Men om styrmannen kallar, så låt alltsammans ligga och skynda till skeppet. (Epiktetos).
Aldrig glömmer hjärtat de bittra, bittra nätterna,långa, bultande av kval i rolös sömnlöshet;
minnet är så stort, men vi blekna och tystna,
ord och tårar tolka ej vår bistra hemlighet.
Skulle själen glömma sin jakobskamp med Herran,
skulle den förgäta sin hjälplöshets nöd -
ensam som den var i ett sovande Getsemane,
ensam med sin livstörst och ensam med sin död.
Tankar, brännande som eld i sjukdomens nätter
ristade med blodig bill sin fåra i vårt bröst,
vi se ej som ni andra - allt är så förvandlat - -
för oss fick livet annan färg och glädjen annan röst.
Fjärran, o hur fjärran är mycket vi älskat;
nära - o hur nära! - är det fjärran var.
Under lätta sorlet ständigt vi förnimma
det öppna havets orgelton, tung och underbar.
Seglaren, som ankrat i hamnen, vi likna -
ankrat efter storm och natt i lä av ljuvlig strand:
jublande vi skynda i land och kyssa marken,
samla blom och snäckor med öm och ivrig hand;
foten trampar gräset som de saligas ängar,
blicken smeker varje sten som i en nyfödd värld -
men då styrmannen kallar! - o hur skynda vi till skeppet,
som styr ut mot horisonten på sin sista stora färd.
