På rakstugan

På söndagens morgon brått man har 

att alla anlet få fina, 

så släta om kind och haka de må 

glatta skina. 

Makligt sträckta, två hedersmän 

på mjuka stolarne bida, 

med tvålade anlet lika varann, 

sida vid sida. 

Den gråa och tomma luften blott 

i rutan de ha framför sig, 

och konversationen, av läget tryckt, 

varsamt rör sig. 

Den färskaste nyhet nu som bäst 

i husen på klockorna ringer, 

ser in och bullrar en stund och se’n 

vidare springer. 

Han fallit i morse för egen hand 

med hjärtat genomskjutet, 

och solen lyste på kropp och golv

blodbegjutet. 

Vad ej kan pejlas ur människosjäl, 

som evigt för dag sig gömmer, 

man har i händerna uppenbart, 

och man dömer. 

För hedersmännen på var sin stol 

är ämnet högst begärligt. 

De yttra sin mening strängt och strävt 

fast besvärligt. 

De livliga bli, och de taga i, 

så rocken av löddret fläckas, 

och hårda domar i säker fart 

något stäckas. 

När kniven om glatta kinderna far, 

blir talet än mer försiktigt. 

De tiga helt, när på strupen de ha 

kniven riktigt.

A U Bååth:

Skåne

Vår och söndag. Mässan är slut, 

och folket kommer ur kyrkan ut. 

Och orgeln spelar till utgång än, 

och sista stoldörren smälls igen. 

Och skaran sig sprider. Var liten grupp 

vid hemmet stannar, och dörrn slås upp. 

Och sista flocken i långsamt tåg 

drar hän där borta i mörkgrön råg. 

Där ligger byn i söndagsmak 

med kalkade väggar och mossiga tak. 

Ut över blänkande byadamm 

sig luta knotiga pilar fram. 

I mylla, fuktig från i går, 

i krattad hage än spaden står. 

Och apeln sig kröker med krona kal. 

Bland vårgröna buskar tuppen gal. 

Re’n röken ur skorsten blånar hän 

emellan almar och poppelträn. 

Nu gumman ur kyrkodräkten gått, 

läst in den och eld i spiseln fått. 

Vid gaveln, där solen värmer som bäst, 

står far och skiner i söndagsväst. 

Han tänt sin pipa. Han ler så smått. 

Hans jord sig gassar. Han själv mår gott. 

- - -

Vill, vad ditt folk är värt, du känna, 

vill du det se i dess hjärtegrund, 

skåde du ut från kyrkobacke 

mitt i en solig middagsstund. 

Folket sin sabbatsvila håller: 

all dess id under arbetsdag 

skiner emot dig nu från åkrar, 

hagar och leende anletsdrag. 

Segt och starkt i hug och senor, 

lugnt, hur tiderna skifta må, 

sår det sin vårsådd, för det sin lie, 

var gång vångarne vaggande stå, 

skjuter vid fattiga fiskeläget 

ut i sjön sin tjärade båt, 

ler, då i venen det vresigt viner, 

ler i skägget med ro däråt. 

Fagert är landet. Färden du minnes 

juninatt vid Ringsjöstrand. 

Under toviga bokegrenar 

gled du i ekan fram med land, 

väntade få i dunkla viken, 

längst där inne i skuggig vrå, 

höra det plaska, se det skina, 

se liten älva foten två. 

Stiga vi upp på ättekulle, 

tälja kyrkorna runt omkring, 

se dem med tegeltak och spiror 

mitt i resliga askars ring. 

Söderut ser du havet blänka, 

blåna mot norr ser du höjder och skog, 

vila på slätt, i skog och vid stränder 

vänliga hemmen. Du känner dem nog.

A U Bååth:

Söndag

I dag stå mina böcker
tigande på hyllan.
Fast luften är så vårlig
och solen spelar över dem,
de äro stumma, liksom döda.

Men jag vet en plats
dit jag kan gå
och hämta läkedom och ungdom,
- en plats, som ej ens barnen känna till,
ett blåsippsställe nedom berget.

Ja soven, vismän, över edert grubbel.
I ären döde, men jag lever.
Jag vet en liten skogsstig,
som inte ens de älskande ha upptäckt,
- en stig, som leder in i sagans ängder,
där Pan i dunkla gläntor spelar.

O, varen tysta!
Ack, jag vet
en väg, ett land, dit ej den skönaste
av edra tankar någonsin kan följa.
Då allt är stilla, går jag dit
lycklig och ensam.
O väg, du liljekantade,
av klockspel fyllda!
O land, du stora, outsägliga,
där ting och tankar borta äro,
- där allt som är blott stilla skimrar,
liksom vid morgonrodnadstiden
all nattens dröm och plåga skälver
i ljuset över jordens himmel.
- Snart är den rätta tystnaden,
då går jag dit. Mitt hjärta hungrar.

 R Jändel: