som ej lytt hans bud?

Mot denna dom vad tröst kan du oss giva,

om vi ej få vid korset falla ner,

där Han, som dör, att vi må skonta bliva,

i hånat kval för sina bödlar ber?

Månn Kristus ens, blott med sin sedelära,

förmådde lösa syndavanans band? -

Se där den lame, som sig låter bära

till Frälsarns fot, att helas av Hans hand.

"Din synd förlåtes dig, min son", så ljuder

till syndarns tröst det första nådens ord.

"Statt upp och gack", det andra sedan bjuder.

Och han står upp och går, helbrägdagjord.

Men märk hans tro; från dörren undanskjuten

han kom från taket in, och nu han bär

vad honom bar liksom en fånge sluten.

Fri, som hans kropp, nu ock hans ande är.

Så Frälsarn själv oss nådens ordning visar,

vem är det som med tröst från honom går?

Månn Farisén, som sig rättfärdig prisar?

Nej, synderskan, vars gråt hans fötter tvår.

Men som försoning är tillika rening,

i kraft utav det blod, som offrat är,

så måste grenen röja sin förening

med ädla stammen i den frukt, han bär.

Och se, den gode Herden, som för fåren,

sitt liv har låtit, vårdar dem också.

Hans röst dem samlar ifrån villospåren,

och ulven flyr, då de med Honom gå.

Ja, Han, som visar oss den rätta vägen,

själv följer, leder, värjer oss på den.

Vem gör det ibland er, I vise, sägen:

månn ens om målet I förliktens än?

Du med din ljusa blick, ditt rena syfte!

Om du - vad än den klyftighet är värd,

som dig på tvivlets öde klippor lyfte -

sökt mer den vishet, som av Gud är lärd;

om utan min att vilja undanställa

vad i vår kyrka "hittills" helgat är,

du lade fram ditt fynd, och främst lät gälla

vad Herrens egen bild och prägel bär,

vem ville då ej lyssna till din lära

om kristlig tro, som grund till kristlig dygd?

Ja, fienden till tron, som dock i ära

vill hålla dygden, skulle fly med blygd.

POST-SCRIPTUM

Luthers fria tro skall nu försvara

allt vad djärvast otron förehar.

Vill ock du mot hans församling vara

vad han själv mot påvedömet var?

Med Guds klara ord bestred han detta;

och att det förkasta, heter nu

att hans verk, som man förstör - fortsätta!

Skulle du så tänka, även du?

Hur du må din Schleiermacher skatta,

ingen kyrka byggs av honom dock.

Präst i Luthers, där ditt kall omfatta.

Hon är Kristi: därför står hon ock.

Kyrkor skiljas, tills en gång den ena,

ej med ögon sedda, ensam rår.

Men om var för sig ej kan förena

sina lemmar, allt ju söndergår.

Allt går sönder, om ej lärans enhet

knyter fast de troendes förbund.

Men, om Bibelordet i sin renhet

ej bevaras, vad har tron för grund?

 F M Franzén:

Franzén 250 år: På Sinai stod Herren Gud

'

På Sinai stod Herren Gud: 

Bland eld och rök och tordönsljud 

han stod, fördold i töcknen. 

Basunen ljöd, och Herrens röst 

med bävan slog allt folkets bröst, 

och berget skalv och öknen. 

Och Herren talade och bjöd 

och sade: Den är evigt död, 

som av min’ budords rätter 

blott en åsidosätter. 

O samvete, o röst av Gud, 

som himlens stjärnor lagens bud 

oss lysa evigt klara. 

Men vem på hela jordens rund, 

vem finns, som kan i domens stund 

den starke hämnarn svara? 

En enda finns, som svara kan: 

allt är fullkomnat, säger han, 

sin blick till himlen höjer 

och ner sitt huvud böjer. 

Från Sinai till Golgata 

ditt öga vänd, o människa, 

och se vad du har brutit! 

För dig han lagens vrede bär, 

o syndare, för din skuld är 

hans helga blod utgjutet. 

O kom, försmält av ånger, kom 

och låt ditt hjärta skapas om. 

Låt tron din ande liva 

och frukt i kärlek giva.

 F M Franzén:

Franzén 250 år: Vid ringning till gudstjänst

Hör! Gud ännu sin nåd dig bjuder! 

Se! Templets portar öppna sig. 

Kanske härnäst då klockan ljuder, 

upplåtes gravens port för dig! 

Du går ej mer i Herrens hus, 

ditt rum bereds i jordens grus. 

Men om i dag du söker Herran 

och hem hans ord i hjärtat bär, 

han följer dig och är ej fjärran, 

då du hans hjälp och tröst begär: 

han ej din sjuksäng överger 

och än i graven till dig ser. 

Så sök i dag, då år och hälsa 

än ge dig tid och kraft därtill, 

sök Herrens nåd, som vill dig frälsa, 

blott du på honom trösta vill; 

och Gud, som hör din bön och sång, 

välsigna skall din kyrkogång.

 F M Franzén:

Franzén 250 år: Jesus hav i ständigt minne

Jesus hav i ständigt minne, 

vill du bli Guds barn och vän. 

Jesus bär i hjärtat inne, 

Jesus hav för ögonen. 

Vid din möda, vid din vila, 

i din glädje, i din nöd 

se på Jesu liv och död. 

Se på Jesus, och upplive 

tro och kärlek all din själ. 

Till allt gott din håg de drive, 

när du ser, hur han gjort väl. 

Verka såsom han i tiden 

det som evigt frukter bär. 

Verka, medan dagen är. 

Se på Jesus, bed och vaka, 

när din fot på rosor går. 

Världens lust och prål försaka, 

tag ditt kors och följ hans spår. 

Se på Jesus, när du frestas,

då skall frestarn fly med skam 

och Guds änglar träda fram. 

Se på Jesus, när en fara 

hotar dig, och tro på Gud. 

Se, ibland en rådlös skara 

Jesu lugn vid stormens ljud. 

Tro på honom som kan näpsa 

hav och vindar, eld och flod, 

och gå fram med kristligt mod. 

Se på Jesus, när du lider, 

se vad han, den gode, led. 

Är det hjärtats hårda strider, 

själens kval dig trycka ned, 

se hans ande djupt bedrövad, 

se hans blodsvett, se hans strid, 

hör hans bön och känn hans frid. 

Är det nödens tagg dig sårar, 

suckar du på plågans bädd, 

pressar otack dina tårar, 

är av världen du försmädd, 

glöms, förnekas du av vänner, 

se vad Jesus utstått har, 

vilken ren som ljuset var. 

Se på Jesus, när du döden, 

när du domen för dig ser. 

Jesus än i sista nöden 

ger den frid ej världen ger. 

Bed som han och böj ditt huvud; 

Jesus fullgjort allt för dig, 

Jesus tar din själ till sig.

F M Franzén:

Franzén 250 år: Fridens Gud, oss frid förläna

Fridens Gud, oss frid förläna: 

Hör oss, milde Herre Gud! 

Hjälp ditt folk dig troget tjäna, 

fäst det vid din viljas bud. 

O, då skall med helgad ro 

det i fridens hyddor bo. 

Ingen makt kan det förfära, 

då det har sin tröst till dig. 

I ditt hägn det står med ära, 

står, då världen välver sig, 

står, då folk förgås med hast, 

i din fruktan lugnt och fast. 

Men det land, där Gud förgätes, 

röner snart vad ofrid är: 

först av egna det uppfrätes, 

sedan av förtryckarns här; 

skylar trampas ner i blod, 

högar stå, där bygden stod. 

Ack, där synd och otro råda, 

hjälpa icke svärd och spjut; 

skulder uppå skulder båda 

nöd och undergång till slut. 

Världslig klokhet, världsligt mod 

hämma ej fördärvets flod. 

Du blott hjälper i all fara, 

du, de trognas värn och skygd. 

Fädrens Gud, lär oss bevara 

fädrens tro med deras dygd, 

att vi må i eget land 

fria tryggas av din hand. 

Frid i landet du oss give, 

frid i husen följe den! 

Makar, bröder, grannar live 

fridens anda, kärleken! 

Frid i hjärtat, Jesu, bjud, 

frid med mänskor och med Gud! 

»Frid på jorden!» sjöngs i höjden, 

Jesu, i din födslostund:

Frid från himlen utgör fröjden 

av ditt saliga förbund; 

men i denna prövotid 

vinns den ej förutan strid. 

Hjälp oss du, o kärleksrike. 

Styrk oss med din Andes mod, 

du, vår konung i det rike, 

som du köpte med ditt blod! 

Där med oss mot synden strid, 

tills vi nå en evig frid.

F M Franzén:

Franzén 250 år: Hippolais (Härmsångare)

Vem är den sångarn med det gula bröst?

Skön är hans klädnad, skönare hans röst.

Sällsporda gäst, du saknar namn på svenska: 

Svensk är du dock. Ja, bland de fosterländska 

är ingens lynne mera svenskt än ditt, 

lätt, muntert, livligt, lekande och fritt. 

I trädgård hellre än i skog du trives, 

och flyr ej nejder, där ett nöje gives. 

Gul näktergal man kunde kalla dig; 

men var förtjänst må nämnas efter sig.

Som du är nämnd, vad du ej torde veta,

utav de lärde, må du allmänt heta. 

Lev, Hippolais, lev i bättre sång 

än den du hör dig ägnas denna gång! 

Vad alltid ej om virtuoser gäller, 

sitt lilla hus han väl i ordning ställer. 

Det är av grässtrån byggt så snyggt, så nätt,

med björkens vita silkesduk beklätt. 

På bädd av tagel vilar där hans maka; 

och gröna kvistar henne tätt bevaka. 

Fem rosenröda ägg hon lägger där: 

en sådan prydnad, sång och skönhet gömma 

de dyra föremål för hennes ömma 

nu redan moderliga vård. Vad har 

så ljuvt, min fru, er granna boudoir, 

där ni er speglar, mellan det ni gläntar 

på dörrn och tittar efter den ni väntar,

bekymmerslös om edra barn, vad skrock

dem deras amma lär, vad odygd ock. 

(Ur Moraliskt menageri)

F M Franzén:

Franzén 250 år: En egen värld är havet

En egen värld är havet, där bland lunder

av sten, som växer, föds en mängd vidunder. 

Se där ett blomster: nej, det är ett djur.

När vattnet rörs och gnistor gå därur, 

tag upp därav en handfull och beväpna

med ett förstoringsglas din syn och häpna.

Det är millioner levande du ser. 

När blotta ytan sådant företer, 

vad skulle ej vår blick i djupet finna! 

Men nöjoms med den krets, dit den kan hinna. 

(Ur Moraliskt menageri)

F M Franzén:

Franzén 250 år: Tjädern

Ur vägen alla! Själva Orren vike 

för Tjädertuppen. Han ej tål sin like. 

Men hur han stolt sig svänger lik en man,

som trotsar på sin styrka, fastnar han 

i garn en fånge. Ej hans mod dock faller.

Han hackar vildsint genom burens galler

den hand, som honom bjuder spis och dryck. 

Han hellre dör av svält än tål förtryck. 

(Ur Moraliskt menageri)

F M Franzén:

Franzén 250 år: Bävern

Mitt i en ström du finner med förvåning 

av hus vid hus, av våning över våning,

en stad, bakom en damm, av timmer byggd. 

En mängd av hushåll lever i dess skygd. 

Vart äkta par sitt eget rum där äger 

med bad för föttren vid ett mossigt läger. 

Så väl till sjöss som lands vill Bävern bo. 

Vad konstrik byggnad! Knappast vill man tro, 

att den är uppförd av det lilla djuret. 

Fällt av dess tänder, av dess armar buret,

är allt det virke, som beredde den. 

Att han det släpar på sin äkta vän 

som på en släde, är en nedrig saga, 

ty bägge samfällt var sin börda draga. 

Se där ett folk, som styr sig självt, och märk, 

hur väl det går, det jämnt fördelta verk!

(Ur Moraliskt menageri)

F M Franzén:

Franzén 250 år: Älgen

Vad prasslar där, vad står där över sälgen

för huvud fram? Så högrest är blott Älgen.

Fri, som han föddes, vill han dö. Väl kan

den ädle fällas; men ej kuvas han. 

Skön är en älghjord, ej som boskap driven,

en fri förening, av sig själv så bliven, 

där alla var för sig jämlika stå 

och dock i ordnat skick tillsamman gå.

(Ur Moraliskt menageri)

F M Franzén:

O Gud! vår broder Abels blod

O Gud! vår broder Abels blod 

till dig från jorden ropar. 

Än rasar ondskans övermod, 

än brott på brott hon hopar. 

Dock vid allt otrons överdåd 

de dina du hugsvalar. 

Till jorden ser du än i nåd, 

ty Jesu blod där talar. 

Korsfäst! de ropte om Guds Son, 

och Barabbas behöllo. 

I Kristi fjät, med kval och hån, 

hans trogna vittnen föllo. 

Men ordet lever efter dem 

som ljus åt världen givit, 

då av din prakt, Jerusalem, 

ej sten på sten förblivit. 

Och si! då en rättfärdig man 

står fram att sanning yrka, 

all världens makt ej fruktar han; 

Guds sak ger honom styrka. 

Förgäves ondskan tänder skär 

och till hans död sig väpnar: 

hans uppsyn lik en ängels är, 

för vilken brottet häpnar. 

Åt himlen lyftande sin syn,

den fromme går att lida 

och skådar i den öppna skyn 

Guds Son vid Faderns sida. 

Lik honom ber han i sitt fall 

för dem hans ofärd göra, 

och dör med lugn; ty en gång skall 

dock mörkrets makt upphöra. 

Ja, Herrens ljus ej slocknar ut, 

fast det i moln sig döljer. 

Det goda segra skall till slut, 

fast världen det förföljer. 

och han som kom i Faderns namn, 

skall än välsignad komma, 

och samla i en evig hamn 

från tidens storm de fromma.

F M Franzén: