Vid Norra Brandskåpet

O vinter, med snö på skaren
och träden i rimfrostblom!
Raskt skidan på trottoiren,
och norrut, till tullens bom!
Här måste berusad jag stanna
och blundande känna mot hyn
hur flingorna singla likt manna,
med inspiration ifrån skyn.

Fall, drivsnö, å grå fasader,
å skyltar och fönsterbleck,
å burspråk och piskestrader,
å trappor och ledstångsräck!
Låt allt bli förstrött och besnögat,
förpackat, förborgat, förglömt...
blott icke det purprade ögat,
som Brandskåpet riktar så ömt!

Det bjuder emot att sätta
sig in i ett eldsutbrott,
om skåpet ej fanns till rätta
men vore ett minne blott.
Det bjuder emot att besinna
den vådliga tidsfristutdräkt,
som rödhannen erhöll att brinna,
tills brandcorpsen hann att bli väckt.

Men eljest, i stort sett taget,
fall, drivsnö, som sagt å allt!
Ju mer som blir överdraget,
ju läckrare tavlans halt.
Ja o, vad en kullerstent trästad
i gräddlika snömassor klär!
Jag önskar, jag vore en Fjaestad,
om ej jag fått bli den jag är.

A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):

Över Evangelium på Jungfru Marie Kyrkogångsdag eller Kyndelsmässodagen

Simeon, vad helig syn

som långt mer än världen gäller,
då med ögonen mot skyn
du i andakt tårar fäller
och vill Gud ditt hjärta ge!
Ser du att det börjar dagas
och att ej ditt hopp försvagas
att din Frälsare få se?

Ja, jag ser dig, Simeon,
där du lugnt i templet talar.
Hanna står ej långt ifrån,
hon med dig sin själ hugsvalar.
I en kärlek, ren och fast,
med sitt ämne hon sig enar:
o, vad edra hjärtan menar
med vartenda ögonkast!

Men du, gamle Simeon,
vid din lovsång och din mässa,
mot den kulna griftevrån
böj din silvervita hjässa:
nu kan du i frid få dö!
Snart i evighetens salar
med din Gud på nytt du talar,
skild från denna sorgeö.

Varm och ivrig är din röst
när du i en helig dvala
vid de åtti årens höst
profetera vill och tala
om ny glans för Israel!
Hopp och tålamod dig pryder
och ett bröst som hör och lyder
och sagt världen sitt farväl!

Fromma Hanna, fröjda dig!
Låt din brutna stämma höras,
dina ögon bada sig,
dina läppar ljuvligt röras
och förkunna Jesu namn.
Jesu kärlek dig upptänder,
och med trons nu stärkta händer
tar du honom i din famn.

Vördnadsvärda, sälla par!
Syn och hjärta sig nedböjer
för det mål, dit tron er drar,
för den lust som er förnöjer,
för det barn ni skåda får!
Sist för oss den klockan klämtar
då vi vår förlossning hämtar
och Guds Son till mötes går.

C M Bellman:

Varför skola mänskor strida

Varför skola mänskor strida,
varför skall det flyta blod?
Varför skall så mången lida
blott för någras yvesmod?
Friden är och skall väl bli
livets högsta poesi?

Alla äro vi ju lika,
födda utav samma ätt.
Både fattiga och rika
ha vi samma mänskorätt.
Varför skall den starke då
så den svage nederslå?

Varför skilja man från maka?
Varför taga moders stöd?
Varför ska de små försaka
blott för kriget dagligt bröd?
Läggen alla vapen ned!
Låt oss njuta evig fred!

E Norlander:

Prinsessan

Alla kvällar lät prinsessan smeka sig.
Men den som smeker stillar blott sin egen hunger
och hennes längtan var en skygg mimosa, en storögd saga inför verkligheten.
Nya smekningar fyllde hennes hjärta med bitter sötma
och hennes kropp med is, men hennes hjärta ville ännu mer.
Prinsessan kände kroppar, men hon sökte hjärtan;
hon hade aldrig sett ett annat hjärta än sitt eget.

Prinsessan var den armaste i hela riket:
hon hade levat alltför länge på illusioner.
Hon visste att hennes hjärta måste dö och söndersmulas helt,
ty sanningen fräter.
Prinsessan älskade icke de röda munnarna, de voro främmande.
Prinsessan kände icke de druckna ögon med is på botten.
De voro alla vinterbarn, men prinsessan var från yttersta södern och utan nycker,
utan hårdhet, utan slöjor och utan list.

E Södergran:

Visa om solen, månen och planeterna

Just på timmar tjugofyra
runda jorden svänger kring.
Kring vår sol, den sköna, dyra
på ett år hon gör sin ring.
Lilla månens lopp, det trånga,
på en månad kring oss far,
men planeterna, de många,
ila runt kring solen klar.

När som solen börjar dagen,
man i öster henne ser,
men är kvällens timme slagen,
sjunker hon i väster ner.
Där som middagssolen lyser,
man det varma söder har;
men i norr - hu! vad man fryser,
mer ju mer mot norr man far.

Januari börjar året,
februari kommer näst,
mars, april ha knopp i håret,
maj och juni blommar bäst.
Juli, augusti och september
sköna, ljuvliga framgå,
men oktober och november
och december äro grå.

Betty Ehrenborg:

Nu tändas tusen juleljus

Nu tändas tusen juleljus
på jordens mörka rund,
och tusen, tusen stråla ock
på himlens djupblå grund.

Och över stad och land i kväll
går julens glada bud,
att född är Herren Jesus Krist,
vår Frälsare och Gud.

Du stjärna över Betlehem,
o låt ditt milda ljus
få lysa in med hopp och frid
i varje hem och hus.

I varje hjärta, armt och mörkt,
sänd du en stråle blid,
en stråle av Guds kärleks ljus
i signad juletid.

E Köhler:

Parti är fria staters liv

Låt Hatt och Mössa dras, låt tvedräktsåskor knalla:
en ek, som då och då en liten skakning har,
i jorden bättre fäste tar.
När Rom ej trätte mer, begynte det att falla,
och England når sin höjd mitt under split och kiv;
parti är fria staters liv.

Ja, gånge hur det vill,
hos mig är ingen bit, som ej hör Sverge till.

Spelmannen

Jag är spelman, jag skall spela på gravöl och på dans
i sol och när skyar skymma månens skära glans.
Jag vill aldrig höra råd och jag vill spela som jag vill,
jag vill spela för att glömma att jag själv finnes till.

Jag vill inte tröska råg och jag vill inte repa lin,
ty den hand som stråken skälver i skall hållas vek och fin.
Ni får inte ge mej bannor eller kalla mej för lat, 
fast jag stundom hellre hungrar än jag spelar för mat.

Jag vill inte gräva jorden, jag vill inte hugga ved,
jag vill drömma under häggarna tills solen hon gått ned.
Och i kvällens röda brand ska jag stå upp med min fiol
och spela tills ett öga lyser hett som kvällens sol.

Jag ska spela när ni gräva edra kära ner i jord,
jag ska spela hela sorgen i en visa utan ord. 
Och det svarta som var döden och som hälsat vid er säng,
det ska forsa som en strömmande sorg från min sträng.

Jag ska följa genom dalarna i höstens höga natt,
och i rök från hundra milor ska jag sjunga som besatt.
Och när natten böljar becksvart över skogstjärnens skum,
mina basar skola ropa djupt ur mänskosjälens rum.

Tre sorgens strängar har jag - den fjärde har gått av,
den brast i en skälvning på den bästa vännens grav.
Men ända in i döden vill jag följa er med sång,
och jag vill dö och jag vill spela till uppståndelse en gång.

D Andersson:

Kamrater, innan allt är slut

Kamrater, innan allt är slut

och livet skilt oss åt,
så låt oss samlas en minut
till tack och till förlåt!
Så låt oss räcka än en gång
en vänlig hand åt det som går!
Framför oss ligger tiden lång,
och dagar läggas hop till år.
Så må vårt hjärta en gång än
för allt det gamla slå,
förrän vi stänga allt igen
och vända oss och gå.

Så säga vi åt det som var
ett levnadslångt farväl,
vi skiljas men vi lämna kvar
ett stycke av vår själ.
Men det som var oss kärt igår,
det är likväl ej helt förbi,
ty minnena från ungdoms år,
de dö ju icke förrän vi.
Så låt oss minnas utan agg.
Var oförrätt är glömd.
Så blir en blomma utan tagg
i livets stambok gömd.

Men en gång efter långa år
vi taga boken fram,
där ligger blomman som i går,
fast den är höljd av damm.
Den minner om ett längesen,
en tid förutan harm och svek;
den har en doft av ungdom än,
fast kanske att dess färg är blek.
Så tack för allt! Nu låt oss gå
till kamp och äventyr!
Det finnes dock en himmel blå,
och det är Gud som styr.

E Westberg-Heckscher:

Harpolekaren och hans son

(Ur »Vapensmeden»)

Luften tung och dagen varm.
Hed jag haft att vandra,
gossen på min ena arm,
harpan på min andra,
harpan trött vid strängalåt,
sonen trött vid sanddjup stråt.
Vila gott jag unnar
harpan och min Gunnar.

Nu en milsvid tempelsal,
byggd av gran och furu,
öppnar sig med skugga sval,
och jag lyssnar, huru
bäcken sorlar klar och ren,
siskan kvittrar på sin gren,
furudunklet nunnar
för min lille Gunnar.

Dagen dör, en fuktig vind
andas över tegen,
och min gosses väna kind
lutas mot min egen.
Mörknad himmels stjärnebloss
blinka: Gunnar, kom till oss!
Ljuva änglamunnar
viska: du vår Gunnar!

Utur ödesdjupen fram
många källor välla.
En är bittert hälsosam:
det är sorgens källa.
Väl jag vet, du käre vän,
att du dricka skall ur den,
men för lastens brunnar
Gud beskydde Gunnar!

Granen växte stark och rak,
och hon vedergällde
under snöbetungat tak
den, som henne fällde,
milt med brasans ljus och glöd.
Kraftig växt och ädel död,
ber jag, Gud förunnar
sångarbarnet Gunnar.

V Rydberg:

Vem har satt de djupa vecken

Vem har satt de djupa vecken
i den gamles panna
- frågetecken.
Åren de har ristat tungt
i den gamles panna.
Punkt.

Nyårsklockorna

Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten
mot rymdens norrskenssky och markens snö;
det gamla året lägger sig att dö . . .
Ring själaringning över land och vatten!

Ring in det nya och ring ut det gamla
i årets första, skälvande minut.
Ring lögnens makt från världens gränser ut,
och ring in sanningens till oss som famla.

Ring våra tankar ut ur sorgens häkten
och ring hugsvalelse till sargad barm.
Ring hatet ut emellan rik och arm
och ring försoning in till jordens släkten.

Ring ut vad dödsdömt räknar sina dagar
och forngestaltningar av split och kiv.
Ring in ett ädlare, ett högre liv ¨
med bättre syften, mera rena lagar.

Ring ut bekymren, sorgerna och nöden,
och ring den frusna tiden åter varm.
Ring ut till tystnad diktens gatularm,
men ring till sångarhjärtan skaparglöden.

Ring ut den stolthet, som blott räknar anor,
förtalets lömskhet, avundens försåt.
Ring in det rätta på triumfens stråt,
och ring till seger mänsklighetens fanor.

Ring, klocka, ring . . . och seklets krankhet vike;
det dagas, släktet fram i styrka går!
Ring ut, ring ut de tusen krigens år,
ring in den tusenåra fredens rike!

Ring in den tid, då andarna befrias
ur själviskhetens sammansnörda band.
Ring mörkrets skuggor bort ur alla land;
ring honom in, den bidade Messias!

Alfred Tennyson, övers. Edvard Fredin

A Tennyson:


E Fredin: