Väskan

Du som jag såg den gången i Berlin

bestiga spårvagnssteget som i dans,

har än du råd att ha en lika fin

och vacker väska, prydd med silverfrans?

Mot blusens ena bukt du höll den tryckt,

så alla kunde se hur fin den var.

För övrigt var du torftigt klädd, men snyggt,

på väg till arbetet som andra dar.

Hur jag kan minnas dig, jag ej förstår,

men något har väl mig din åsyn skänkt.

Ty stundom under dessa ofärdsår

har jag på dig och på din väska tänkt.

Jag vet ej vad du heter, vem du är

och var i dag du lever någonstans,

men ofta undrar jag om än du bär

den vackra väskan med sin silverfrans.

Det är som om mot världens järngrå nöd

den silverfransen flaggar till protest.

Ty människan kan leva utan bröd,

men inte utan skådespel och fest.

Blir intet över av en mager lön

till prydnader, till blommor eller sång,

då må vi böja oss och be en bön,

ty då går allting mot sin undergång.

E Lindorm: