Som ett moln, som en fläkt

Och skyarna gå

över bergen de blå,

över älvarnas vågor mot skogarna grå,

och den stormdrivna tall

genom rymdernas svall

sjunger högt som en sjö över sovande vall.

'

O du farande sky,

som mot stigande ny 

driver fram över fäbod och tigande by -

se, vid norrhimlens rand

står en silverne strand,

där var sky lik en suckande båt hinner hamn.

O vindar, som gå

över myrarna grå,

ni som hasta i flykt genom lufthavets blå -

snart i skogarnas ro

få likt duvor ni bo

och vila er vinge på nattdimmors bro!

Som ett moln, som en fläkt

min aning sig sträckt

mot den saliga stund då dess oro blir släckt,

då ur forsarnas fall

en flöjt av kristall

bebådar att lidelsens sommar är all.

Se, kring åsarnas kam

draga skuggorna fram

ur det blånande mörker min aning förnam.

Ack, det lider mot höst,

jag hör nattvindars röst

men en storm går till ro likt en fläkt i mitt bröst.

Karin Valborg Ek:

Ekon

Från en härlighet, vissnad och bräckt 

och förgäten i tidernas höst, 

kom ett obekant bud: jag blev väckt 

av en syn; och ur tystnadens bröst 

steg oändlig en fläkt, 

som om skuggor sökt röst. 

Någon ton som ur horn av kristall 

har ett bergseko dallrande strött. 

Var det Artemis’ jakthundars skall,

hennes rop när en hjort sprungits trött? 

Flög en spjutstrimma kall 

över gräs som stänkts rött? 

Drar menadernas älskare skön 

ur Thessaliens nytändningsnatt?

Svepa revor och flätade spön 

kring de vindruckna? Skälver besatt 

mellan verop och stön 

backantinnornas skratt? 

Eller ekar heroernas tid 

ur en hålvägs cyklopiska schakt, 

där en tronande achemenid 

med en vink av allsmäktigt förakt 

driver härar till strid 

mot Thermopyles vakt? 

Vilket land ligger framför mig brett, 

vilken kust, vilken röd orient? 

Jag har ägt vad jag aldrig har sett, 

jag har levt vad jag aldrig har känt, 

bland syner som hett 

mina ögonlock bränt. 

Något minne ur nattrymden sam, 

något återuppvaknande ljud. 

Var jag präst hos en forntida stam? 

Har jag mumlat oraklernas bud 

och en hymn burit fram 

till en levande Gud?

Ty det är som om lyddes jag mot 

något tecken och genljud som mint 

om mig själv: som om livsträdets rot 

närt mig förr: som om sökte jag blint 

något spår av min fot 

i en glömd labyrint; 

som om såge jag rysande ut 

från de staplade seklernas brant 

över land som jag dvalts i förut, 

tills en syn flammar klar och bekant 

och jag känner till slut: 

»Det var så. Det är sant.» 

— som om fordom jag sett huru varm 

bortom haven en blodsdager grytt, 

när argiver med bredringad arm, 

som sin krumstav mot asklansen bytt,

hållit rådslag i harm 

sedan Helena flytt; 

som om minde än Venus i öst 

i förbleknandets stund, huru dov 

flöt den svämmande Nilnattens röst, 

huru brännhet dess luft, när jag sov

invid nubiska bröst 

vid Kleopatras hov; 

som om förr på en strandbrädd i blom 

en kaldé eller drömögd hindu 

förkunnat mig, gåtfull och from: 

»All tid göms i flodspegelns nu. 

Illusionen är tom. 

Du är jag: jag är du.» 

— Värld, där förvandling ej gror! 

Jag trår med omättligt begär 

till din rymd. Finns en vishet som bor 

i den sorg och den andakt du bär, 

evig och stor 

såsom skönheten är?   

Frans G Bengtsson

Höst

Tisteln sin krona fällt från den höga och taggiga stammen. 

Syrsornas svärm, som vilt vingarnas nattliga spel 

rörde i brinnande luft — likt kvittret från tusende tungor — 

tystnat; men lidelsesjuk dröjer en brusten diskant 

än under suckande träd, som vagga i mumlande skaror 

höstflydda fåglarnas bon, tomma och lätta som löv. 

Tisteln sin krona fällt; och starren sin darrande vippa 

svänger försliten och torr, böjd under nattvindens fläkt. 

Högre än syrsornas röst har mitt hjärta i ödslighet ropat, 

högre än fåglarnas träd växte min lidelses blom; 

nu är min själ lik ett strå av den böjda, prasslande starren, 

torkad som tistlarnas stam, tystnad som syrsornas sång.

Karin Valborg Ek:

Snart redan dagen nått sitt slut

Snart redan dagen nått sitt slut. 

Allt vildare blir stormens tjut

Mång regnig sky så tung och grå 

ses fram utöver slätten gå.

Från mon drog jägarn längesen, 

och fågeln vilar trygg på gren.

Mn jag går tyst och sorgsen här 

längs öde stränderna av Ayr. 

Av hösten nu begråts den skörd 

för snart av kylig frost förstörd; 

men genom stilla, ljusblå sky 

den ser den vreda stormen fly — 

kallt blir också vid dess tjut mitt blod; 

jag tänker uppå stormig flod, 

mång’ fara får jag trotsa där 

långt från din vackra strand, o Ayr. 

Min bävan ej för havet är, 

dess bränningar, fast döden där 

i tusen former mot mig ler, 

den arme fruktar intet mer. 

Av oro dock mitt hjärta slår, 

det blöder djupt ur månget sår, 

jag bryter bojan som det bär, 

och flyr från dina stränder, Ayr. 

Farväl då bergigt sköna nord! 

Du Goilas Ijungbeväxta jord! 

Du såg min sorg, min kärlek gry, 

nu långt från dig jag måste fly. 

Vän, ovän faren väl! jag ger 

min kärlek lika nu åt er: 

o, denna tårflod innebär 

mitt bjärtas avsked ifrån Ayr.

R Burns:

Det finns ett träd

Det finns ett träd, en strand,

en tuva att begrunda,

ett vissnat gräs i höstligt land,

då svåra dagar stunda

och allt blir annorlunda.

Ditt hjärta unnas där

förbliva och bestänkas

av oförklarlig hugnad, när

ej någon tröst kan tänkas

och allt i natt skall sänkas.

Det står i solblekt glans

av silverne förklaring:

din barndoms dröm, din ungdoms krans

i leende förvaring -

ditt enda livs besparing.

T Nilsson:

Höst

Hur fort blir lönnarna gula, 

som lyser vår vandring i parken. 

Att dö är att resa en smula 

från grenen till fasta marken. 

Hur smal blir den gyllene strimman, 

som bådar att dagen skall randas. 

Det klämtar en spårvagn i dimman, 

och luften är tung att andas. 

Hur snart blir kinderna vita. 

Så kyss dem med läppar av vatten. 

Se, måsarna textar med krita 

en dikt i den svarta natten. 

Hur snart står popplarna höga 

och nakna med svärta i strecken. 

Att dö är helt enkelt att snöga 

som löv i den muntra bäcken.

26/10-54

S Dagerman:

Nu vissnar skog på berg och strand

Nu vissnar skog på berg och strand 

och många sångarbröder 

med systrar från vårt sommarland 

drar vidare mot söder. 

Där marken lyste nyss som guld, 

med ax på strån så smala, 

där ser man nu den svarta mull 

med stubb på fält så kala. 

Men andra ställen där vi bor 

är fyllda dessa dagar. 

Ja, verksamhet och välstånd gror, 

Guds gåvor läggs i travar. 

Och han som fyllde på vår jord 

de gyllne axen rika, 

han stannar hos oss med sitt ord, 

det ord som ej kan svika. 

Vi tackar honom med vår sång 

för allt som blev oss givet, 

för allt som växte sommarn lång, 

för ordet och för livet. 

Då över oss vårt hela år 

sin frid han lyser gärna, 

då efter vinter kommer vår, 

med sommar, korn och kärna. 

Och när till sist på Herrens bud 

vårt timglas här utrinner, 

en evig sommar hos vår Gud 

i paradis vi finner. 

Då skördar vi likt fåglars tåg, 

som inte sått sin gröda, 

och kommer aldrig mer ihåg 

all jordens strid och möda. 

För skörden här och skörden sist 

ska den ha äran bara, 

som genom Herren Jesus Krist 

vår Fader ville vara! 

Vi ber att Anden, han som kan, 

i dessa korta dagar 

med tro och hopp och kärlek sann 

till himlen oss ledsagar!

N F S Grundtvig:

Ett skrik

Det skar ett skrik genom höstnatt skum.

Det fyllde med isande skräck mitt rum.

Och jag for upp, förfärad och rädd.

Det var som ett spöke satt vid min bädd.

Vem är det man mördar därutanför?...
Nu skrek det igen!...Det är någon som dör!...

Jag stirrar förstenad i höstnatt skum.

Då skrek det på nytt - i mitt eget rum.

Jag vet. Och jag torkat min kallsvett blek.

Så vilt och ensamt mitt hjärta skrek.

H Blomberg:

:

100 år sedan Södergrans död: Höstens sista blomma

Jag är höstens sista blomma. 

Jag blev vaggad uti sommarens vagga, 

jag blev ställd på vakt mot nordens vind, 

röda flammor slogo ut 

på min vita kind. 

Jag är höstens sista blomma. 

Jag är den döda vårens yngsta frö, 

det är så lätt att som den sista dö; 

jag har sett sjön så sagolik och blå, 

jag hört den döda sommarens hjärta slå, 

min kalk bär intet annat frö än dödens. 

Jag är höstens sista blomma. 

Jag har sett höstens djupa stjärnevärldar,

jag skådat ljus från fjärran varma härdar, 

det är så lätt att följa samma väg, 

jag skall stänga dödens portar. 

Jag är höstens sista blomma.

E Södergran:

Legend

Det var en afton framåt hösten, när han satt vid brasan

och stirrade och kände sig som en av bränderna,

förkolnad, uttjänt, aska.

Han satt vid brasan i ett litet hus på landet;

förnam sig dömd att brinna ner och bli till intet

i ensamhet, förlorad i det strida vattnet eller löst i eld.

Han satt och såg i bränderna,

och klockans tickande, de höstvedblöta tränas skott,

och forsens tunga brus därutanför var allt han hade nära sig.

Hans händer domnade, och lemmarna förnam han inte mera;

han lät det ske och fann det skönt att inte vara

riktigt. - Men plötsligt bytte klockan ton och stannade

och forsens brus dog bort. I tystnad

blev han varse eldens hetta som en bölja genom rummet

av solljus, där, belysta sinnebilder lika,

hans tankar kretsade omkring det enda levande.

Han var i forsens virvel och han levde eldens liv,

hans själs förgängelse förgicks; och ödmjukt

men glad och levande intog han platsen Låg och Fjärran.

Ja, illa mindes han sin verklighet därefter,

men elden kunde slockna, vattnet återta sin gång

och tiden återta sitt stilla välde;

i djupet bar han dock ett leende av samförstånd.

Han såg så väl som någon detta livs förvillelser

och reste sig så hårt som någon emot dem.

Likväl, han trodde inte ett och annat längre:

han såg det egnas tomhet och såg sorgens ringa vikt

och visste att han var. Han var ett skott på detta enda träd,

och när han föll, då växte stammen obekymrat.

Han visste, att om träd har kvistar ingen annan mening;

att vad man sa om undergång och skedets senhet inte rörde honom,

och inte jagets tro att prasslet av dess höst är trädets död.

Själv var han mycket rädd för stillheten och kylan, den slutliga.

Men bakom ångesten fanns dock ett leende av samförstånd,

frivillig munterhet och lydnad under väldet.

För honom kom till sist en dag i juni,

under segelmoln och vindböjd grönska, dag i juni,

hans dolda leende bröt fram och fyllde helt hans ögon

och sprängde dem.

Allt stelt, blekt, tyst i honom

förentes då med jorden.

Thorsten Jonsson:

Symbol

Jag ser dig, Höst, i mina vakna drömmar,

hur jätteväldig, jättehög du står

med huvud böjt, som ovan molnen räcker;

ditt djupa öga med den hårda glansen,

med svårmodsglöden under ögonfransen,

det bleka glorieskimret om ditt hår;

jag ser dig, Höst, hur stumt din hand du sträcker,

din bleka, genomskinligt bleka hand,

hur rött och brunt emellan böjda knogar

det lyser präktigt, blöder, brinner, strömmar -

och djupt där nere mellan mörka land

en ljusning tänds av tusen tysta skogar.

V Ekelund:

Inte en grå liten höstdag

Inte en grå liten höstdag 

och aldrig en frostklädd kvist 

det finns på andra sidan 

och det tycker jag nog blir trist. 

Inte en grå liten höstdag 

och aldrig en skog som står vit. 

Men den vackraste dag som vintern oss ger 

har det hänt att jag längtat dit. 

 (Efter Ferlin).

A Holmberg:

Harriet Löwenhjelm in memoriam: En grå och stilla sjö med sanka stränder

En grå och stilla sjö med sanka stränder,
med bruna vassar och med gula trän.
Från land hörs usla kråkors hesa skrän
och i det stilla vattnet knurra änder.

Ack inom kort de skola draga hän
till mera lyckliga och varma länder,
me'ns här i köld och mörker allt sig vänder
och vinden sliter sommarns lust-palai´n.

Det bor förgängelse, evart man skrider.
I själatåget all naturn sig vrider.
En dum person går kring bland döda blad.

Den tänker på, att det var ljuvt i våras
att av en lustig liten dam bedåras,
så ljuvligt, att personen än är glad.

H Löwenhjelm:

Morgonfärd

I klarblå dager solens strålar brinner,

men marken andas, dunstigt vit och kall.
Ett skott i fjärran genom tystnan rinner,
och skarpt ger skogen eko av ett skall.

En sakta nordan sveper emot kinden,
och cykeln flyger som i vingat sus.
En gren av asken böjer sig i vinden,
där luften spelar, silveraktigt ljus.

På strand och fält har kölden redan härjat,
med stänk av rim den tegarna har färgat
och svarta, slagna ligger strå och blast.

Men astern lyser festligt röd i dagen
och pelargonen än står frisk och tvagen
— i dungen gäckas än en ensam trast.


K Söderholm:

 

 

Wilhelm von Braun 200 år: En höstdag

Inne jag sitter, hör stormarna tjuta,
gräla och brottas med väggar och knut;
störtskurar piska mot bristfällig ruta;
oh, vilken fasa, när blott jag ser ut!

Rännil vid rännil på gården sig slingrar,
takrännan ger dem en ymnig tribut;
blåsten med starka skolmästarefingrar
luggar allén, snart peruken är slut!

Bandhunden, förr den mest pratsamma sälle,
sitter i kojan, så tyst som en mur.
Ögat, orörligt allt jämt på ett ställe,
fylles med tårar av yrande skur.

Tuppen med hela sitt harem har tagit
under en hökorg en hastig reträtt.
Regnet hans hugfulla låga nedslagit,
lik en sultan tycks på nöjet han mätt.

Hejdad från knäfall igenom sin grimma,
står där vid kärran en eländig märr.
Högt från den knivvassa ryggen en dimma
stiger i luften, liksom ur ett kärr.

Ankornas jubel bedrövelsen rågar,
kors, vilket väsen i himmelens höjd!
Då man är sorgsen, som döden det plågar
kacklet att höra av dumhetens fröjd.

Kjorteln kring huvut, att hamphåret spara,
springer en piga i träskor! - hopp, hopp!
Himmel, hur nyfiken virveln kan vara!
Stubben han lyfte mot himmelen opp.

Senaste synen var nog att betaga
även den djärvaste mod att se mer.
Ty vill jag sluta, gardinen neddraga,
krypa till sängen och bädda mig ner.

W v Braun:

Det mörknar

Än leka väl brisar i strandens al,
än krusas väl våg mot strand,
än glimmar skyarnas luftslottssal
i glödande aftonbrand.

Än brinner var våg som i blod och guld,
än glittrar var böljas skum,
men snart kräver natten igen min skuld
och snart är min stämma stum.

Snart synas ej längre färger och ljus,
ej en skymt av all prakt som var,
men ur dunklet mumlar ett dämpat brus,
i djupen bor livet kvar.

Den mörknande fjärden blir död och grå
och intet finns mer att se.
Men i djupet lever ett hemligt liv,
ett hjärtas längtan och ve.

Där kämpas en strid, där ej hoppet ler,
en strid utan svärd och sår,
en strid som ingen hör eller ser
mot mörker, trötthet och år.

B Gripenberg:

Höst

Till frkn X.

Nu föll det sista plommonet för året,
föll tungt av dagg, som vätte mig i håret.

Ja, sommaren sin sista kyss har givit.
Nu blir det höst, som det i sekler blivit.

Jag vandrar i det våta trädgårdsgruset
omkring Ert hem, det trevna utvärdshuset.

Träd fram, min käresta, till fönsterranden,
där ömt jag står med plommonet i handen.

Ett sista tack jag vill Er gärna visa
för vad Ni varit mig av sommarlisa.

Er kärlek, sen den dag Ni vart förbländad,
är som ett plommon läckert formfulländad.

Och i ert väsen - hör och minns det gärna -
bor djupast sett en viss poetisk kärna.

Dock, - suckar hösten i Er faders täppa,
och det är tid, att vi varandra släppa.

Blott innan sista plommonet jag äter,
Ert hedersord, att ni mig ej förgäter!

A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):

En höstlig dropp från blad och grenar faller

En höstlig dropp från blad och grenar faller,
det snyftar sakta mellan kors och vårdar.
Jag minns den dag vid klockeklangens daller,
då du drog in att bo i dessa gårdar.

Jag är en fånge, kedjad bak ett galler,
men fordom löpte jag som skogens mårdar,
jag tänkte ej på morgondar och gårdar,
en mun jag kysste, blekröd som koraller.

Jag kan ej tänka på all fröjd vi njöto,
men lever jag, så är det för att minnas
all glädje här på jorden du mig givit.

Men stunden kom, och dina ögon slöto
sig, och du gick att aldrig mera finnas,
och jag blev kvar att dras med detta livet.

H Löwenhielm:

Barfrost

Guld och blek koppar! Rimfrost på guldbruna gärden!

Glittrande kall är den vida och gyllne världen.

Solflod och guldflod jag ser genom molnen sig tvinga,

skrattande kylig som viljornas vässade klinga.

Leende trotsig den fram genom rymderna bryter,

strålgul och frostig kring ängar och gärden den flyter.

Hör, den får ljud, och det jublar i vidderna klara!
Hör, hur all världen får sjungande röst till att svara!

Slagen och sargad och skövlad väl tusende gånger

sjunger hon trotsigt den eviga livslustens sånger.

K Boye:

Högt bland Saarijärvis moar

Högt bland Saarijärvis moar bodde
bonden Pavo på ett frostigt hemman,
skötande dess jord med trägna armar;
men av Herren väntade han växten.
Och han bodde där med barn och maka,
åt i svett sitt knappa bröd med dessa,
grävde diken, plöjde opp och sådde.
Våren kom, och drivan smalt av tegen,
och med den flöt hälften bort av brodden;
sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
och av den slogs hälften ned av axen;
hösten kom, och kölden tog vad övrigt.
Pavos maka slet sitt hår och sade:
"Pavo, Pavo, olycksfödde gubbe,
tagom staven! Gud har oss förskjutit;
svårt är tigga, men att svälta värre."
Pavo tog sin hustrus hand och sade:
"Herren prövar blott, han ej förskjuter.
Blanda du till hälften bark i brödet,
jag skall gräva dubbelt flera diken,
men av Herren vill jag vänta växten."
Hustrun lade hälften bark i brödet,
gubben grävde dubbelt flera diken,
sålde fåren, köpte råg och sådde.
Våren kom, och drivan smalt av tegen,
men med den flöt intet bort av brodden;
sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
men av den slogs hälften ned av axen;
hösten kom, och kölden tog vad övrigt.
Pavos maka slog sitt bröst och sade:
"Pavo, Pavo, olycksfödde gubbe,
låt oss dö, ty Gud har oss förskjutit!
Svår är döden, men att leva värre."
Pavo tog sin hustrus hand och sade:
"Herren prövar blott, han ej förskjuter.
Blanda du till dubbelt bark i brödet,
jag vill gräva dubbelt större diken,
men av Herren vill jag vänta växten."
Hustrun lade dubbelt bark i brödet,
gubben grävde dubbelt större diken,
sålde korna, köpte råg och sådde.
Våren kom, och drivan smalt av tegen,
men dmed den flöt intet bort av brodden;
sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
men av den slogs intet ned av axen;
hösten kom, och kölden, långt från åkern,
lät den stå i guld och vänta skördarn.
Då föll Pavo på sitt knä och sade:
"Herren prövar blott, han ej förskjuter."
Och hans maka föll på knä och sade:
"Herren prövar blott, han ej förskjuter."
Men med glädje sade hon till gubben:
"Pavo, Pavo, tag med fröjd till skäran;
nu är tid att leva glada dagar,
nu är tid att kasta barken undan
och att baka bröd av råg allena."
Pavo tog sin hustrus hand och sade:
"Kvinna, kvinna, den blott tål att prövas,
som en nödställd nästa ej förskjuter;
blanda du till hälften bark i brödet,
ty förfrusen står vår grannes åker."

Johan Ludvig Runeberg: