Den tysta gläntan

När jag var barn, jag gick en morgon hungrig

och barnsligt upprörd över livets hårdhet — 

den svarta brödbiten jag fått till kaffet 

ej mättat mig, och till examensdagen, 

som snart var inne, inga skor jag hade: 

mig skulle alla titta på, som vanligt, 

och tycka synd om för att jag var fattig... 

Nu gick jag där — det var en vacker morgon,

men allt jag mötte, tycktes mig fientligt 

och retades och låg i vägen för mig. 

Jag snubblade på stenarna i backen 

men reste mig igen i vettlös ilska 

och sparkade dem med min spruckna träsko. 

I snåren stodo vilda törnrosbuskar, 

och deras klolikt böjda taggar revo 

i skadeglädje sönder mina kläder. 

Jag grep om deras sirligt vuxna grenar 

och slet dem av — och kände ingen sveda, 

fast handen sårades till blods i greppet. 

Men plötsligt stod jag i en fager glänta — 

där var så tyst, så tyst, och solens stråle 

föll lång och lyckligt leende mot gräset. 

Jag tyckte mig för fjärran ifrån hemmet, 

jag ville vända om, men blicken fästes — 

just där som strålen föll — vid några späda,

knappt utslagna violer, och jag greps av 

den tunna doftens osägbara sötma.. . 

Jag satte mig i gräset, satt där länge 

och härmde med mitt huvud omedvetet

blomknoppens sakta vaggande för vinden. 

Det var som hade någon kysst min panna 

och alla gamla vackra ord om änglar 

nu logo mot mig, blåögda och goda. 

Min stora bitterhet var glömd — jag sökte 

den rivna handen dölja som i blygsel. 

För första gången kände jag min hunger 

och min förnedring såsom något främmat, 

som något drömlikt, något föga viktigt.. . 

När jag gick hem, jag hörde lärkan spela 

högt över grannens ljusa veteåkrar, 

men till den tysta gläntan genom törnet 

jag vänt tillbaka sedan många gånger. —

R Jändel:

Kyrkan

Två spiror sträckta mot höjden ur stadens vimmel. 

Två armar ur mörkret räckta mot stjärnfull himmel. 

Jag går och går. . . 

Febrigt mitt törstande hjärta i bröstet slår. 

Jag vill se ljus brinna i flammande dyrkan. 

Jag vill se glansen i ögat hos en som har tro, 

som genom ångest och skärseld nått hel, djup ro.

Sakta jag öppnar en port och går in i den gamla kyrkan. 

Ljus blänka från höga valv med kall glans.

Sömnigt skorrar en orgel sig hes någonstans . . .

Människor sitta i livlös slöhet med knäppta händer. 

Men elden som tänder? — 

Örnklon som djärv griper tag i de sömnigas själar, 

anden som gjuter in frihet hos krypande trälar,

blixten, som splittrar och handen, som helar igen, 

var är den? — 

Prästen står fram: ”Halleluja — Kristus är konung! — 

Här en bit socker åt dig och åt dig en sked honung! — 

Varen förnöjda i Herren och glädjen er, bröder,

alla som tjäna hos honom han rikligen föder. 

Hit till sin kyrka han samlar de kära små lammen. 

Amen.” 

Men var var hammarn, som svängdes mot tidens elände,

flamman, som skoningslöst lyste och gisslet, som brände 

sovaren, tigaren, svikaren?

Prästen var här i ornat, men profeten, predikaren? — 

Var såg jag blicken med glansen från havsdjupets flöden, 

skaparn, som reste sin segerstod stark över döden, 

vändande fasan i lycka och nesan i ära? 

Prästen var här, men var var förkunnarn av stjärnornas lära? — 

Händer av vana knäppta. . . En unken och gravlik lukt.

Kalkade väggar. . . Hjärtan fulla av mögel och fukt. 

Inte en levande själ och inte en blick på spänn.

— Sömnigt blinkande ljus. . . och nu snarkar orgeln igen . . . 

Jag rusar ut från allt -— jag är dock ingens träl,

jag kan ej sova, jag vill ha rymd kring min själ.

Jag kväver ett skärande skri: O riv ner! Riv ner!

Inte en fläkt av ande — allt är blott ler. 

Ute på gatan böljar det eviga sorlet fram. 

Från festligt upplysta krogar strömmar musik och glam. 

Jag går och går. . . 

Larmet från cirkusbaracken långt nere ifrån mig når. 

En stank av förruttnelse möter mig överallt.

Tiden är sjuk och ingen sälta finns kvar i dess salt.

Högt skriker jag till 

och hejdar en mänska ur hopen: ”Vad är det ni vill? 

Vad söka ni här i larmet, om ej att glömma 

den ångestens’ bägare alla ha dömts att tömma?

Stjärnorna skåda i sökan på er, och ni stirra mot jorden. 

Vindarna ropa — ni larma blott högre vid borden. — 

Vad vilja ni? — Glömma! 

Ja, glömma den gnagande ledan.” 

Han stirrade häpet på mig: 

”Än sedan... än sedan...”

R Jändel:

Minnessång

Barndomens sommarkvällar, mörknande, måneblanka, 

djupa av sällsam ro, ännu jag minnes er. 

Aldrig skall sommarns mognad så jag förnimma mera, 

aldrig så lyckligt rörd se hur en sol går ner.

Än jag i minnet ser skymningens skuggor tätna,

träden växa ihop, gömmande stugans grå.

Gräset blev högt och mörkt, steg över plank och stenar 

slutande i sitt dunkel klockor och baldersbrå. 

Luften stod tung av råg, malört och honungsklöver, 

flöt som ett mjöd av all sommarens mognad bryggt. 

Ollonborrarna svängde svävande omkring aspen,

brummande kvällen lång, lustigt och sövande tryggt. 

Torftigt och kallt var allt i dagsljusets öppna flöde. 

Kvällen var sagans stund, värld utav hemlighet.

Blev också blicken tung, hjärtat var lätt och vaket, 

sprittande gossevarmt av lycklig förtrolighet.

Lyckliga sommarkvällar, månögda, skördetunga, 

mörknande sagoriken, alltid jag minnes er.

Blicken står vaket spänd, men hjärtat är tungt

av åren, 

finner ej barnets ensliga, drömmande gårdar mer.

R Jändel:

En vårdikt

Så glömmer jag åter trötthet och hat 

för vårens ömma dyrkan, 

liksom en gammal ärrig soldat 

som faller på knä i kyrkan. 

Jag har slitit hund och grånat i hyn 

under ruskiga vinterdagar, 

men nu har våren kommit till byn 

och ler ur knoppande hagar. 

Det bränner en längtan i mitt bröst, 

jag kan den aldrig döda, 

Den ropar än med skälvande röst 

i vardagens gråa möda. 

Ur vedermödornas trånga dal 

upp sträcker den än sina händer 

från köld och mörker, bekymmer och kval 

till skönhetens ljusa länder. 

Nu ligger framför det skönas land, 

där är oss gott att vara. 

Nu grönskar åter vår karga strand, 

nu samlas fåglarnas skara. 

Nu blommar marken där jag får gå 

medan sagan bygger i snåren. 

Fast tung och grånad min själ ändå 

evinnerligt älskar våren. 

Så glömmer jag åter förakt och hat 

för barnaglädjens under. 

Hur skönt att leva ändå, kamrat, 

i dessa knoppande stunder!

Ny ler min blick under buskigt bryn 

som förr i förhoppningens dagar, 

ty nu har våren kommit till byn 

och ler ur grönskande hagar. 

R Jändel:

Vårfrudagstidens lätta, vita dager

Vårfrudagstidens lätta, vita dager 

ännu en gång igenom fönstret flödar. 

Över mig själv som över allt omkring mig 

den mjukt och vänligt faller. 

Där ute droppar det i dag från taken 

och luften är så lyhörd, att man nästan 

kan höra huru saven sjuder genom 

de unga trädens stammar.

R Jändel:

Ett barn

Till himlen kom en morgonstund ett barn 

och stod vid porten still. 

Den öppnades — ur silverljuset ljöd: 

"Kom in, du hör här till". 

Och plötsligt tego alla harpors ljud 

och alla hymners brus — 

det hördes blott som sakta droppars fall 

och bäckars stilla sus. 

En liten spröd violbukett slog ut 

än för en stund sin doft 

av sötman ifrån jordisk helg och vår 

och ifrån jordiskt stoft. 

Och barnet, på vars blonda panna än 

en solstrimma låg kvar, 

gled genom liljor fram och sade blott 

det enda ordet: far! 

R Jändel:

Gudaskymning

Vi leva under tecknet av en fråga, vänner: 

Skall allting mänskligt strypas under bödelshand? 

Se mördaren och soutenören blivit helgon, 

men tankens ädling hemlös drivs från land till land. 

Skall allt gå under som de bästa drömde vackrast 

och råa knektars vilja bliva högsta lag? 

Skall allt det sköna, friska sköljas undan 

i smuts och orenhet till dårarnas behag? 

Mångmördaren till världsregent vill krönas,

menedarn vill oss lära vad är sant. 

Vi leva under tecknet av en fråga, vänner: 

Vem skall vi gå att hylla: Nero eller Kant? 

Än klappa varma hjärtan, lysa ljusa ögon 

och än har ej förstummats frihetskravets röst.

Vi leva under tecknet av en låga, vänner. 

Vi bära ännu ljusa lågor i vårt bröst.

R Jändel:

Ord

Vi vämjes inför alla ord — 

tomma, haltlösa, fega, 

till intet förbindande — 

alla vägar höljer de in i dimma. 

Vi är trötta på de kringresande agenterna 

med de välpolerade lögnorden 

och de "symboliska" handlingarna. 

Statscheferna "slår näven i bordet" 

och det förlamande löjet 

slår ut över en gastkramad värld. 

Orden flöda och flöda, 

men vi hungrar efter sanning. 

Aldrig har världen längtat 

så som i dag 

efter den stora upplevelsen: 

Uppriktighet! 

Vi ville skrika i förtvivlan: 

vi går under i denna förbannade lögn! 

Men plötsligt ser vi dig, broder, 

där du står i eldskenet — 

i skyttegraven, i kulsprutenästet: 

dina ord äro eldstrimmor, 

krossande, dödande, 

men sanna. 

Du har inget val 

annat än trofasthet 

och allt ditt ger du. 

Vi hälsar dig, broder:

du kämpar för världen

och oss alla. 

Du måste, måste! 

Och vi vill som du: 

Sanning 

och — som du — 

fred och ny vår.

R Jändel:

Allvarstid

Den väg som leder till frihet blir hårdare dag för dag. 

Då krävas tapprare hjärtan, då krävas hårdare tag. 

De hårda hinder som skymtat i fjärran oändlighet — 

nu närma vi oss dem allt mera, nu äro de verklighet. 

De gyllene ord och sånger vi lyfte mot fjärran land — 

nu måste de bli till facklor och flammande svärd i hand. 

Vår tro på att ljuset segrar så visst som vinter blir vår — 

nu måste vi stå för den alla i frostens och fasornas år. 

Nu måste den bli till visshet, vår tro att livet är gott. 

Nu måste vi stå i stormen som förr i lekar vi stått. 

Nu lida tusende bröder och systrar i tårar och hat. 

Nu måste mot hatets allvar vi möta vårt allvar, kamrat! 

Nu prövas hjärtan och hjärnor, nu prövas vi du och jag. 

Fram över de mörka bergen! Där borta är ljus och dag.

R Jändel:

Mest av allt minnas vi några ställen

Mest av allt minnas vi några ställen 

där vi plockade blommor med ivriga händer,

där höet doftade av jord och honung, 

där vänners förtroliga ord kom till oss 

och sänkte sig ner i våra hjärtan — 

våra hjärtan: klara som barnatankar 

eller dunkelt sorgsna som de öde skogstjärnarna

som spegla allt i evig ensamhet. 

Mest minnas vi några kära rastställen, 

där orden spelade som asparna om våren.

Leksand i Dalarne var mig ett sådant 

rastställe på den heta vägen till Glädjens land,

Glädjens tysta goda vänland

där en stilla Moder 

kysser oss godmorgon alla!

R Jändel:

Abdikation

Härmed förklarar jag högtidligt och i vittnens närvaro

att jag avsäger mig rätten till min blommande värld vid havet, 

till ekarna med de slingrande kaprifolerna 

och den sagolika stigen ned mot stranden — 

till ungbjörken vid grinden, där jag just tar avsked,

de kära blomstren, som jag burit hem från äng och vilda klyftor — 

den gula vildtulpanen, konvalje, hjärtviol och myskmadra, 

de purpurröda orkidéerna, gullvivorna, tuvorna av sedum —  

och alla de andra: klängrosorna, de vita pionerna vid söderväggen, 

de härliga madonnaliljorna, hagtornsbuskarna-— Gud, jag höll på att glömma dem! — 

de i blått inramade gräsmattorna, där barnen brukade solbada. 

Jag avstår från alltsamman, kära vänner. 

Jag kan inte göra annorlunda. 

Jag står vid grinden och vinkar allt farväl. 

Men ändå är allt mitt. 

Ingen skall som jag höra vågornas sorl mot sand och sten, 

låta sitt leende leka in i gröna skrymslen

och smeka bergens vildrosklädda sidor. 

Jag vinkar avsked, börjar nästan le. 

Ingen kan se det så, som jag fått se.

R Jändel:

Den fallne

Till minnet av en finsk revolutionssoldat

»En brottsling!» säger borgaren som går förbi hans grav, 

»en sådan där, vars lik man spottar på.» — 

Nej, en hjälte, vill jag svara, ty för intet allt han gav. 

Å, hans blick var så öppen och blå! 

»En niding, en som riktat mot sitt eget land sin dolk, 

knappast värdig en ärlig mans harm.» — 

Men jag säger: han led döden för sitt trampade folk. 

Å, hans hand var så trofast och varm! 

»Med fångar gick han samman, en bror med tukthushjon, 

för usel för den kula han har fått!» — 

Men jag vet, att blott de ädla göra revolution. 

Å, hans hjärta var så kärleksvarmt och gott!

R Jändel:

Jord du ler

Å, det är som jorden i en stilla bävan låge 

efter fimbulvinterns fasor, efter frostens hårda domning — 

jord, jag ser dig som en jungfru som i hänryckt fjärrsyn såge 

sina tunga nätters längtan sakta närmas sin fullkomning. 

Jord, du ler i kväll, fast sargad, kvidande i sår och hunger, 

ler, ty Friheten har uppstått än en gång ifrån de döda. 

Hennes sånger östanfrån i morgonvinden sjunger, 

hennes tända upprorsfackla färgar gryningsmolnen röda. 

Hon har slitit sina fjättrar, hon har fattat Rysslands spira, 

hon har tagit Finlands barn vid sina evigt unga händer! 

Se, hon går att segerkransen utav röda rosor vira 

åt de drömmande, som bida än i jordens träldomsländer. 

Hon skall låta solen stiga, hon skall giva alla våren, 

människor, er höghets mantel skall gudinnan åt er tvinna! 

Edra döda drömmar skall hon åter väcka upp från båren, 

edra ögon skola åter le och edra hjärtans eldar brinna. 

Ja, det är som jorden låge väntande sin drömda lycka. 

Friheten, förlossningen från träldomsårens nesa. 

Gå som kämpar, gå i kärlek ut att hennes händer trycka 

och av edra själars gömda pärlor hennes tempel resa! 

Febr. 1918.

R Jändel:

En ung kamrat

Din blick mot stjärnorna, din hand i min, 

ditt hjärtas längtan mot det fjärran blå! 

Ditt hela liv en doftande jasmin, 

vars doft skall stark utöver jorden gå. 

Din stig en stig mot vårens morgonglans, 

ett land av röda, friska kärleksblom .. . 

Din fröjd ett tack för det som togs och vanns 

på vägen fram mot lyckans helgedom. 

Din kärlek morgonröd och skymningsblid 

och vävd av varma, vita solskensstänk — 

ditt hat en flamma uti ljusets strid, 

en röd klenod i sanningsfolkets länk. 

Din själ, ditt inre väsens unga kraft, 

som stiger skön och rik och underbar — 

den friska, gröna växtens märg och saft 

i varje fiber, brännande och klar... 

Din blick mot stjärnorna, din hand i min, 

ditt hjärtas längtan hög och fjärranblå — 

din unga växt en levande jasmin 

bland jordens alla sträva, torra strå...

R Jändel:

Det tändes en stjärna i natten

Det tändes en stjärna i natten, 

en natt full av syner och sång. 

De vise som sökt efter stjärnan, 

de följde dess strålande gång.

Vi söka dig, dröjande stjärna, 

vi hälsa dig, brinnande stund! 

Vi samlas med händer i händer 

till himlens och jordens förbund.

Förkunna för folket i mörkret, 

trots allt som förbränts och förblött: 

Den skapande viljan är vaken, 

det heliga barnet är fött.

R Jändel:

Från hembygden

Vid Fabian Månssons bår

(endast ett år före förf:s egen död)

Det lilla landet utav fattigdom och lek, 

hårt prövat genom tiderna och åren, 

förtrampat, blödande och hungrande, 

med evig morgonfriskhet över snåren — 

vårt fattiga och skygga svedjeland, 

där kung och fogde gått med svärd och brand, 

dock alltid blommande på nytt med våren — 

Ditt land, där bergen blommade, Du vet, 

och havet sjöng för törnrosklädda stränder, 

det lilla landet fyllt — som Du — av trots och vekhet 

sin kära hälsning till Ditt minne sänder. 

Ditt folk av eld och yverboren längtan, 

av trägen kamp och enslig tankfullhet, 

det hälsar Dig, när Du vid facklors sken 

går in i oåtkomlig evighet — 

en av de största, sannaste det vet. 

Vi hälsa Dig. Vårt hårda trots i Dig 

fick liv och tyngd som ej hos någon annan, 

liksom vår kärlek och vår lekfullhet 

Du har — och tankens storhet över pannan. 

I vintermörkret se vi Dig gå bort. 

Dock är Ditt namn och minne ej begravet. 

Ditt verk skall leva, stort och morgonklart. — 

Du kommer åter till Ditt barndomsland — 

ja, länge än sen askan strötts i havet!

R Jändel:

Efter slaget

Ju mer illusionerna falla, 

dess mer blir livet mig nära. 

Ej bli mina ögon kalla, 

ej tröttnar jag bördorna bära.

Jag känner den väg jag kan gå 

och ändå står livet och glänser. 

Jag vet var gränserna gå 

och det, som är utan gränser. 

Allt det som har gått mig ur händer, 

jag lämnat det svårt eller gärna. 

Dock ännu hur ödet sig vänder, 

kvar är min personlighets kärna. 

Hur ödet sig tedde förfärligt, 

trots huggen av lönnmördardolkar — 

jag lever och livet är härligt, 

i seger, o liv, jag dig tolkar. 

Två ting äro kvar, fast det skymmer 

och allt synes svikta och gråna. 

Det ena: trots hot och bekymmer 

all världen med ärlighet håna. 

Det andra: att veta och tyda 

det hemliga tecken, som giver 

att andarna lyssna och lyda 

och allt som jag älskat förbliver.

R Jändel:

Segersång

Vi går mot livet vart vi går. 

”Vår väg bland dolda skiften 

må löpa jämnad eller svår” — 

vi går dock ej mot griften! 

Om namnlöst eller nämnt vid namn 

åt allt blev föreskrivet 

att bo i livets varma famn 

och evigt älska livet. 

Var själ skall levande uppstå 

ur gravarnas alkover 

och stenen, som du trampar på, 

han är ej död, han sover! 

Den stjärna som för blicken står 

försänkts i mörka drömmar, 

men ljuset, som berör ditt hår, 

i rymden evigt strömmar. 

Din vän gick bort — den bild du vet,

som honom föreställde — 

men evigt hans personlighet 

är till i livets välde. 

Mot livet går vi vart vi går. 

Vår väg bland dunkla öden 

vår tanke icke fullt förstår. 

Men vi går ej till döden.

R Jändel:

En trött grubblare

Jag vill inte grubbla längre,
jag vill inte mer vara stor.
Jag vill tänka att världen är stor och god,
jag vill vara ett undrande barn.

Jag vill slå mina armar omkring en hals
och vaggas en kväll i sömn.

Mot stjärnorna vill jag titta och säga:
”Så vackert det är!”

Jag vill tro på änglarnas skirvita här
och på varandets skimrande sken.

Jag vill falla på knä en dunkel kväll
i andakt, som barn, för Gud! —

R Jändel:

Vandraren

Jag satt i drömmar en stilla stund,
då skymningen skyggt föll på.
Då såg jag i sliten vandraredräkt
en man efter vägen gå.

Hans fötter blödde ur djupa sår,
hans kind var riven och röd,
men i hans ögon det brann en eld,
som tänd utav gudars glöd.

Jag sade: ”Vandrare, sätt dig ner
och unna dig sans och vård.”
Han sade: ”Gosse, ej stannar den,
som vandrar till Rosengård.”

”Men vandrare, natt häller mörker ner
och stigen är brant och svår.
På vägen till drömmarnas Rosengård
det hungriga ulvar går.

Men vandrarens blickar av jubel brann.
Han sade: ”Ej råd mig giv!
För blekaste ros uti Rosengård
jag offrade glad mitt liv.”


R Jändel: