Visar inlägg med etikett Oktober. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Oktober. Visa alla inlägg

torsdag 3 oktober 2024

Årets saga: Oktober

 



















Vad du är gul, Oktober,
vad du är gul och grann!
I rödaste cinnober
din pensel måla kan.
I guld och rött du frossar
att göra hösten glad.
Se lönnen, hur den blossar
med sina röda blad!

Bliv kvar, allt guld som lyser,
och fall ej alltför snart!
När du gått bort, man fryser
och allt är mörkt och bart.
Fall långsamt, gula slantar,
på gärde, sten och stock!
Än vill vi slippa vantar
och ullig vinterrock.

måndag 16 oktober 2023

Den lilla lönnen

















Hon stod där i skogens bryn 
och såg ingenting ut för världen, 
hon hade samma gröna färg 
som gräset på ängar och gärden. 

Men så kom hösten en vacker dag 
med pensel och stora paletten, 
och plötsligt blev lönnen röd som blod 
och syntes långt utåt slätten. 

Så kan också åldrandets tid för oss 
ge färger och glans åt livet, 
och om vi stilla och tyst tar emot 
kan mycket än bli oss givet. 

(oktober 1976)

torsdag 16 mars 2023

Stig Dagerman 100 år: Birgittasvit






















I.

I vilket vatten är den vinge doppad 
som dryper svårmod över jordens panna? 
I vilket mörker har vårt träd gått vilse, 
det där duvan sedan länge sover? 
Fråga inte natten. Inte himlen heller. 
Natten är en bro, dess räck är döda frågor. 
Himlen är ett valv av alla döda tårar. 
Nattens sjukdom är ett vaket ögas glans. 
Himlens sjukdom heter stjärnor. 
Vad min egen heter vet jag icke. 
Men det finns en värk i universum 
som blott en icke älskad känner. 
Det finns en grav för våra öppna båtar. 
Det finns ett hav där fallna stjärnor sover 
när deras värk för alltid slocknat. 
Jag är en fallen stjärna själv, Birgitta. 
Jag föll fel. Jag föll till jorden. 
Jag är en del av jordens värk. 



II. 

Var är den sömn som likt en skattekista 
bevarar smärtan, oron, längtan rena? 
Var finns den dröm som låter sömnen sova? 
Var gömmes hoppet för det sjuka berget 
som slickar sina marmorsår i solnedgången? 
Finns det ett hopp om att min sten skall blöda? 
Ett evigt hopp har den som evigt längtar.
Vågor heter havets största längtan. 
Himlens största längtan heter moln. 
Namnlös är min egen största längtan. 
Men när havet sjunger och när himlen gråter 
värker min sten som kunde stenar längta. 
Som skäret värker av ett nattligt vattens plåga, 
som björken värker under regnets piska. 
Havet längtar upp till dig, Birgitta. 
Därför fläckas klippan av dess vita blod. 
Himlen längtar ner till dig, Birgitta. 
Därför gråter den i afton så. 
Min egen längtan är i sten och hav och himmel. 



III. 

Det finns ett fängelse som alla känner. 
Det finns ett okänt fängelse på okänd ort. 
Det finns ett galler bakom vilket alla törstar. 
Ett galler finns som självt av törst förgås. 
Det finns ett fängelse för alla båtar. 
Det kallas havet av de evigt fångna. 
Det finns ett fängelse för alla hav. 
Havets stränder håller havet fånget. 
I stiltjens häkte skakar stormen gallret 
och stormens murar stänger stiltjen inne. 
Himlens fängelse är våra ögons tröghet. 
Kroppens är av andra kroppar timrat. 
Av ljus är väggarna i nattens celler 
och dagens fängelse är nattens frihet. 
Det finns ett fängelse som alla känner. 
En frihet finns som alla anar. 
I mitt eget häkte är jag låset. 
Jag är min egen frihets nyckel. 
Vem vet vad frihet är, Birgitta, 
om icke den som älskar gränslöst?



IV. 

Något äger alla som måste älskas. 
Alla vill bli älskade för det de inte äger. 
Gräset för sin resning, för sin mjukhet stenen. 
Natten för sin grynings skull, dagen för sin skymning. 
För sin flykt kräver kalkonen kärlek 
och albatrossen för sin gång på däcket. 
Näktergalen vill bli älskad för sin skönhet. 
Varför jag vill bli älskad vill jag icke veta. 
Men darrande drar vi varandra ur varandras koger. 
Darrande avskjuter vi varann från samma båge. 
Endast brinnande murar lyser våra flyende pilar. 
Vi flyger till landet där alla murar växer neråt. 
Där seglar jag varsamt din vita båt ut på sjön 
som inte finns. Den är full av heta stenar. 
Den har en storm som älskar starka segel. 
Sjöfarande varnas: Se upp för vår drivande mina! 
Sjöfarande varnas: Vårt bogvatten har ett bräm av eld! 
Snart seglar vi under vattnet i vår brinnande båt. 
Djupare stiger vi med brinnande segel 
dit där vår sten för alltid ligger begraven. 
Jublande krossar den vår bräckliga köl. 
Brinnande slungar vi oss i förintelsens famn. 
Elden svalkar oss med sina fågelvingar. 
Endast en gång finner man, Birgitta, 
den dyra sten man med en älskad äger. 
Men inte skall Birgitta frysa för den enda gångens skull. 
Låt oss klä varann i brunna murars aska. 
Låt oss sjunka uppåt mot den bottenlösa ytan. 



V. 

Du är en öppen bok i mina händer. 
Du är en dagbok vilken livet för. 
Jag måste skynda mig att läsa dig.
Jag får aldrig läsa dig till slut. 
Jag är en öppen bok i dina händer. 
Jag är en följetong i livets veckotidning. 
Allt vi äger är oktober månads nummer. 
Vi måste läsa medan dagen varar. 
Vi får aldrig läsa oss till slut. 
Det står en vit bro över oktobers skogar. 
Blåsten byggde den med månens hjälp. 
Den har ett fäste i septembers vemod. 
Den har sitt andra fäste i novembers mörker. 
Vi får aldrig vandra den till slut. 
Det finns en ö av ensamhet, Birgitta, 
dit alla vita broar leder. 
Den är det enda varom livet skriver. 
Men inte skall Birgitta gråta över ön som är inom oss. 
Vi måste läsa medan boken varar. 
Vi måste vandra medan bron står kvar.
 

VI, 

Snart sätter hösten sina stora yxor 
till den stam varpå vår längtan växer. 
Snart skingrar havet alla älskandes flottiljer. 
Vi driver frysande mot nakna öar. 
För den sin kärlek överlever är havets öar till. 
Där är en strand man skall beträda ensam. 
Där är en frihet, för stor för alla. 
Vår största frihet heter ensamheten. 
Den största ensamheten kallas döden. 
Där löper alla broarna tillsammans. 
Där flyter alla öarna ihop. 
Där finns en läsesal med livets tjocka böcker. 
Där sover yxorna den sista sömnen. 
Där finns den stjärna vilken ingen himmel stinger. 
Där finns det enda alltid klara, alltid stilla havet,
som aldrig längtat vågor. 
Av tårars klarhet är dess klarhet lånad, 
av deras vemod vilka älskat ensamt. 
Inte skall Birgitta gråta för det klara havets skull. 
Först i den största ensamheten skall vi äntligen få mötas.

onsdag 13 juli 2022

Stjärnorna

















Nu är det slut. Nu vaknar jag.
Och det är lugnt och lätt att gå,
när inget finns att vänta mer
och inget finns att bära på.

Rött guld i går, torrt löv i dag.
I morgon finns där ingenting.
Men stjärnor brinner tyst som förr
i natt i rymden runt omkring.

Nu vill jag skänka bort mig själv,
så har jag ingen smula kvar.
Säg, stjärnor, vill ni ta emot
en själ som inga skatter har?

Hos er är frihet utan vank,
i fjärran evigheters frid.
Den såg väl aldrig himlen tom,
som gav åt er sin dröm och strid.

lördag 9 juli 2022

Storstadsmånen

















Fullmånen hänger så lågt att den täpper 

Västmannagatans mynning i kväll.
Ner över ljusprickig storstad den släpper
ett regn av små frostiga silverfjäll.
Månen vill vara i kväll bland oss,
ett jordiskt bloss.

Månen står stor i svart oktober
och sår sitt döda och främmande ljus.
Bland biografernas skyltar och glober
och tandpastors löpeld på sömnlösa hus,
hänger dess skinande, fullmogna bukt,
en världsrymdens frukt.

Tvärs genom jordiska småljus som svider
i våra ögon hetsigt och torrt,
där vi på fulltända gatorna glider
i sorlande forsar mot mörkret bort,
går månljusets outgrundliga ström
av silver och dröm.

Månen är nära, står tryckt mot vår ruta
utan att fläckas av jordens sot.
Vi blott är dömda att lida och njuta
och stirra mot gåtan i hägrande klot.
Mångatan glittrar genom vårt blod
med ebb och flod.

Månen ska finnas när Stockholm är blivet
en gravhög med ogräsomspunnet grus.
Månen ska skina på döden och livet
med samma kalla och sugande ljus.
Månen har stirrat på samma vis,
när Sverige var is.

måndag 6 juni 2022

Frostnatt
















Ljusterblossen glider över svarta sjön. 
Marken luktar löv; och byn och skogen somnat 
kylda under skymningen, av höstens ånga. 
Bara några rop från vattnet, plötsligt plask; 
hårda ljud som inte slipas av i flykten. 

Sakta blir jag varse att det sker nånting i mörkret: 
frosten tågar tyst och genomskinlig över markerna, 
jorden härdas under stegen, blasten mjuknar, svartnar, 
dold i mörkret, och de våta löven börjar prassla. —

Solen hängde sval och mässingsgul mot hög och tunt blå himmel, 
sjön var blek idag, aspdungens viskning fladdrade till marken; 
snön, när kommer första snön och visar oss att svart är jorden ——

måndag 30 september 2019

Djupt lutar året i sin gång



Djupt lutar året i sin gång,
nu falnar äng och lund.
Farväl med all din lust och sång,
du korta sommarstund!

Snart suckar vinterstormens röst:
allt vissnar och förgår.
Men vissnar allt, jag vet en tröst,
som likafullt består.

Låt solens välde dra sej bort
och natten växa till;
Guds starka arm blir inte kort,
han än vårt bästa vill.

Låt gulna varje blad på kvist,
låt falna varje strå;
Guds rika nåd, det vet jag visst,
den skiftar inte så.

Jag vet var glädjen har sitt hem
när frusen mark blir vit:
ännu som förr från Betlehem
når livets budskap hit.

Jag vet ett träd så friskt och grönt,
när allt har vissnat här:
på Golgata det blommar skönt
och evig frukt det bär.

Mig Kristus lovar evig vår
trots död och vintersnö,
Han ur sin grav med livet går
som aldrig mer ska dö.


C J Boye:

torsdag 1 oktober 2015

Nu med en rysning föds oktoberdagen

















Nu med en rysning föds oktoberdagen,
och bakom fönstrets kors i dödstyst hus
dess gryning växer grå i hotfullt ljus.
Du sover, och de trötta andedragen

bredvid mig stiga som en lampas sus.
Själv febermatt jag lyss och lyss till slagen
utav din puls, och halvt av drömmar tagen
jag skälver till vid minnet av vårt rus.

Det var en afton, och september dog,
och kanske kvällen oss med smitta slog
av glöden kring sin hektiskt heta tinning.

Nu kommer morgonen med kall besinning
och själen famlar efter nattens hägn.
Men dagen grytt med vasst oktoberregn.

F Heller (G Serner):
Frank Heller (Gunnar Serner), 1945

lördag 4 oktober 2014

En onsdagseftermiddag i oktober

















En onsdagseftermiddag i oktober
då samlas här på Stäppen hela flocken
av ivriga beundrare av Kocken,
med stora, pilsnerpilska ögonglober.

Han råder bland kastrullerna och locken
i Stäppens kök, vår magnifike broder,
men fråga inte mig hur kan kan bo där,
ty helt enorm är matkulturekrocken.

På ålderns höst han börjat med att fäkta,
och frågan är om det hans liv förlänger
- men kanske har han synder som ska sonas?

Än har dock inga revben blivit bräckta,
och nu vi in i Stäppens kök oss tränger
för att få gratulera dej, o Jonas!

A Holmberg:

lördag 2 november 2013

Ur Venerid - sonett 42


Allt gräs nu vissnar bort, och gröna löven falna,
man ser mer ingen ört och ingen vacker ros.
Allt är snart ruttnat bort, all fägring är sin kos,
och sommaren är all, man känner luften svalna.

Så drager lusten bort, de vida skogar smalna
och den förr sorg har haft blir hon nu dubbelt hos.
Han blir av sådan tid nu tyngre än det tros,
att starka och därav försvagade gå valna.

Och jag som haver själv den ganska sommars tid
för kärlek lidit ve, hur ökas nu min plåga!
Ja, är hon därtill vred, som förr mig var så blid,

försmäktar jag än mer av denna här min låga.
Det går mig nog emot, på all sätt jag försökes,
mitt hopp försvinner bort, misströstan mig förökes.

fredag 18 oktober 2013

Vid kumlet

















Nu är den dystra höst utbruten,
som E. A. Karlfeldt kallar vår.
Nu sloka rosorna vid knuten,
och löjtnantsgapet gulnat står.
Med paraplyn mot barmen sluten
i storm jag upp i öster går
å Gökplatån bland vissnat kröse,
att söka mig till fädrens röse.

Där höjer ibland skumma enar
det sitt fossila gnejsupplag.
Hur ödsligt rossla ej dess stenar
i blåsten en oktoberdag!
En dunkel mysticism förenar
sig med en fläkt av obehag.
Förnuftet bjuder retirera,
men Sångmön för mig fram alltmera.

Ja, rosslen på, I gamla fäder,
och sucken i er asatro!
Och du, din uggla eller tjäder,
skrik gärna än en gång: oho!
Grip, martall där, i mina kläder
med klor av Edgar Allan Poe!
Ju mer makabert jag fått smaka,
jag tillfredsställd skall gå tillbaka.

Ty sången, är den gudaboren,
vill icke söka konstlad tröst
och dikta hösten om till våren,
nej, är det höst, så är det höst.
Just den å ryggen kalla kåren
en höstskald vårdar vid sitt bröst
och fyller harpan utan fummel
med mull och uggleskrik och kummel.


Denna dikt är en parodi på Erik Axel Karlfeldts dikt Höstens vår ("Nu är den stolta vår utsprungen, /  den vår de svage kalla höst").

A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):
Fil:Nils Hasselskog.jpg


lördag 12 oktober 2013

Impromptu
















'vid åskådandet av en kinesisk guldfisk
hos kapten R*** den 11 oktober 1770

Jag såg en fisk, gutår, kamrater!
Från Kina pilegrimmen var;
dess gyllne purpur brann så klar,
och fjällen blänkte som dukater.
Båd´ guld och vatten såg jag här,
och skönhet tände lust och låga;
mitt sinne tänkte på sin plåga
att vara fattig, törstig, kär.


C M Bellman:

onsdag 2 oktober 2013

Mitt år 2: Hösten















Mustens och maktens och mognadens höst - dig når jag väl aldrig,
sakta mig viskar en röst. Ödesbestämt är vårt liv.
Gyllne och blå september, då jorden i klarhet och styrka
föder sin ljuvaste frukt - o, att jag väl vore där!
Men jag är rädd att redan med förbundna ögon jag irrat
min september förbi - står i oktober nu,
står i den alltför tidiga skymningens töckniga månad,
stridens och stormarnas höst, smutsens och slagregnens höst.
Molnens fuktiga flockar jaga som nattsvarta fåglar,
nattliga fåglar ha ock tagit sitt hemvist hos mig,
byggt sina bon i min själ och hacka muntert mitt hjärta,
gnaga mitt livsträds rot, flaxa så svart för min syn.
Vad skall man göra åt det? Det finns intet i världen som hjälper,
om ej vintern och snön. - Ödesbestämt är vårt liv.

 
H Söderberg:

tisdag 1 oktober 2013

Sommaren

















Bortom slättens grå oktoberdimma
skymtar som en silverstrimma
viken där du lärde dig att simma.
Och då vinden ökar, virvla bladen
på din cykelväg till staden.

Då du sista gången
ställde cykeln i sitt stall,
var det sommar än, och sommarsången
steg i björklövssus och böljesvall.
Nu är denna sommar all,
och du själv är gången.

Ljus var sommarn till det sista,
lätt den dag, du skulle mista,
allt från morgonen, då vinden blåste
blåa löften i ditt rum,
till dess aftonen blev skum
och din cykel trött du låste.

Dödens snabba, heta plågor
skymde sommarn i din själ,
men när trött du tog farväl
drömde du om blåa vågor.


G M Silfverstolpe:

fredag 5 april 2013

Höstsång i skärgården

















Förgäves i rymden jag forskar
att se utav solen en flik;
farväl, I svartryggade torskar,
abborrar och flundror och sik!
Försvunnen är sommarn, den ljuva,
och öde stå himmel och sjö.
Si så ja, nu kommer det snö,
galoscher och snuva.

Ja, hösten han larmar och gormar
så uppblåst, att man kan bli sjuk.
Man kan ej gå upprätt för stormar
och frostbiten är min peruk.
Förskräckt flyttar svalan ur muren
och måsen på Romresa far -
ja, inte en broms får bli kvar
i öde naturen.

Märkvärdigt att slikt får passera,
ett väder för varg och för räv!
Vad gör man med solhatt numera
och byxor av bolstervarsväv?
Förminskad är himmelska polen,
av dagsljus man slätt icke vet:
Ponera! Donatis komet
tog månen och solen.

Man kan väl ej annat begripa,
än att vår planet är förvänd.
Jag tror att jag stoppar min pipa
och sveper min nattrock kring länd.
Likgott! låt det storma och yra,
jag mår ju som pärla i gull:
jag värmer min lilla kastrull
och stämmer min lyra.



onsdag 9 december 2009

Far och son

















De hade grälat som så ofta förr,
och sonen hade gått och låst sin dörr.
De hade brusat ut som man mot man,
och fadern kände ännu hur det brann
och bultade och sprängde i hans blod.
Det mörknade i rummet, där han stod.
Oktoberkvällen skymde hastigt på,
oändligt svårmodstyngd och hjälplöst grå.

Han skälvde som av köld, och så med ens
vek vreden för en ömhet utan gräns:
"Jag vet det där om frihet och om tvång;
jag själv har också sagt det så en gång.

Långt bortom år av tröghet känner jag
den första orons vita vingeslag.
Ditt otacksamma hån mot allt du fick,
ditt bittra trots, som isade din blick,
din sjuka längtan, som slog ut i brand
- jag borde svarat med att ge min hand.
Men varför vredgas jag och vill slå ner
ditt gosseraka trots och varför ger
jag någonting, som nästan liknar hat,
då hjärtat ville viska skyggt: kamrat?

Jag minns den tiden, då du än var min,
barfotalassen, vilken smög sig in
och gömde pannan i mitt knä och grät
- jag strök ditt huvud sakta och förlät..."

Han hörde tysta steg därutifrån,
helt nära dörren - stegen av hans son.
Den unge tvekade ett ögonblick
som om han ville stiga på - och gick.

G M Silfverstolpe:

måndag 26 oktober 2009

Voyeur














Naturen tar
nu av sin klänning,
den festligt gröna
som hon bar.
En trötthetskänning
hon fått, den sköna.
Men dig som kvar
står, fylld av spänning,
skall vintern löna.


A Holmberg: