Elegisk hälsning till 1888 års studentkamrater

Oskuld och snö äro vita och vit är blommande häggen,

mången av vit arsenik blivit som krita så vit.

Intet var dock så vitt som de mössor vi buro en vårkväll

år åttiåtta i maj - äro de vita ännu?

Jag svarar blott för mig själv och besvarar frågan med tystnad.

Åren vandra sin väg. Vitt blir med tiden svart.

Må det då vara vår tröst att så mycket annat förvandlats:

Cicero ändrat sitt namn - Kikero heter han nu;

Caesar nu kallas Kaesar, ja några kalla´n för Kajsar -

graeco-berlinsk dialekt! Tillåt mig säga fy fan!

"Caput" skulle väl hellre säga mehercule; Gilljam

vänder sig tyst i sin grav - svor ej en gång på latin.

Intet är säkert och fast, men allt förgås och förvandlas,

ej blott vår ungdoms latin, ungdomen själv gått sin väg.

Nu stå vi mitt i den sluskiga, ruskiga fyrtiårsåldern;

alla vi ha, kan jag tro, upplevat litet av vart;

"hittzige, kittzlige, modige, frodige kåte madusor"

(för att citera en skald) stundom ha korsat vår väg;

snart kommer nu den tid, då med suckan vi vakta på våra

söners och döttrars dygd - må det gå bättre med den!

Sen bär det utför med fart, tills vi alla mötas i himlen -

den, som föraktar musik, går till en annan lokal.

En gång i forntiden fanns en vis filosof, Aristippos;

läran han lärde var den: Livet bör älskas, men ock

Döden ej mindre än Livet, ty bägge äro Naturens

vänliga gåvor åt oss, jordens och böjornas barn.

Skål, kamrater, för allt vad det ljuvliga livet oss skänkte,

skål för de helvetskval, varmed det stundom oss slog!

Allt blir till ett i den stora, den väldiga livssymfonien.

Dagen längtar till Natt - Natten föder en Dag.

H Söderberg:

Till Carl Larsson på 60-årsdagen

Diktarefurste i färg och i linjernas levande böljgång, 

solskensbarn i din konst, solig och fruktbar och rik! 

Tag en hälsning från en som det aldrig blev givet att skåda 

samma natur så sällt, soligt och hjärtligt som du. 

Troner och riken ha ramlat sen först jag mötte din genius: 

ack, jag var blott liten grabb, först du förtjuste min själ 

med dina gubbar till Dödens ängel och Andersens sagor, 

Kasper och Fältskärns bok – mycket har skiftat sen dess. 

Trappan jag minns med ”Plats för freskomålning” på väggens 

gråa och livlösa plan – ståtligt du fyllde dem, du! 

Tack skall du ha för allt (och tack för din etsning, det enda 

verk av en konstnär, som fann väg till min fattiga vägg). 

En sak likväl jag har emot dig, det kan jag ej neka, 

käre Carl Larsson, blott ett försteg jag har framför dig: 

aldrig, som du och Zorn, har jag varit i gruff med polisen, 

varken Berlins eller vår, för min osedlighets skull... 

Dock, även där kan jag se, med hjälp av min redliga vilja, 

något som talar för dig: flickan är verkligen söt. 1) 

Hell dina sextio år! Du bär dem med rättmätig ära. 

Milt du ler i ditt skägg åt futuristdillerit, 

åt the kubisters tråkiga skämt och åt målaremoder, 

icke bättre ett dyft än krinolin och turnyr. 

Mitt i allt detta skoj är du forntid och nutid och framtid – 

lugnt jag kallar dig så: sann och rätt futurist! 

1) "Modellen skriver vykort": konfiskerad av polisen i Berlin.

 
H Söderberg:

Första uppvaknandet

Nu är hon tom min penningbytta, 

nu stänger värden till sin dörr. 

I dag jag tillsagd är att flytta, 

jag är ej mer betrodd som förr. 

Jag sprungit kring hos mina vänner 

och sökt få lån och hem på nytt. 

Men ingen av dem mer mig känner, 

liksom för pesten de mig skytt. 

De glada flickor, som jag smyckat, 

de kalla mig ej mera »du». 

De män, som tyckte allt var lyckat, 

som förr jag gjort, de säga nu: 

»Du slösat, gosse, alltför mycket 

och levat som en narr, en tok. 

Du kört i sken det första stycket, 

far varsamt nu, bliv spak och klok.»

Till panten mina goda kläder 

ha vandrat bort — farväl med dem! 

Där ute blåsa höstens väder 

och jag står utan skydd och hem.

I tomma magen tyst det svider, 

mitt huvud värker tungt och svårt, 

och djupt där inne något kvider. 

Jag motvind fått, det blåser hårt. 

Hur väl ändå, att de ej veta 

där hemma nu, hur det står till. 

Jag får väl någon väg mig leta 

och tigga bröd, där jag går vill. 

Det skulle bliva prat och rykten 

och skratt och spe, om hem jag kom. 

Nej, har jag råkat ut på flykten, 

så är ej värt att vända om. 

För resten, vad är mänskan mera 

än markens djur och havets fisk? 

Vi måste alla här cedera 

och råka ut för ödets risk. 

Nå, jag har kört i stjälp i början, 

när det är slut, så är det slut. 

Man får väl gå och trampa smörjan 

och ta det lugnt och slå sig ut.

C Boberg:

Gubben Hurtigs stormnatt

Ingen vänlig stjärna skiner, 

intet månsken kvällen gläder. 

Det är mörkt och stormen viner, 

sommarns dödspsalm nordan kväder. 

Regnet stundtals piskar rutan, 

vissna löv mot glaset fara. 

Fast ej skrockfull är ej utan, 

att han lyss och tänker bara — 

lyss på stormens dån i knuten, 

hör på regnets strida skurar, 

känner sig som innesluten 

utav mörkrets makt och lurar. 

Han går ut på farstutrappan, 

tittar kring ett tag och ryser; 

endast mörkret svänger kappan, 

intet ljus i nejden lyser. 

»Hu!» han säger, går tillbaka, 

stänger dörren helt försiktigt. 

Vindens stötar dock den skaka 

för att se, om det var riktigt. 

»Hu!» han huttrar, går till spisen, 

makar bränderna tillhopa, 

öppnar dosan, tager prisen, 

hajar till, hör någon ropa. 

Vänder om till dörren åter. 

»Vem är där?» han häftigt frågar. 

Sakta dörren upp han låter, 

lik en rädd, som knappast vågar. 

Intet svar av mänskotunga. 

Svart som kol och sot är natten. 

Stormen blott hörs vredgad sjunga, 

dystert susar regnets vatten. 

Just som han skall dörren stänga, 

hörs likt hundtjut rävens stämma; 

djupt i gubben den känns tränga, 

han kan ej sin rädsla hämma. 

Stormens makt och mörkrets välde 

honom liksom inneslutit. 

Hårt sin dörr han igensmällde, 

grubblande på allt förflutet. 

Tänkte på sin död, på graven, 

på de ondas straff och häkte. 

Gubbens mod helt övergav´en, 

och hans tankar blott förskräckte. — 

Eljest svor han och var käcker, 

helst som han för sprit var fallen: 

»Gå så långt, som vägen räcker, 

eljes slår jag dig på skallen.» — 

Men i kväll fick ljuset vaka, 

även sedan gubben lagt sig. 

Framför honom stod hans maka, 

som av sorg i döden bragt sig. 

Stormen dunkade i knuten, 

spjället hoppade i muren, 

och med piskning oavbruten 

smattrade mot rutan skuren. 

I tapeterna det rördes, 

ven och pep i varje springa, 

och det var som röster hördes, 

som när starka klockor ringa. 

Gubben kände sig lik bladet, 

som för höstens vindar driver; 

trädet vill ej längre ha det, 

jorden knappt en grav det giver. 

Allt han skrutit, allt han svurit, 

vad han gjort och tänkt att göra, 

blev av minnet fram nu buret, 

blev som talat i hans öra. 

Stormen skakade på huset, 

gubben darrade, förskräcktes; 

och det var som själva ljuset 

vissa stunder liksom släcktes. 

Ej se’n ungdomsårens dagar, 

vid en väckelse i orten, 

han sig böjt för Herrens lagar 

eller sökt den trånga porten. 

Nu sig tände detta minne — 

allt det gångna, det förflutna 

gick igen helt klart där inne, 

fast han låg med ögon slutna. 

Hjärtat veknar, känslan vaknar 

för den röst, där inne tonar: 

»Arme gubbe, frid du saknar; 

fly till den, som allt försonar.»

Varsamt söker ena handen 

upp den andra under fällen; 

tyst de knäppas som av anden 

till en bön i mörka kvällen. 

Stugans väggar ännu knarra, 

stormen trummar än mot rutan. 

Hjärtats stormar dock bedarra, 

annan lots gått med på skutan. 

Se, Guds Ande har vänt åter 

att sin hjälp åt syndarn bjuda. 

Tyst den hårda klippan gråter, 

bön och suck från sängen ljuda. 

Natten lider, morgon blänker, 

det är söndag, klockor ringa. 

Stormen tyst sin vinge sänker, 

fåglarna ur boen svinga. 

Glömd och dammhöljd på en hylla 

låg en psalmbok, stum och sluten, 

som sin mening nu fick fylla, 

ty dess tystnads tid blev bruten. 

Klädd i sina bästa kläder, 

med sin psalmbok, gömd i lommen, 

gubben ur sin stuga träder 

för att gå till helgedomen. 

Många sågo på varandra, 

när han trädde fram i gången. 

Men han gladdes mer än andra 

åt predikan och åt sången. 

Ty hans samvetsblick var vaken, 

väckt av vittnet i det höga, 

och hans själ stod blott och naken 

inför Herrens helga öga. 

Han behövde himlaordet, 

han behövde veta vägen 

och till tron och nådebordet 

tränga fram, i bönen trägen. 

När han hemkom ifrån kyrkan, 

sågs han djupt i andakt buga. 

»Efter detta Herrens dyrkan 

skall bli bofast i min stuga.» 

Och när kvällen kom och solen 

tyst och härlig sjönk i vågen, 

satt den gamle än på stolen 

och sjöng psalmer, rörd i hågen. 

När en stormnatt märken sätter 

av det slaget, bedjas kan det: 

Gud, sänd många stormens nätter 

över folket, över landet!

C Boberg:

Helgsmålsringning på Skansen

Nu helgmålsklockor gå på Skansen 

och sjätte dagens sol går ner. 

I väster ligger aftonglansen 

liksom ett gyllne land och ler. 

I staden ännu oron bullrar 

på gator, broar, kaj och torg. 

Det låter, som när åskan mullrar 

en kvalmig dag i molnens borg. 

Sitt arbet’ folket nu har lyktat 

för veckan, som till ända gått. 

Men än har mödan icke flyktat, 

än ha så många tusen brått. 

Ty köp skall göras, mat skall hämtas, 

från skräddar’n skola kläder hem. 

Fast helgmålsklockans kläppar klämtat, 

vem hade tid att lyss på dem? 

Till nöjets tempel, som re’n tändas, 

en väldig mänskoström nu går. 

Vi, arma barn, ha lätt att bländas 

av pajasfröjd, som trumman slår. 

Det, som vi se, som ler och blänker 

och låter trevligt, glatt och yrt, 

dit ila vi och ankart sänker, 

fast nöjet ofta se’n blir dyrt. 

Vem lyss på helgmålsklockans maning,

vem vänder blicken vid dess bud 

i inre bön och stilla spaning 

mot Herren, våra fäders Gud? — 

En sjuk, som tyst på plågans läger 

sin levnads räkning genomgår; 

en ensam själ, som ingen äger 

att dela sorgen, tung och svår. 

Ack, våra fäders liv på landet, 

som gick liksom ett draget ur 

och uppbars utav sammanbandet 

emellan ande och natur, 

det är förbi. Ur rena brunnar 

de släckte törsten mer än vi, 

och därför sjöngo deras munnar 

en sång, som det var ande i. 

När helgmålsklockan ljöd i kvällen, 

de togo sina hattar av 

och möttes, fast på skilda ställen, 

i andakt som vid mödans grav. 

De tvådde sig och ömste kläder, 

ty Herrens sabbat ingick då, 

och gladdes, såsom David kväder, 

att få till Herrens tempel gå. 

Hur är det nu? Ja, låt oss pröva 

vårt liv, vårt hjärta och begär. 

Har tidens rus oss ej fått söva, 

så att vår ande sjunken är? 

Ring, helgmålsklocka, du och mana 

till andakt, vaksamhet och bön, 

och låt oss i din klämtning ana 

ett eko ljuvt, en hälsning skön!

C Boberg:

Tåget

Genom ljus, genom mörker går livståget fram 

mot det mål, som är fastställt förut. 

Och som böljorna slå omkring ångarens stam, 

som det viner i tackel och klut; 

så det brusar och dånar och viner och slår 

av den strid, som kring livståget står. 

Det är lätt bli förbryllad och sjunka ihop. 

Vad är livet? En meningslös strid, 

som än framgår vid jubel, än tårar och rop 

mot en dimmig och orolig tid 

för att sist sjunka ned som en ström i sitt hav

i den tysta och mörka och gåtfulla grav. 

Ty de släkten, som levde — allt forntidens folk — 

äro borta och synas ej mer. 

Endast sagans och sångens och hävdernas tolk 

deras bild i sin spegel oss ger. 

Men blott skuggan, blott minnet på duken nu går; 

de ha slumrat i tusende, tusende år. 

Och det släkte, som lever, som strider och gnyr 

och som tänker och bygger, planterar och sår, 

snart som agnar för vinden det skingras och flyr 

och dess märke, dess kors över gravarna står. 

Men på stenen gror mossa, dess skrift plånas ut, 

och glömska och tystnad här segra till slut. 

Varför fäkta vi då, varför strida vi käckt, 

när vi snart skola lämna vår plats och vårt rum? 

Se tåget det stannar: ett hjärta är bräckt; 

det skall av, bäddas ned på den gård, som är stum.— 

Men tåget det visslar och ilar sin gång 

med vaggor i skötet och — gravar bakom. 

Se modern med jollrande barnet i famn,  

huru jublande lycklig hon är! 

Se ungmön, som ristat den älskades namn, 

i den ring, som på fingret hon bär! 

Se syskonen kära, som jubla i lek — 

ack, döden den skönaste tafla gör blek! 

Huru kunna vi sjunga och glädjas en dag, 

när i liemans tecken det ilar och går? 

Men mäktig och evig är livskraftens lag: 

efter natt följer dag och på vintrarna vår. 

Fågel Fenix far upp ur sin aska på nytt, 

och solen står kvar, sedan skuggorna flytt. 

Endast stoft och materia skifta gestalt 

och förgås, som det synes, i dödsskuggans dal, 

men anden sig höjer odödlig ur allt 

och stiger ur strider och sorger och kval 

mot det mål, som av Skaparen fastställt här blev, 

då han lagar för livet och människan skrev.

Om du tvivlar på Gud, jämt på rullsten du går, 

och det hela blir kaos och virrvarr till sist, 

och ditt huvud du blodigt mot klipporna slår 

och du sjunker i tomhet, förtvivlan och brist. 

Utan mening ditt liv, när det stannar, ditt ur! 

Fastän skapad som mänska, du dör som ett djur. 

Men om tron på din himmelske fader du bär 

som en stadig förvissning, en gyllne klenod, 

o, då skall du, trots strider och växlingar här, 

äga tröst och hugsvalan och utsikt och mod; 

fastän livståget ilar mot dödsskuggans stad, 

skall du sjunga om seger och känna dig glad.

C Boberg:

Vid aftonbrasan

Vid aftonbrasans sken han satt 

och såg på eldens glöd. 

Nyss lyste veden högt och glatt; 

det dånade och sjöd, 

Det sprakade och small som skott — 

en glödhög nu där ligger blott 

och väntar på att slockna ut 

och kol och aska bli till slut. 

Nåväl, han tänkte, så det går 

med mig och alla här. 

Vårt liv en tid i lågor står, 

men elden oss förtär. 

Snart ligga vi med slocknad blick 

och anden från oss far. 

Vad mer — blott ljus och värme gick 

till dem vi lämna kvar.

C Boberg:

Skillnad

Sanning hålla alla på, 

särskilt då det gäller andra. 

Alltför många vilja då 

såsom postbud gärna vandra. 

När oss själva saken rör, 

anden ej så hårt oss tränger; 

kläppen tyst i klockan hänger,

rädd, att nejden ändå hör.

C Boberg:

Spelmannen och barnen

 

Han satt vid sin hydda i kvällen, 

då solen just skulle gå ner. 

Hon spred över bygden och tjällen 

en glans, som blott himmelen ger. 

Rabattens pionknoppar myste, 

det doftade hägg och syren 

och stugorna rödstrukna lyste

som smultron i aftonens sken. 

Han älskade se på naturen, 

dess stämningar, vyer och liv; 

han hade bland träden och djuren 

sitt ädlaste tidsfördriv. 

Ibland stod han drömmande fången 

djupt inne i grönskande skog 

och lyssnade hänryckt till sången — 

hans öga, hans ansikte log. 

Nu satt han och hade i handen 

sin bästa och trognaste vän 

och såg mot den skyhöljda randen, 

där rosorna lågade än. 

Då tog han fiolen och spelte; 

musiken var smältande blid. 

En stojande barnflock sig delte

som på ett kommando därvid. 

Två gossar och en liten flicka 

tyst kommo och lyssnade på — 

likt rådjur, som komma och dricka 

och stilla vid källan stå. 

De andra lekte och sprungo 

och stampade stoft och mull, 

fast tonerna sjöngo och klungo, 

så luften därav var full. 

En fågel, som satt i rönnen,

nu drillade plötsligt till — 

då svarade en från lönnen 

och snart hördes drill på drill! 

Fiolen blev eld och lågor, 

han drillade, klang och kvad 

och härmade vind och vågor 

och fåglar och djur och blad. 

Och barnen stodo betagna 

och lyssnade på fiol’n, 

tills skuggorna blevo dragna 

som rullgardiner för sol´n 

och mödrarnas röster hördes 

dem kalla till hem och tjäll 

från sångens värld, där de rördes 

med spelman i sommarns kväll.

C Boberg:

Du har rätt

Du har rätt, din tro är säker, 

du har rätt helt gott och kort. 

Andras inkast djärvt du vräker 

såsom halm och sopor bort. 

Du har rätt i varje fråga,

allt är klart och visst för dig. 

Ditt förstånd och din förmåga 

över alla lyfta sig. 

Vad för sak det än må gälla, 

vilket ärende det rör, 

du förstår det och kan ställa 

dina ord som pant därför.

Dina tankar äga kärna, 

andras äro luft och vind; 

därför lider du ej gärna 

någon mening, skild från din. 

Den sig ej i tro vill böja 

för din vishet, han må gå; 

det finns andra, som nog dröja, 

ropande sitt ja ändå. 

Du är själv dig nog och känner 

allt i himmel och på jord 

och förvånar dina vänner 

med din vishets många ord. 

Månne dock ibland där inne 

ej en röst du höra får, 

att ett stolt och själviskt sinne 

ej den rätta vägen går —

att när det till afton lider 

och du skall till stoftet gå, 

det kan bliva svåra strider 

för din själ att målet nå.

C Boberg:

Riddar Stolt

Han är glad, han är ung

och han vill och han kan,

han är stolt som en kung,

han är käck som en man.

Och hans rike är stort,

ty det gömmer en värld;

den står öppen, dess port.

Han har sporrar och svärd.

Han skall riddare bli

för allt stolt och allt skönt.

Varje slav skall bli fri,

varje fält skall bli grönt.

Allt, som andas förtryckt,

där sin frihet skall få,

och som örnarnas flykt

skola tankarna gå.

Varje själ skall bli höjd

över lumpor och stoft;

sång skall stiga med fröjd

emot himmelens loft.

Det skall bliva en värld,

full av lycka och sol

vid varendaste härd

ifrån pol och till pol.

Ty han vet, vad han vill,

och vad mänskan förmår;

hans förstånd far ej vill,

nej, som blixten det slår!

Det slår ned på allt smått

och allt lumpet och dumt

och allt gammal och grått

och allt dystert och skumt.

Undan, gråskägg och allt

som i vägen här står

för en bättre gestalt,

för en frihetens vår!

Och han svingar till häst,

och han rider åstad

som till seger och fest

och till kunglig parad.

Men en gubbe, som såg,

huru yngligen red

till sitt äventyrståg

på en obekant led,

han fick tårar i blick;

ty han tänkte: min vän,

med vad mod, i vad skick

skall du komma igen?

C Boberg:

Vi komma, vi komma

Vi komma, vi komma från Pepparkakeland 

och vägen vi vandrat tillsammans hand i hand. 

Så bruna, så bruna vi äro alla tre, 

korinter till ögon och hattarna på sne’. 

Tre gubbar, tre gubbar från Pepparkakeland, 

till julen, till julen vi komma hand i hand. 

Men tomten och bocken vi lämnat vid vår spis, 

de ville inte resa från vår pepparkakegris.

A Gullstrand:

General William Booth tågar in i himlen

I.

(Hårda slag på bastrumma)

Booth, som själv slog trumman, förde an.
(Är du tvagen i Lammets blod?)
Helgon log i tårar: "Det är han!"
(Är du tvagen i Lammets blod?)
Spetälsksjuka följde, led vid led,
mördare ur dikesdyn slank med,
sminkad sköka, likblek morfinist -
vrede, lusta, vankelmod och brist -
tärd asket med andedräkt som mull,
otvådd här, som led för Dödens skull.
(Är du tvagen i Lammets blod?)

(Gitarrer)

Tolv vrak från vart av världens slumkvarter
drog fram i tåg. (Booth ville helst haft fler).
Där sken var fana i Guds vida värld
med ärans led från överjordisk härd.
Högt sjöng flickor vid gitarrers klang
ord, som hänfört ur extasen sprang:
"Är du tvagen i Lammets blod?"

Halleluja! O vilken syn att se
tjurhalsad fånge, fri från bojor, le.
Gossar blåste smattrande fanfar
upp mot gyllne rymd, stor, underbar.
(Är du tvagen i Lammets blod?)


II.

(Långsammare och mjukare slag på bastrumma)

Booth dog blind. Tron ledde honom än -
Gud, som tog ögats ljus, gav trons igen.
Booth gick främst med ledarns fasta steg:
örnuppsyn i skarp relief. Han teg.
Skägget fladdrade. Okuvligt stark
drog han dristigt in på helig mark.

(Ljuv flöjtmusik)

Jesus stod i slottets port och såg
med lyfta händer på de armas tåg.
Booth såg intet. Skaran i hans vård
slingrade sig fram på slottets gård.
Då stod med ens var man i trasarmén
fläckfritt ljus i klädnad, ny och ren,
rak var lytt, frisk var av plågor tärd,
och blinda ögon såg en ny, skön värld.

(Högre och snabbare slag på bastrumma)

Skökas och megäras sår försvann.
Inget hat i krymplings hjärta brann.
Skön prästinna, ren efeb steg fritt
fram likt härskare från skogars mitt.

(Väldigt korus av alla instrument. Tamburiner i förgrunden)

Var vinge blänkte, var sandal var snörd.
(Är du tvagen i Lammets blod?)
Av skarans larm blev änglasången störd.
(Är du tvagen i Lammets blod?)
O, ropa "Frälsning!" Där skred härligt fram
kungar, återlösta av Guds Lamm.
Gitarrer knäppte. Tamburiners ljud,
som väckts av drottninghänder, lovsjöng Gud.

(Ödmjuk sång utan ackompanjemang)

För Booth var blicken inte längre skymd.
Nu såg han Herren genom flaggfylld rymd.
Tyst räckte Kristus kronan fram som lön
åt Booth, soldaten. Mängden sjönk i bön.
Booth såg med blick i blick Guds majestät
och föll på knä i helgons mitt och grät.
(Är du tvagen i Lammets blod?)

N V Lindsay: