Sedan Hera intagit sin plats på världshärskartronen vid Zevs´ sida, vägrades henne ännu hyllning och lydnad av gudinnorna Afrodite, Pallas och Artemis. Som villkor för sin underkastelse fordrade dessa, att drottningen skulle offra sin för dem förhatliga livvakt, amasonerna. Efter en bitter strid gav Hera vika och lät dådet ske. Det här översatta partiet skildrar dels mordet på amasonerna, dels Zevs´ försoning med Apollo, den orättvist tilbakasatte rivalen.
"Vad larm är detta?" Zevs for upp i andlös bidan.
"Vad gälla dessa skrik och denna brutna kvidan?"
Och i en enda sats är han ur bädden sprungen
och lyss åt gården till med andedräkt betvungen.
Då hörs hans stämmas dån. "Din dvala, Hera, lämna!"
Ty - dina amasoners död du har att hämna!"
Hon tiger. Allt som hörs är ojämn andnings kramp
och fingrar vilka krama kudden hårt i kamp.
Då ljuda tjut om hjälp. När härskarns detta hör
till dörrn han ilar. Den är reglad utanför!
Han studsar; skakar hennes darrande gestalt:
"Stum som en haj du är! Men du skall bikta allt!"
I raseri och viss om hennes brottslighet
den tigande han vild för sina fötter slet.
Hon teg, och hennes blickar, stelt och själlöst fromma,
i bidan under straffet gingo mot det tomma.
Det fasansfulla larmet slocknar nu i stön,
och se! en morgon bräcker, rodnande och skön.
Då stryker hon med handen över hår och panna:
"Nu är det som ej nattens fasor vore sanna."
Hon andas fritt, som löst ur ångestdrömmens band.
Men Zevs i vrede flämtar och med lyftad hand:
"Förbannad du för detta!" Mot hans vrede gick
en lugn och leende, en fin förstulen blick:
"Att spela domare är djärvt, o Zevs, är djärvt
av den, åt vilken våld och stöld hans makt förvärvt."
Och om den vredgade sin slanka växt hon slingrar,
smeksam på ormars vis, och så hans vrede skingrar:
"Låt mitt, din medfördömdas, ord din vrede klandra:
en varg och en varginna lida gott varandra."
Och snärjd av hennes ord, av hennes andning varm,
står Zevs där överrumplad, blottad på sin harm.
Han gör sig lös med våld. Han söker fåfängt finna
för lust och fasa ord och flämtar: "Du - o kvinna!"
Och hon: "Men vill du ha mig annorleds än så?"
- I naken höghet såg han henne för sig stå.
Och morgonljuset, som bröt in från rosig rymd,
belyste för hans blick, av skönhetsbländning skymd,
den hela fägring, där av Genesis stod skrivet:
"Här finner samlat du, vad värde har i livet."
"Hur fåvitskt efter mening i vår värld vi treva",
skrek Zevs: "Välkommen lögn, du enda värd att leva!"
Och den av blodskuld tyngda till sin famn han slet.
Zevs´, världsallenahärskarns bröllopsnatt var det.
_ _ _
Men vid sin källa låg, av dyster vrede slagen,
Apollo. På den tredje efter bröllopsdagen
förnam ett buller han ur skogen fjärran från,
som om en kraftig vildsvinshona längs med ån,
eller en vildsvinsgalt, bröt fram ur lagerbrynet
och plöjde marken upp och rotade med trynet.
Apollo hotfullt då: "Vem djärvs mig störa här?
Förbannad skall du vara, vem du också är."
Då svävade ett moln på skogens toppar fram.
Den store Zevs vart synlig, mörk och allvarsam.
Apollo reste sig. Förbittrad mätte han
den som från honom ära, makt och drottning vann.
Sin Aigismantel Zevs som enda hälsning bjöd.
"Bär avund du ännu?" hans dystra fråga ljöd.
- Av blod, som levde, flöt ur mantelns veck en flod,
och utanpå ett ögonpar vidöppet stod.
Som från ett slaget barn förnams en ömklig låt,
och mantelns ögon tårades av ständig gråt.
Apollo fylld av skräck för denna anblick vek.
"Hur bär du detta kval, olycklige?" han skrek.
"Min härskarmantel här du skådar, vilken vid
min kropp skall vara naglad fast till evig tid.
Så säg, min broder, är din avund ännu kvar?" -
"Om maktens pris är detta, gärna konung var."
"Nåväl", sad´ Zevs, "förnim vad skäl som fört mig hit.
Ett furstligt fridsförbund må ända detta split.
Väl vet jag, att ej du kan någon önskan nära,
som fylls av mig. Men vi din gunst och hjälp begära.
I denna värld behövs bland brist och blod och brott
en smula själiskt skönt, en glimt av himmelsblått,
en lycklig, som eländets schakter ej fått ana,
en hjälte utan fel, som fläcklös bär sin fana.
Jag kan ej lida, att du ruvar här fientligt.
Jag fordrar delat välde och förlikning äntligt.
Själv tar jag strid och kiv och människornas nöd
och all den stränghet, som Nödvändigheten bjöd.
Men eterns skönhetsglans skall du med ingen dela
i hög och luftig rymd, där fria tankar spela.
- Ett avskilt slott bland dessa berg må bliva ditt,
att däri du må härska med de dina fritt.
Min egen spiras makt skall intet mäkta där.
Och att du finns, är all den lön som jag begär.
Må detta tal din själ, ej blott ditt öra hinna."
"Ej länge", sad´ Apollo, "skall jag mig besinna.
Ditt väsens art är stor och sann, fast ond dess rot.
Jag tar din vänskap ej, men ditt förbund emot."
När han så talat, skildes åt i frid de tvenne:
världens behärskare, och den som frigör henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar