Den blindfödde

Ett vet jag: Jag var blind,

men nu jag fått min syn.

Nyss gick jag vill i sol och vind

och visste ingenting om skyn.

Jag visste ingenting om skyn

och ej om rosens färg.

Nu har jag fått min syn

och ögat dricker blåa berg.

Jag kom i mörker genom byn.
Då mötte mig en man.

Han gav mig då min syn.

Ett vet jag: Ingen är som Han!

Jag visste ingenting om skyn

och gräsets friska glans.

Han gav mig nyss min syn.
Ett vet jag: Jag är hans!

T Nilsson:

Stolsnickaren

Olof Andersson Wedin

gjorde en stol av tolv-slå-sorten.

Han värmde brännjärnet i elden

och märkte träet

med sina bokstäver och sitt bomärke.

Under stolsitsen står det

O A W

Det var vid adertonhundratelets början,

då finska kriget

fyllde bygden med nöd och bävan.

Han tänkte på slaget vid Storkyro

nittofem år tidigare

och sörjde över Oravais.

Lugnt 

tog han järnet ur elden

och tryckte det mot furuvirket,

kände doften av bränt trä, hörde ett svagt

fräsande 

och såg en lätt blå rök.

Det fanns ett märke som av hett järn

i hans hjärta,

då han tänkte på det stridande landet,

på Finland

och på sina späda barn.

Han lyfte stolen, strök över träet

med nävarna, tänkte på bokstävernas hälsning

till osedda släkten.

Ute ropade göken trofast tre gånger,

och våren var kall

veckan efter Ersmäss.

T Nilsson:

Det finns ett träd

Det finns ett träd, en strand,

en tuva att begrunda,

ett vissnat gräs i höstligt land,

då svåra dagar stunda

och allt blir annorlunda.

Ditt hjärta unnas där

förbliva och bestänkas

av oförklarlig hugnad, när

ej någon tröst kan tänkas

och allt i natt skall sänkas.

Det står i solblekt glans

av silverne förklaring:

din barndoms dröm, din ungdoms krans

i leende förvaring -

ditt enda livs besparing.

T Nilsson:

Kåtan vid Kungsleden

Vindnötta mark vid Kungsledens rand,

blommande ris vid min kåta,

sången I sjungen på fjällvattnets strand

smider mitt hjärta vid lav-viddens gåta.

Jokkarnas jojkning i tigande land

månde till sorgebot båta!

Vindnötta mark, där piparens skri

tidlöst och tröstlöst förklingar,

lär mig din sommars hjärtmelodi

sakta vid suset av vildandens vingar!

Molnet som reser förteget förbi

hälsning från fjärrfjällen bringar!

Vindnötta mark, dina hukade ris

ödmjukt Guds under förkunna.

Ekolöst dagen i ditt paradis

flyr för att gästa det svunna.

Gäst är jag ock, och på färdemäns vis

vill jag på undret här grunna.

Kåtan som skänker på vallfärden lä

hägnad av vågskvalpet talar

milt med sitt rödsvarta doftande trä

vänskapens språk, som hugsvalar.

Trygg som ett barn på sin moders knä

bor jag i fjällfredens dalar.

T Nilsson:

Månens hav

Lunae aquae: 

Lacus somniorum 

Mare frigoris 

Mare sernitatis 

Mare tranquillitatis 

Oceanus procellarum 

Mare humorum 

            et cetera

Månens hav!

Du kyliga värld med stela vatten,

köldens och drömmarnas och klarhetens!

Avbild av evighetens ro!

Lugnets hav och stormarnas,

runt omkring dig omätliga djup,

vintergatornas fors och

mitt darrande hjärta!

T Nilsson:

Avfolkningsby

Kanske någon sparv skall övervintra

och en afton sjunga,

men för vem?

Någon blomma överlever,

lyser röd för ingen.

Molnet ensamt går förbi

men utan ögon.

Några hus bli kvar i dessa

ljuva sorgsna ödebyar,

ligga tömda under regnskyn eller aftonsolen,

likna klossar

som ett barn har lämnat

efter leken.

T Nilsson:

Allmänning

- på Vännäs kyrkogård -

Fäboda, Selsberg, Östersel

och Brån - i sten står det ristat.

Här fingo de sist sin del,

de män som hemmanen mistat.

Här är ett socknens stilla torg,

en sista allmänning för bönder,

där träden susa i sorg

en låt om allt som går sönder.

Soldaterna Silver, From och Ny

ha kommit från roten och heden

och sova i somrar som fly

i lägret med freden.

Si, här har Kronolänsman själv

i mitten fått fritt efter tingen,

och färjkarln från Ume älv

vid Kolksele hämtar ingen.

Och tiga de nu, dessa hjon,

som gåtorna nog hava dryftat,

så vet, att Han som skänkt dem ron

på slöjan en smula har lyftat!

Då te sig tidens ting så små,

att ingen vill ord på dem spilla.

Den morgon de vänta på

gör rummet högtidligt stilla.

T Nilsson:

Orrböle saga

I Orrböle skog är en blåsippslid, 

där Guckuskon står i mossan

och Skogsfrun drömmer en tid 

och lummern väver flossan.

Där dräpte den hårde Rosendal 

en ryss, som i skogarna rymde,

och ännu hörs ekot i kvällen sval 

av skottet en dag, då det skymde.

Av lodet sargad den skjutne bad 

om nåd, och om hustrun han gnydde.

Han grät likt en man vid Jabboks vad 

och stammande ångesten tydde.

Han rörde väl stenen med sitt tal, 

då blodet flödde ur såret,

men hård stod den vilde Rosendal 

och slog med kolven i håret.

Han krossade hjässans ben 

och sparkade svårt den döde.

Calypso blommade vid den sten, 

där mossan drack blodets flöde.

Långt bort var slätten vid den flod, 

där ryssen de sina lämnat

och dit han sedan en afton god 

till lyckans möte sig ämnat!

Då grävde dråparen strax 

en grop och vräkte dit liket.

Det flög där en korp med dystert krax, 

och ormen väste i diket.

Och tiden går, och allt är glömt, 

och sägnen ler kring det forna.

I liderna spelar trasten ömt, 

och blygt stå där Skogsfru och Norna.

T Nilsson:

Nekrolog

Felet med honom var

att han ej saknade hjärta.

Ständigt fördenskull han bar

världens oändliga smärta.

Felet med honom var

att han försetts med hjärta!

Det är koncis diagnos:

han var med ömhet behäftad.

Sådana måste i spillror slås.

Saken är grundligt bekräftad.

Här skall den man förgås,

som är med ömhet behäftad.

"Vare dig nu vår jord

lätt, när som aska du vilar!"

Tyngd av de hjärtlösas ord,

sårad av lättsinnets pilar

gick han på denna jord.

Vare den lätt, där han vilar!

T Nilsson:

Inför en myntsamling

Jag såg i den nötta penningerad

ett släkte, för länge sen stupat,

och furstar och adel, som okänd passad

fördrivit till glömskans tigande stad,

där seklerna gåtan fördjupat.

Det slog för en stund från en sjunken tid

en klang från förstummade munnar,

ett dallrande eko av älskog och strid,

av krämares handel och odlares id

och röster vid tullar och brunnar!

Historiens drama av prakt och av blod

gestaltades åter på scenen:

den kärlek som såldes, den tro som bestod,

den lycka som svek, det odödliga mod,

Iskariots snara kring grenen!

Där klingade tärning, där stämdes fiol,

där smattrade kröningsfanfarer,

men svindlande snabbt det hette: "I fjol..."

Och städerna brunno, och blodröd sol

såg riket bli rov för barbarer!

O stolte och mäktige myntslagne män,

i silverne prägling I dröjen,

men själva I hastat till stoftet igen,

där minnet berövats krona och vän

i ron bortom tårar och löjen!

T Nilsson:

Försök till materialism

Här kan du bo 

på denna planet, 

här finns H2O

och livets hemlighet.

Själv är du jord,

ferrum och jod.

Säg här ditt ord,

gör här din sådd!

Av fosfor och kalk

och någon metall

är ben och valk

och hårets svall.

Snart blir du stoft

och glömmer vårt ljus

och sommarens doft

och aftonens sus.

Här blir du kvar:

aska och salt

tills jorden har

förbränts med allt.

Underligt då

att du fanns till,

att det darrade så

i din pupill.

T Nilsson:

Sagan om din son

Han kom en dag med handen full

av sand och strån

och sade, att han hittat gull.

Du log emot din lille son.

Du visst ju, att vad han bar

var grus och boss,

men plötsligt såg du livets svar,

den bittra sanningen om oss!

I solens glimmer var hans skatt

i handen gull,

men när det tynger djupt mot natt,

är gräset gräs och mullen mull!

Se människan! Du såg vår lek

på jordens ring,

med gull och hus, med plog och nek,

med livets sköna goda ting!

Du hörde mitt i sommarns sus

förintelsen

som klockklang bakom detta ljus

i barnets blick, som log igen.

T Nilsson:

Till skänks

Allt som har halt och värde 

få vi till skänks: 

dagen som sol beskärde, 

natten som stilla sänks, 

blommornas klara kalkar, 

källornas dryck, 

aftonens vind som svalkar, 

ron efter smärtans tryck, 

lärksången över ängen, 

myrarnas doft, 

norrskenets bleka hängen, 

höstnattens stjärnestoft, 

sömnen som utan drömmar 

helar din själ, 

glömskan som manteln sömmar 

kring dina års farväl, 

vännen vars grepp dig släpper 

först vid din död 

och dina händer knäpper 

varligt vid kvällens glöd!

T Nilsson:

En orgelton bredvid

Det låg av halm och hed ett sus 

kring dig i bondbyns frid, 

men alltid fanns det vattubrus, 

en orgelton bredvid! 

Det mörka dånet utan slut, 

den ljuva orons svall 

om allt som levt och dött förut 

och allt som komma skall. 

I forsarna, där älven rann 

med vita vågors skum, 

bestört du alltid fann 

en psalms mysterium.

Det var en mörknande koral, 

en evig orgelton 

om något utan namn och tal 

i vidden bortom mon.

T Nilsson: