Nattbild från Stockholm
Nu himlens ljus går bort från scenen,
och dagens barn till vila gå —
men mörkret reser sig på benen
och smyger fram ur gränd och vrå,
och synden vallar fram begären,
och skammen, utav dagen stäckt,
nu som ett rovdjur rusar käckt
mot dygdens helga landamären.
Nu nattens kung bestiger tronen,
och främsta truppen i hans här,
den mördande prostitutionen,
framrycker, skyldrande gevär!
Ur lystna ögon blänka vapen,
på duvan lurar lustans falk,
och synden bräddar rusets kalk,
och krogarne uppspärra gapen.
I otrons barn, I lastens trälar,
nu är den stund, då världens gud
med piskan jagar edra själar
att följa slemma lustars bud.
Nu gillrar mörkret sina snaror
i nattens drömmande mystik,
och frestarns tjusande musik
lömskt lockar invid dolda faror.
Nu susa frestelsernas pilar
igenom dunklet, lömskt och tätt,
och ondskan, snabb som hinden, ilar
att fånga rov på tusen sätt.
Nu ympar synden sina lyten
i mången frisk och menlös själ,
som nyss av dagen tog farväl
och sjunker tyst bland dödens byten.
Nu öppna sig fördärvets portar,
de vida gap i nattens famn,
och syndens ström sitt tempo fortar;
med laster utav tusen namn
han jagar mot det mörka stupet,
på ytan skimra nöjens tal,
men samvetsagg och Saulskval
gå liksom hajar där på djupet.
Ack, mången rosenkindad tärna,
som nyss flög ut ur fridfullt bo,
nu irrar som en fallen stjärna
i sena natten utan ro;
och mången son, vars framtidsdrömmar
vid ömma hjärtan runnit opp,
nu dränker framtid, själ och kropp
i lastens likuppfyllda strömmar.
O bedjen, bedjen, barn av ljuset,
för offrens tal, som går i kvav!
Och läggen fyrskepp ut i bruset
på världens mörka, stora hav.
De, som i Herrens fruktan våga,
som äga mod för ljusets sak,
må ut till de förlistas vrak
i hoppets räddningsbåtar tåga.
Men du, som rädd och svag dig känner
och saknar mod och kraft att gå
i båten bland de tappre männer,
kom med ditt ljus till stranden då!
Lys dem med trogen kärleks lampa,
lyft upp din hand till Gud i bön,
att de må vinna seger skön
och satans gärningar förtrampa.
O, skumma natt, du brottens amma,
du bovars, skökors, fasors vän!
En gång en evig sol skall flamma
med seger ifrån himmelen;
då, uggla! på de svarta vingar,
varmed du skam och laster täckt,
bort flyger du, fördömd, förskräckt,
vid ljusets segersång, som klingar!
