Vårkänning

Vi löpa så lätt dina präktiga skor

och vi hasta så tätt dina ben?
Du tittar i vädret, värderade bror,
och ser knappast Storgatans sten.
"Det är vår, det är vår!"
Javäl, jag förstår,
att du glömt för en stund ditt förstånd dina år,
men en aktad man i en aktad stad
tar en stillsam och fin promenad.

Vad ser jag, min vän, i din känsliga hand,
har du ris, skall du utdela stut?
Jag medger, att gossar må agas ibland
för att lära sig hyvsning och hut.
"Det är sälg, det är al!"
Ha, lustiga tal,
med dylikt bestås inga nämnvärda kval.
Nej, en vidsynt fader må aga med björk
sina gossar, beslutsam och mörk.

Men säg mig nu öppet, min andfådde vän,
vad vållar din glättiga ton?
Jag vet dock, att vinsten ej utfallit än
på din ensliga obligation.
"Det är sol, det är tö!"
Snart få vi nog snö
igen, min vän, och de gamla de dö,
och den ene blir fattig, den andre blir rik,
och jag har min lilla butik.

Och den ene gick in i en aktad affär
vid det hövliga biträdets bock,
och han sålde en stuv åt en dam som var kär
och en rock åt en herre med brock.
Men den andre stod kvar
med den kvast som han bar
och han märkte ej själv hur begapad han var,
för en aktad man i en aktad stad
tar en stillsam och fin promenad.

H Blomberg:

:

Vårkänning

Jag vet var spindlarna spänna

i vassen nät över vattnet,
var den skummaste dagningen dallrar
i den blommande ljungens skogar.
Jag har räknat bäckarnas dammar
av korslagda, nerblåsta grenar,
från kärrlandets mörkgula björkar -
jag har sett var de unga uttrarna
gå att jaga i grumliga vågor
under lösa, gungande tuvor
och gula, vaggande land.
Jag har känt det dunklaste dunkla,
som lever och njuter och lider
under gräsens flätade täcke,
som kravlar och krälar och kryper
och fångar och dödar och äter
och avlar och dör för att leva
pånyttfött i kommande tider...
Jag vet alla vägar för vattnet
där de nyfödda bäckarna mumla,
under mossornas multnade skogar,
under böljande lövverk, som myllra
av kvickbent och svartbrunt och maskvitt,
som väntar på växande vingar
till soldans i berglandets vår.

*

Det visslar en bondtrygg stare,
det skymtar en räv över mon,
det hoppar en jagad hare -
jag trampar en mask med skon.
Jag blev väckt av liv som larmar -
jag har vaknat i vårens armar,
och fast hungrig jag strängat min lyra
bland alarnas droppande blom,
är jag rusig av vårens yra,
där jag går i min fattigdom.

D Andersson: