En natt som ingen annan klar och len

En natt som ingen annan klar och len. -
I guld och pärlemor sig vitt förgyller
den höga luften, lövets massa fyller
med guldbrunt stoft fullmånens sken.

I parkens mörker skyggt och lätt det frasar,
där blå syren och vit sig dunkelt mänga
och grenar bugnande och tyngda hänga
av tusen guldbestänkta våta klasar.

En natt som ingen annan ljus och len -
ur täta vildrossnårens skumma gömma
hörs näktergalen silvertonklart sjunga.

Nu medan dofterna i natten strömma
av våt syren, vill jag min ande gunga
i rytmers doft av blå och vit syren.

V Ekelund:

Sommarmorgon

Tacksamt tillägnad hr Radiogymnastikmajor Uggla

O fröjd, att väckas upp av fågelsång
och svinga sig till fönstret med ett språng
att supa in syrén och tussilag
i långa, gymniskt djupa andedrag!

O fröjd, att n-k-n, i ett hav av ljus,
ta svikthopp i apollinariskt rus
och, sjunkande i namnlös hukning hän,
ta vatten över sig, från topp till knän,
och gå fullständigt nyfödd till sin plikt,
och innan kvällen hava gjort en dikt!

A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):

Sommarnatt

På sarkofager och hällar ligga de döda och stirra mot stjärnorna. Nere i sina grifter ligga de med ansiktet vänt mot stjärnorna. Timslag från tornet. Där stiger sjustjärnan.

Förevigade i marmor och brons ligga de döda på sarkofager och hällar, gråbleka och hopsjunkna i sina grifter. Ljus i fönstren. Livet vakar, stort är livet. Jorden doftar. Livet är lek och sång och gråt. Döden är allvar. Döden är stjärnenatten, den höga klara, vilan i Gud till domens dag. Mörka hus. Alla sova.

På sarkofagen ligga de döda
och stirra mot stjärnorna,
deras ögon stå stilla.
O vad natten är varm och ljuv!
Häggarna blomma och dofta.
Lysmaskarna tindra.
På kullen spelar en sträv fiol.
Hör, hur flickorna slå i händerna!
Är det ej härligt att vara vackra och unga!
Ja, nu sjunga, alla hjärtan sjunga i natt,
alla sjunga, sjunga.
Under mullen
nere i grifterna
ligga de döda
med ansiktet
vänt mot stjärnorna.
Timmarna slå i tornet,
ila, ila.
Där stiga sjustjärnorna,
i stugornas fönster flimra ljusens stjärnor.
Förevigade i marmor ligga de döda på sarkofager
och hällar,
gråbleka och hopsjunkna i sina grifter.
Livet vakar.

Alla levande vaka och älska i natt.
Gråter ett barn?
Ack, livet är lek och gråt.
Tänk, att ännu vara
ett barn, ett litet barn!
Stunderna fara,
hör timmarnas slag!
Döden är allvar,
är stjärnenatten
den klara.
Seklerna ila, ila,
Döden är vila,
vila i Gud till domens dag.

V v Heidenstam:

Visa i enskogen

När enen börjat ryka, 

är abborrleken slut; 

jag skär mig spö och klyka 

och kastar kroken ut. 

Och spöet utav eneträ 

det rycker i min hand, 

ty kärlek suger folk och fä, 

i vatten som på land. 

Nu stå de första axen 

och skälva på sin fot, 

nu leker vikens braxen 

och fyller nät och not. 

När skogens enar stå i rök, 

tar häggen floret på, 

då visslar svala, ropar gök 

att jag må linet så. 

När häggen står i blomma, 

är flickors längtanstid; 

de argaste bli fromma, 

den stramaste är blid. 

Och tänk att på det hela år 

den enda tid det är 

då kvinnokönet röjer spår 

av ömmare begär! 

Så vill jag mig förnöja 

den korta tid jag kan. 

Kom, var min braxenmöja, 

jag är en braxenman. 

Vi leka under sunnanblåst 

i sommarljusets sjö, 

tills häggen ståndar röd av frost 

och enen vit av snö. 

Då darra himlens stjärnor 

i kvällens nordanvin, 

då spinna nejdens tärnor 

sitt eget brudelin.

E A Karlfeldt:

Sonett till en hund

Ånyo sommarvind i bladen viner
och grönt står gräset på en grav i parken.
Ett år har Peggy vilat under marken
begråten djupt av många maskuliner.

Hon var en dam i lantligt skön förvildning
med mycken tapperhet och mindre bildning
och älskad såsom få. Utanför porten
stod smäktande allt mankön ifrån orten.

Visst hade damen sina fantasier
i alla vrår, bak alla draperier
imaginära barn har Peggy hyst.

Nu vilar hon. Frid över hennes minne
och frid skall härska i ett rastlöst sinne,
där fordom underbara hugskott lyst.

H Löwenhielm: