och allt är lika nytt.
Och jag är åter fången,
förhäxad och förbytt.
Det biter i mitt öra,
det sprattlar på min arm.
Hur kan du, knyte, göra
ett sådant stort alarm?
Jag lyssnar när du trutar
till ord din lilla mun.
I världen ej det sprutar
en bättre visdomsbrunn.
Och dina två små händer,
som hjälplöst tager fatt!
Och dina två små tänder,
som grinar surt och glatt!
Nyss hela världen stjälpte
i blod och mörker kull.
Det är som jag den hjälpte,
när dig jag lär stå lull.
Men tänk ändå att bara
på några år man glömt
hur knubbigt allt kan vara
och dunigt, lent och ömt.
Det kan man aldrig bära
i minnet sedan sist.
Det måste om man lära
och om igen förvisst.
Nu har jag föresatt mig
att lägga manken till.
Nu har jag tagit fatt dig
och gömt i min pupull.
Jag minnas ska ditt joller
i år som strömmar hän,
tills, barn, ditt barn jag håller
på styva morfarsknän.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar