Kära liv - går du nu?
Vänder dig bort från mig?
Den strålande blicken du gav mig nyss,
hur mina armar slötos kring dig -
säg - minns du?
Ljuva liv - tack för din kyss!
Så vacker hastar du bort.
Ensam står jag i skuggan kvar -
ser efter dig... var vägen så kort?
Var du hos mig - nyss?
II.
Döden vände sitt ansikte mot mig
Döden vände sitt ansikte mot mig
och såg på mig länge och stort.
Han tog ett steg - och kom plötsligt nära,
närmre än någon gjort.
Stoft blev allt som lett omkring mig...
ett leende endast blev kvar:
dödens, då bland stoft och aska
han tog mig i sitt förvar.
III.
Min ena hand i din, mitt barn,
den andra i dödens hand -
så börjar vandringen sakta ner
mot flodens brusande strand.
Kalla fradgan yr hit upp -
akta mitt barn, o flod!
Larma ej så, skräm ej du
hans oskyldiga blod!
Släpp taget, liten, vänd om, vänd hem! -
här är för stenigt och vilt;
jag minns ju ändå din ljuva hand,
dess grepp, så fast och milt.
Trygg jag går med döden, mitt barn - -
vinka farväl med din hand!
Dess späda skugga säkert jag ser
på flodens andra strand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar