Minsta djuren i naturen

Minsta djuren
i naturen
oss de största läxor gett:
första regla
uti segla
sjöman hos en booby sett.

Plogens värde
bonden lärde
utav suggans plöjesätt.
Hjälteläran
har den äran
stamma ned från tigerns ätt.

Till att drilla
har Camilla
siskans undervisning fått.
Jag tror även
att hos räven
statsmannen i skola gått.

Och av skatan
tör den satan
advokaten lärt sitt skrik.
Därför detta
sägs med rätta:
"Var är sin preceptor lik!"

J Wallenberg

Kväde över bärgningstiden

När sommarn jorden i sin varma linda slutit,
när himlaljuset sig åt norden närmast skjutit,
då jordeboars fröjd allstäds förökad bliver,
då allting, präktigt prytt, en tidig mognad giver.
Ty då en härlig tid, en bördig bärgningstid
hos oss inlupit har, som är i allting blid.

Sen hittills var sitt land och åker har uppbrukat,
med gödelns goda saft den magra åkern dukat,
man sig då reder till med mat och goda drycker,
som liva folket opp, när törst och hunger trycker.
Var man sig rustar till med räfsor och med svärd,
att samla in den frukt varav han vill bli närd.

Därför, när solen ned av himlavalvet kliver,
bak skogen gömmer sig och dunkel skugga giver,
i aftonsvalkans lugn en myckenhet av unga
på ängar samla sig, som för den slåttern tunga
all möda har ospard. En del av denna svit
sig först nu ställer till att visa här sin flit.

Var går sitt slag rätt fram, sin krokkniv tappert svingar,
men hör ibland hur den mot dolda stenen klingar.
Då börjar han strax på att över skadarn knota,
han griper till sin hen det fångna sår att bota.
Man såleds rusar fram och gröna jordens kropp
helt bar och blottad gör. Nu går en viter tropp,

som slagna gräset hop i långa strödjer välta.
De fika immerfort, och på varandra krälta,
om de ej hinna med den förra skock allt följa,
ty var en gärna vill sin klemighet nu dölja.
När de så sköljt sin kropp i flitig arbetssvett,
så länge som man klart på himlafästet sett,

så gå de till att sold av dem som lejt dem taga,
som blir ett svarsgott rus och en fullkomlig maga.
Sen vill man frihet ha att yra upptåg öva,
man skyndar på en dans, kan ej med spelet töva.
Med detta yra språng de vila ger sin kropp,
och rasa kitsligt fram tills solen lyser opp.

De börja då på nytt sitt arbet fort att sätta,
som dock, kanhända, går ej utan sömn och lättja,
ty när som Phoebi vagn på fästet längre hastat,
sin´ varma strålars glans på deras lemmar kastat,
då sista nattens sömn det högsta säte tar,
och lamhet dem omkull i närmsta skugga drar.

Här husbond´ ser sitt folk odugligt och förtrutit
i sömnens mjuka famn och lättjemanteln knutit.
Vad vill han säga dock? det är ju intet under
att kroppen fordrar ro och några fria stunder?
Månn´ detta snälla folk förtjänar allas ros,
som tyngsta bördan är av sommarns arbet hos?

De äro de som allt vad göras skall utföra,
de ansa, vända höt det de på kärror köra,
i husen gömma ned till fäets vinterföda.
Nu ha de övergått med mycken svett och möda
den heta slåttertid. Nu börja åkerns fält
en ymnig mognad ge, som skynda på så snällt.

Försynens underverk och nådesol här blänker.
Hur stor är icke Han? vad gott som Han ej skänker?
Han oss välsignat har, en bördig årsväxt givit,
Var gång som solen ny har åter till oss klivit,
i följe hon med sig mångtusend´ nöjen haft,
och livat jorden upp med härlig glans och kraft.

Månn´ detta nådesken, varmed han oss omvärvar,
ej gör att vi med fröjd få samla våra kärvar,
som oss skall föda ge, som ock en skyldig rikta
med pengar, varutav han skall sin skatt utplikta.
Just därför var en hand med iver skyndar på,
att fälla säden kull, att hon ej stupar å.

En ung och vanlig flock den mogna frukten fäller,
en annan binder hop, och uti rökar ställer.
Nu husbond´ glädjefull var rök vill räkna själver,
ty obeskrivlig fröjd omkring hans hjärta välver.
När säden varder torr, man fiker immerfort
att föra henne hem till vederbörlig ort.

Nu överflödar säd på bondens alla väggar,
ur vilken han vart korn med hårda slag utsläggar;
att se vad röken ger, hur mycket han får sälja,
hur mycket han till skatt och föda skall utvälja.
Så räknar bonden sitt. Sen tar han av en spann,
ber hustrun bränna den, och super bäst han kan.

All´ trädgårdsfrukter nu fullmogna börja bliva,
gulröda äpplens glans en vacker utsikt giva,
och bland mång gröna löv ett präktigt kirsbär blänker.
Ja, frukt av alla slag behaglig sötma skänker,
som fröjdar mästarns håg och riktar nog hans pung,
för allt besvär och ans, som varit svår och tung.

Nu denna vackra tid från oss i småning smyger,
drar med sig all sin prakt, och liksom rädd bortflyger
för höstens kalla mun, dess kulna hy och väder,
som gör att allt sitt prål och förra glans avkläder.
Men giv, o Himmel, nåd att vi förnöjda se
Din´ unders stora makt och Dig all vördnad ge.

J Wallenberg

Farväl med lek och tidsfördriv

Farväl med lek och tidsfördriv!
Re’n östans andedräkt i seglen blåser liv.
På vågens höjda rygg vårt tunga Finland vaggas,
och havets tryckta skum för bogen flyr och fraggas:
De svenska bergen smått ur ögnasikte fly,
och redan synas de blott som en svartblå sky
på vilken himlen tycks sin stora rundel vila.
Uti min svenska blod helt sorgsna känslor ila:
jag koxar åt mitt land, och ser med harmsen själ,
hur luften det allt mer mitt öga undanstjäl.

Farväl, min Fosterjord! Gustavers dyra moder,
du land, som prunka kan med Carlars ärestoder;
o! gamla svenska bygd! din mistning smärtar mig,
och hjärtat saknar fröjd, när ögat saknar dig.
Dig, Atland, skall min tjänst evärdligt helgad bliva,
fast Turken ville mig ett storvizirskap giva,
samt hundratusen man att bort till Mosco gå,
och se’n en stor Serail bestå.
Det vore väl en fröjd, att kunna tukta ryssar
och få så många läckra kyssar;
men jag är svensk och svensk jag blir:
Förlåt mig, Herr Sultan! jag kan ej bli Vizir.

Och du, som denna tid Europens statshjul driver
med complimenter och med Livres;
Herr Ludvig i Paris! om du än säga vill:
Tag ett av mina slott, och buga dig därtill;
så bugar jag igen: men lämnar dessa slotten
mot minsta torva jord på Sverges kära botten.
Dess frejd, liksom dess luft, är manlig, sund och ren,
där såg jag ljuset först, där samles mina ben!

Lät Hatt och Mössa dras, lät tvedräktsåskor knalla:
en ek, som då och då en liten skakning har,
i jorden bättre fäste tar.
När Rom ej trätte mer, begynte det att falla,
och England når sin höjd mitt under split och kiv;
parti är fria staters liv.
Ja, gånge hur det vill,
hos mig är ingen bit, som ej hör Sverge till.

J Wallenberg

Ack, Svea rikes mör

Ack, Svea rikes mör, I våra hjärtans kungar!
Tillbedjansvärda barn och nordens skönsta bloss,
som sitten hemma nu och kanske glömmen oss,
det är för er, I stygga ungar,
som vi stå ut så mycket ont.
Att I vid läckert te må jollra bort en timma,
vi på en bräcklig spån till andra världar simma.
För några lappriskärl, som leka i er håg,
vi, fånar, trotsa vind och våg
och löpa fara till att sjunka,
att I må på en bal med Kinas grannlåt prunka.
Och sen kanske en sprätt, frisörens händers verk,
som utom lilla Lisas särk
har aldrig segel sett och tror, att skepp i sjön,
liksom en hyrkuskvagn på stora Dronninggatan,
av hästar dragna bli - en sådan pudrad satan
hos dig, du otacksamma kön,
som oftast snattar bort vår dyrt förtjänta lön.
En officer med tvenne rockar,
som mjöl från knekten stjäl och strör i sina lockar,
som bygger på sin börd ett uselt övermod,
fast han på krogen dränkt sin stamfars ärestod;
en sådan galonerad hare,
som alltid tappar, när han slåss,
en sådan segrar gör hos dig, du svaga skare,
änskönt han till sin rock har lånat mynt av oss.
Så ser man fårens ull på andras axlar bäras
och biens trägna svett av lata humlor täras.
Ack, flickor, det är skam! Låt ingen er bedra!
En sjökarl krusar ej, men älskar hjärtans bra.
Med några lätta ack! står sprätten mjuk och buckar,
när vi med plåtars vikt ledsaga våra suckar.
Tar officeren fram en möglad ättelängd,
så lägga vi för er piastrars ädla mängd.
Ack, flickor, löner då vår möda!
Vad duga sprättens tomma ack
mot blomster, sidentyg och rack?
Och anor ge ej heller föda.
Lät då galonen med sin pik
omkring en trumma sig förskansa.
Med oss är bättre till att dansa:
piasterns klang är vår musik,.
piasterns klang är vår musik.

J Wallenberg

Ur Avhandling om skönheter

Ur Min son på galejan, del 2, kap VI: Avhandling om skönheter

Ja, täcka svenska kön! Jag måste det besanna:
den mullvadsögon bär uti en hornvärd panna,
vars ömkeliga smak kan finna någonting,
som överträffar er på hela jordens ring.

Er hy, så frisk och ren, som luften den I andas,
är lik ett blomsterfält, där ros och lilja blandas.
Att samla i er bild allt vackert, sött och ömt,
naturens rika hand sitt hela förråd tömt.

Om altar byggdes mer åt någon dödlig kvinna,
blott för en svensk, jag svär, mitt rökverk skulle brinna.
Att vackra flickor se, gick jag all världen om,
men inga råkte jag, förr än jag återkom.

En engelsk mö är skön, jag tillstår utan smärta,
men har för mycket snö i ansikte och hjärta.
Du ser en snövit kind, men purpurn saknas där,
och allt för liten eld i hennes ådror är.

En fransk har täckhet nog, men konsten är för mycken;
naturens vackra verk fördränks i lånta smycken.
Tag smink och puder bort, så har du trollet kvar;
på närstånd är hon ej, vad hon på avstånd var.

Det mera södra kön är snömos helt och hållet:
det är så hjärtans klent, så hjärtans ömt och fjållet.
Det vissnar när det rörs, som blomman på en äng:
i bilek går det an, men ej i hustrusäng.

J Wallenberg

Köpenhamn

Slavisk i sitt tänkesätt,
van att föras uti klavar,
dansken spak för piskan travar,
sorglös, blott han blivit mätt.

Mänsklighetens högsta pris,
frihet, stora dygders moder,
räknar inga ärestoder
under eneväldets ris.

Sant är det, här hörs ej kiv
utav styva folkpartoner;
men så saknas ock Catoner:
gnabb är fria staters liv.

Fredligt snart i femti år,
trög och maklig av naturen,
sitter dansken helst i buren
eller blott till Hamburg går.

Varken hövlig eller plump,
hemma nöjd med farfars heder,
har han tämligt rena seder,
fast de smaka nog av sump.

Ty han älskar sömn och fred,
samlar skörbjugg mer än pengar.
Utan fogden, utan slängar
gör han sällan rätt besked.

Svenska bonden herre är;
denne rang med fänad äger.
Stackarn ock ej mycket väger,
sedan länsman varit där.

Här som mångenstäds man hör
dans på hovet, gråt bland hopen;
tvånget tystar fuller ropen,
men det ingen lindring gör.

J Wallenberg

Höghet bådar fall

Högsta lott i världen
är ju bara flärden,
här på jorden finns ej lyckan.
Se på gravens väggar
och dess murkna läggar:
spiran ligger jämte kryckan.

Låt en yppig slav
uppå lustans hav
prunka i förgyllda slupar!
Rik må vinna rang
med metallers klang,
höghet snart i avgrund stupar.

Snål må guldet ruga,
svultna ramar suga,
skatten blott hans hjärta gnager.
Kan det åsnan båta
att som lejon ståta,
när hon städs är dum och mager?

Blodbestänkta fält
pryda segrarns tält,
lagern vissnar dock i graven.
Äran själv i garn
snärjer sina barn,
fast de stå i hjälm och glaven.

Se, hur busken trives,
när i stormen rives
toppen av den höga tallen.
Liten båt går säker,
när som vinden vräker
högsta mast emellan svallen.

Säll är den, som nöjd
litet har med fröjd,
bäst är lagom stämpel bära.
Ty med allt besvär
mörka graven är
medelpunkten för vår ära.

J Wallenberg