Jerusalems Damaskusport,
att fredlös vandra från ort till ort,
änskönt jag inget orätt gjort.
Min kärlek var död. Mitt hat blev stort.
De dömde mig ohörd med hån och spott
att böta för obegångna brott.
De sågo mig klaga som Job mitt ve
och logo däråt som djävlar le.
De läto mig lida hugg och slag
till straff för min lydnad mot Mose lag.
De läto mig spöas och stryka hud
för min tro på Jehova, Israels gud.
De läto mig bada i ångestsvett
som en niding i bödelshänder,
jagad i alla länder
till hämnd för Jesus av Nasaret.
Men jag kunde ej hata dem mer — som jag bort.
De dömde mig ohörd från liv och lem.
Det finns ting mer tunga än leva och dö.
Jag är gammal alltren som Methusalem.
Min hjässa är vit som Hermons snö.
Jag är hög, jag är vis, jag är ättling av Sem
och dväljes i anden så långt från dem
som stjärnan från jordens ö.
Den värld, där jag led, skall i blod gå under.
Ty bidar jag lugn mina skymningsstunder.
Ty vill jag ej hata, ej häller förlåta,
blott lösa min egen vandringsgåta.
Jag räknar ej längre min levnads år.
Men hjärtat blir vekt i Sarons vår,
när jag vandrar på nytt mot Jerusalem,
mitt öde, min dröm om ett hem.
