Rivalerna

 

Mars gick in och väckte split 

mellan sol och skyar tunga; 

än var drivan fast och vit, 

vintern stred med ålderns flit, 

vårn med krafter unga. 

Långa tider stod det still, 

middagsmejan frös om natten. 

Men så kom april, 

kom med brus från öppna vatten. 

Då bröt isen upp i grund, 

ut mot havet drevo flaken. 

Blå blev himlens middagsstund, 

änder lågo i vart sund, 

mitt på fjärdarna låg skraken. 

Mången friare fick dö, 

träffad av det varma lodet. 

Då fick Per på Väderö 

som en hets i blodet. 

Då fick skogens driva brått 

krypa undan i var skreva; 

bergens hällar lyste vått, 

redan sköto nya skott 

pyrola och lingonreva. 

Tövind genom träden drog, 

det ljöd sorl av svala strömmar. 

Då fick Pål i Stora Skog 

underliga drömmar. 

Då smalt kälen bort ur mark, 

gröna rågen kom i dagen, 

mjuk och len blev sälgens bark, 

luften blev så lätt och stark, 

vacker som en dröm blev hagen. 

Varje björktopp stod på sväng, 

pil och hassel blevo veka. 

Då fick Gerd i Österäng

lust att börja leka. 

Hur hon lekte, hur hon log, 

fick hon Per i sina tömmar; 

hur hon lockade och drog, 

så fick Pål i Stora Skog 

mål för sina drömmar. 

Pål fick pröva vad man tål, 

Per fick pröva vad som fäster, 

östergöken gol för Pål, 

men för Per den gol i väster. 

Leken gick med snabba kast 

genom vårens narrimånad; 

ryckte Per, han satt dock fast, 

sökte Pål att få en rast 

eggades på nytt hans trånad. 

Men när maj bröt in med sol 

och med blom och grönt i korgen, 

göken satt i norr och gol, 

satt och spådde sorgen. 

Då blev leken mera svår, 

full av skär och våda. 

Löste Per sin flickas hår, 

fann han barr från skogens snår 

och en doft av kåda. 

Hade Pål sin herdestund 

såg han ögats falska glitter, 

kysste han sin flickas mun: 

fann han kyssen bitter. 

Sedan dess, när fjärden bröt, 

hörde Per som brus i skogen; 

och sin hand om åran knöt 

han så fast att blodet bröt 

fram på spända knogen. 

Och när solglimt föll på gren, 

drömde Pål om sol på vågen, 

och då högg han lätt i sten

och blev mörk i hågen. 

Och en tidig juninatt 

möttes Per och Pål på ängen. 

Västerns himmel lyste matt, 

månens bleka skära satt 

över björkens fina hängen. 

Just där morkullssträcket gick 

över ängens ljusa glänta, 

bytte de en hatfull blick,

syntes sedan vänta. 

Per blev lysten efter blod, 

då sin fiende han mätte; 

men att lyckan varit god, 

mente Pål, då han förstod, 

att han träffat på den rätte. 

Vem som gav det första slag, 

ingendera av dem kände; 

på en gång med skarpa tag 

de tillhopa spände. 

Pål tog saken utan hast, 

klämde armarna kring bålen 

på den andre och höll fast; 

Per han gjorde vilda kast, 

snodde sig som ålen. 

Hårt blev varje sena sträckt, 

muskler spändes, ådror svällde, 

tungt gick deras andedräkt; 

ingen dock den andre fällde. 

Störta Pål var rycka opp 

tjuguårig gran med rötter; 

Per, med lätt och smidig kropp, 

fick nog göra månget hopp, 

men kom alltid ner på fötter. 

Sten och torvor flögo kring 

under kämpatagen; 

runt omkring dem i en ring 

ängen var som slagen. 

Marken skälvde, gräs och strån 

tycktes ängsligt darra; 

allt var tyst, blott långt ifrån 

som med skadelystet hån 

ängsknarrn hördes knarra. 

Och när över skögens bryn 

morkullshanen syntes hasta, 

blev han skrämd av sällsam syn 

och begynte kasta. 

Men från hagen tätt invid 

hördes det ibland ett prassel; 

där stod Gerd i allsköns frid, 

följande den heta strid, 

gömd bland al och hassel. 

Vita linnet blänkte fram, 

barmen höjdes, ögat lyste, 

håret lossnat ur sin kam, 

och hon både log och ryste. 

Det var trötthet först, som göt 

vatten över flamman. 

Svetten rann och kraften tröt, 

greppet slappades, som knöt 

kämparna tillsamman. 

Ännu likväl ingen tog 

från den andres midja armen; 

hjärta emot hjärta slog, — 

och då släcktes harmen. 

Då fick trots som styrka fred, 

när varandra rätt de kände; 

liksom vågen faller ned 

famnande i stilla fred 

stranden, där den brände. 

Slutna i varandras fång, 

kände de sig vara männer, 

kände ock på samma gång 

att de voro vänner. 

Då fick fjärden skogen kär, 

då fick skogen håg till fjärden, 

och då tyckte Pål och Per, 

att de varit narrar, när 

de löpt vill på blomstergärden. 

Fast de gingo var sin stråt, 

på varandra dock de tänkte, 

ingendera såg ditåt, 

där det vita linnet blänkte. 

Snart sig stillhet åter brett 

över Österängen, 

och det var som intet skett, 

månen satt den lika snett

över björkens fina hängen. 

Gerd, hon stod som naglad fast, 

strida föllo harmens tårar; 

men så gjorde hon ett kast: 

Det lär väl bli nya vårar!

T Hedberg:

Elsa Beskow 150 år: Årets saga - juni

Doft av vildros och nattviol

fyller ängar och hagar.

Högt på fästet står sommarens sol,

lyser nätter och dagar.

Bina, bjudna på lindblomsfest,

surra yra och glada.

Mormor sagt, att just då är bäst

tid att börja och bada.

Låt oss ro ut till holmen, mor,

med den finaste sanden!

Mor kan styra, och Olle ror

till den långgrunda stranden.

Vassen rasslar mot båtens för,

sätter krokben och stoppar.

Äntligen kom vi då utanför

vassens bugande toppar.

Sjön är stilla som spegelglas,

speglar måsarnas vingar.

Se, nu rodde vi den i kras

i månghundrade ringar.

Brita ligger så lat i förn,

sträcker makligt på benen.

Vakna, Brita, pass på, ta törn!

Båten skrapar mot stenen.

Å, vad vattnet är härligt, säg,

bättre kan man ej tänka!

Lillan, skynda att doppa dej,

annars måste vi stänka!

Nej, men titta! En mast så stor

lätt på vågorna dansar!

Den blir präktig till majstång, mor,

klädd med blommor och kransar!

Kom så binder vi fast vår stång,

tar den med hem till hagen.

Ack, om sommarn var dubbelt lång!

Nu blir fest hela dagen!

E Beskow:

Den tysta gläntan

När jag var barn, jag gick en morgon hungrig

och barnsligt upprörd över livets hårdhet — 

den svarta brödbiten jag fått till kaffet 

ej mättat mig, och till examensdagen, 

som snart var inne, inga skor jag hade: 

mig skulle alla titta på, som vanligt, 

och tycka synd om för att jag var fattig... 

Nu gick jag där — det var en vacker morgon,

men allt jag mötte, tycktes mig fientligt 

och retades och låg i vägen för mig. 

Jag snubblade på stenarna i backen 

men reste mig igen i vettlös ilska 

och sparkade dem med min spruckna träsko. 

I snåren stodo vilda törnrosbuskar, 

och deras klolikt böjda taggar revo 

i skadeglädje sönder mina kläder. 

Jag grep om deras sirligt vuxna grenar 

och slet dem av — och kände ingen sveda, 

fast handen sårades till blods i greppet. 

Men plötsligt stod jag i en fager glänta — 

där var så tyst, så tyst, och solens stråle 

föll lång och lyckligt leende mot gräset. 

Jag tyckte mig för fjärran ifrån hemmet, 

jag ville vända om, men blicken fästes — 

just där som strålen föll — vid några späda,

knappt utslagna violer, och jag greps av 

den tunna doftens osägbara sötma.. . 

Jag satte mig i gräset, satt där länge 

och härmde med mitt huvud omedvetet

blomknoppens sakta vaggande för vinden. 

Det var som hade någon kysst min panna 

och alla gamla vackra ord om änglar 

nu logo mot mig, blåögda och goda. 

Min stora bitterhet var glömd — jag sökte 

den rivna handen dölja som i blygsel. 

För första gången kände jag min hunger 

och min förnedring såsom något främmat, 

som något drömlikt, något föga viktigt.. . 

När jag gick hem, jag hörde lärkan spela 

högt över grannens ljusa veteåkrar, 

men till den tysta gläntan genom törnet 

jag vänt tillbaka sedan många gånger. —

R Jändel:

Sommarsång

Kom Rosenröd, kom Hjärtegull, 

att med poeten vänslas!

Av intet vin blir man så full

som av en vårlig känslas.

Står ej i vindens aftonsus

med blommor lika vita ljus

var prunkande kastanj?

Kom, fyllom våra hjärtans krus

med sommarens champanj!

Har ej var salig stund jag fått,

jag prisat som den bästa?

Men varje möte, som har gått,

har ropat på det nästa.

Och dröjde du en natt och fick

jag gripa lyckans ögonblick,

och var i allt du min -

i samma gryningsstund du gick

steg Längtan gråtögd in.

Så har jag städse älskat mest

var stund av våra stunder,

ty sommarn blev mig till en fest

med lönlig lyckas under.

Det var ditt eget väsens skull,

din makt av kvinnlighet

i blicken, barmen som stod full

din kära röst, ditt skära hull,

din sunda sinnlighet.

Å, våra hjärtans gästabud,

de äro alla stulna.

Med sommarn skall vår högtids skrud

i molnig stormtid gulna.

Tills hösten tutar sin fanfar

och solen skiner skarp och klar

på jordens mogna must -

dröj, plötsligt älskade, och var

min längtan och min lust!

(1917)

H Blomberg:

:

Sökare

Bortom bergens solrökssvepta kammar

fann min längtan älgens stig längs åsen

och den öde värld, där tranan ropar.

Över myren gick jag genom juninatten,

medan skvattram strödde dofter kring mig

och dess vita blommor snöade mot mullen.

Hedarna bar ljungblom till mig, ljungblom!

Tallarna lät sina kronor nynna sommarsånger,

medan vindarna och molnen for förbi dem.

Älven rann och blänkte under soluppgången

med en visa sorlande mot strandens stenar,

och en vildand sam på edans svarta spegel.

Vad begär du mer, mitt hjärta? Vad begär du?

Du är sökaren, som mitt i världens sommar

utan ro har letat det, som ingen äger.

T Nilsson:

Vid sommarsolståndet

Nu blommar vår bygd på en lustgårds vis

med susande gräs och doftande ris.

Vår Herre just målar för oss en bild

av himmelens sommar, för evigt mild.

Och himmelen spänner sitt sommartält

i sol över klöverns rodnande fält.

Med molnen, som reser sin kungsväg där,

mitt hjärta en hemlig släktskap bär.

Med jorden som blommar här är jag släkt:

den är mina fäders sista dräkt.

Här sover de fjärran från allt som sker,

dem väcker ej gökarnas klocka mer.

Och vattnet som strömmar i fors och sel

med mästarehänder hanterar sitt spel.

Nu svarar mitt hjärta den brusande älv:

en flod på en tidlös färd är jag själv.

I rönnarnas doftstarka blom göms min gård,

och trasten än spelar ett sommarackord.

O, är ej vår sommar så salig och blond,

just för att dess fägring så kort har bestånd!

T Nilsson:

Midsommarnatt

Solen vandrar bakom bergen

sin dunkla stig.

Natten är så tunn i färgen,

vit, underlig.

Björkar i sitt ljusa hölje

står tyst och hör.

Inget nyväckt fågelfölje

som tiden rör.

Ytan veknar till en bölja

kring varje ting.

Under barken kan jag följa

var årens ring.

Se hur botten på min sjö

i dagen stiger!

Något finns som ej ska dö.

Finns där och tiger.

T Jonsson:

Siesta

Nu stiga viken runt de blåa landen

ur genomskinligt junimorgondis,

det dallrar soligt över gärdets ris,

det spelar vind i lövets lätta galler.

I skymningssken, som dämpat faller

står sval och ljus min vackra vrå vid stranden.

Och dagern silar ned i sakta skälvning

ljusmättad, mjuk längs varje gren,

och luften andas över gärdet len

sin fläkt av hav och tång och sol och sälta,

som samman fint med doften smälta

av junifriskt i daggigt lövverks välvning.

Och ormbunksblad i långsam vajning bölja,

och spindeltrådar genom gräset gå,

det spelar sol ned över stigens strå

med gyllne ljusblänk inåt glad och dungar,

där gul melampyrum i vinden gungar

och törnrossnåren vita revor hölja.

Jag låter timme efter timme glida,

och boken faller sakta ur min hand,

mens förmiddagens vita skyar skrida

med lätta skuggor över strandens sand. -

V Ekelund:

Den blomstertid nu kommer

Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor.
Du nalkas ljuva sommar,
då gräs och gröda gror.
Med blid och livlig värma
till allt som varit dött
sig solens strålar närma
och allt blir återfött.

De fagra blomsterängar
och åkerns ädla säd,
de rika örtesängar
och lundens gröna träd,
de skola oss påminna
Guds godhets rikedom,
att vi den nåd besinna
som räcker året om.

Man hörer fåglar sjunga
med mångahanda ljud;
skall icke då vår tunga
lovsäga Herren Gud?
Min själ, upphöj Guds ära,
stäm upp din glädjesång
till den som vill oss nära
och fröjda på en gång.

Du ädle Jesu Kriste,
vår glädjesol och sköld,
ditt ljus och hägn ej briste,
värm upp vårt sinnes köld,
giv kärlekseld i hjärta,
förnya själ och and´,
vänd bort all sorg och smärta
med mild och mäktig hand.

Du Sarons blomster sköna
du lilja i grön dal,
ack, värdes själen kröna
med dygder utan tal.
Din nåd låt henne fukta
som dagg utav Sion,
att hon må ljuvligt lukta
som ros på Libanon.

Välsigna årets gröda
och vattna du vårt land,
giv oss nödtorftig föda,
välsigna sjö och strand.
Av himlen drype fetma,
bespisande vår jord,
och flöde nådens sötma
till oss av livets ord.

I Kolmodin:

Lördagskväll

Vinden vilar, viken ligger som en spegel,

kvarnen somnar, seglarn tar ner segel.

Oxarne bli släppta ut i gröna hagen,

allting rustar sig till vilodagen.

Morkullsträcket drager över skogen,

drängen spelar dragklavér vid logen,

förstukvisten sopas, gården krattas,

trädgårdssängar vattnas och syrener skattas.

På rabatten ligga barnens dockor

under brokiga tulpaners klockor.

Bolln i gräset lagt sig i skymunnan,

och trumpeten drunknat uti vattentunnan.

Gröna luckor äro redan slutna,

låsen stängda, reglar skjutna,

frun går själv och släcker sista ljuset,

snart i drömmar sover hela huset.

Ljumma juninatten slumrar stilla,

still står gårdens nötta vädervilla,

men i stranden ännu havet gormar;

det är bara dyningar från veckans stormar.

A Strindberg:

Som sker vid sommarvakan

Trodde min broder rätt, är döden ett bekymmer,

vilken lik ängslan nog tör äga övergång.

Morgonen bräcker lätt, i samma stund det skymmer.

Bäst som vårt solsken dog - det sken vid fågelsång.

Just som jag kved "Jag dör",

drömmande jag mig rör,

svävande fram på ängar.

Strängar i vindstråk jag hör.

Liknar ej faran då - trots skrämsels vita lakan -

mildaste skymningsblund i juninattens gång?

Väl råder natt - men så som sker vid sommarvakan.

Bida en ringa stund - och morgon slår sin sång!

Svimning på huvudgärd,

väckning vid luftig färd.

Lågande längtan bara.

Klara och strålande värld!

Trodde min broder rätt är ständig sanningsglöden,

varar min ömma dröm - en evig fjäril lik.

Stormig på många sätt - men god är mörka döden,

liknar en kolsvart ström, som för till grönskad vik.

Just som mitt hjärtas slag

domnar, förnimmer jag

friskhets och lyckas bölja

skölja i rodnande dag.

B Sjöberg:

Försommarregn

Saliga vattuflöden,
värnande ro.
Högt i sin boning står Gud
vid öppet fönster, hållande med milda händer
en stor fin sil över världen.
Tankfull vattnar han sina örtaland.
Löven bada, bävande av glädje,
sin lena hud, och den svarta jorden
dricker med törstiga munnar.
Trött har vinden krupit i sitt näste,
och ångor av balsam
flöda som mjuka varma moln
mellan lycksaligt stilla träd.

Naken ville jag ligga där ute,
ett löv, en sten, ett markens kryp,
trygg och slumrande.
Som tårar ur ett överfullt fadersöga
fölle regnet sakta över mig
och jag vore bror med det låga gräset.
Saliga gråt till styrka,
värnande ro.

R R Eklund:

Folkvisan

En gnolades, när blom slog ut,
när träd sprack fram vid husets knut,
en nynnades vid barnets säng,
då drömmens bild blev mörk och sträng,
en visslades vid liens gång
bland junigräs i vång.
När flickan gick på kärleksstig,
en sjöng hon tyst för sig,
den var av månsken och av blod,
som hennes bröst förstod.

Hur säll är den, som bor i mull
men ändå svävar kärleksfull
omkring och kväder stilla,
gör gott men aldrig illa.
Hans namn är evigt ristat in
på moln som flyr och far,
ej någon människa skriften läst
och sett hur stolt den var.

Se där hans byst! Av tomhet mörk,
som aldrig kan förvittra,
står som en skymning ovan björk,
när kvällens fåglar kvittra.

Måne! Kasta en silverkrans
åt ingen - ingenstans!

B Sjöberg:

Guldregn

Det skjuter på torget så friskt och sunt
ett Guldregn ur Rådhusrabatten...
Hur ofta jag gått kring detsamma runt
i drömmar, tills långt in på natten!
De gyllene klasarna gunga,
ett dallrande klockspel för sommarens vind.
Det är, som om trädet fått tunga
och viskade, böjt mot min kind:

"Du själv är i grunden ett guldregnsträd,
låt vara i djupare mening,
ur Musornas jord från en stängel späd
växt upp till poetisk förgrening.
Var dikt, som slår ut i extasen,
vad är den, om icke en klase av guld?
Och bringar i ljuset du klasen
för människokärlekens skuld."

Ja, kanske, ja, kanske har trädet rätt...
Har städse det varit min strävan
ge ut mig till bristning, å sådant sätt
att nästan ibland jag känt bävan.
Dock, - vet jag i dylika stunder,
att blyghet hos skalder är blott ett komplex.
Skall Diktkonsten icke gå under,
så gäller det: blomma och väx!

A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):

Sommar

 

Stig nära, du kära! Nu faller natten sakta på

men ej en natt som förr i gyllne ljus.
Nu bli de skumma nätterna, då allt i blom skall gå
och klöverns ängar nära vårt hus.

Kring stenar och renar stå solöga och kungsljus ut,
de ha så brått - se slåttern kommer snart!
Och björkarna ha tyngre doft och tyngre grönska än förut
och äppelträdets grenar ha kart.

Nu brista de sista av landens knoppar ut i blom,
nu går du fjärran, bitterljuva vår,
men allt du gav av segerns ro och minnets rikedom,
det som vi aldrig mista, består.

Så stilla, så stilla är sommarnatten kring vår gård.
Blott knarrens visa knirkar, lugn och kärv -
och är den fattig nog på klang och entonig och hård,
så passar den ej illa vårt värv.

Likt stegen kring tegen av dem som fordom hjälpt varann
den trägna, jämna rytmen blir en sång,
en stillsam vardagssaga om tålamod som vann.
Den sagan blir vår egen en gång.

Du kära, vi bära en enda bön i nattens fred:
O sommar, av din fullhet oss giv!
Att veta gott vad möda ens skuldra orkar med
och lyfta den i ära är liv.

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Sonett till en hund

Ånyo sommarvind i bladen viner
och grönt står gräset på en grav i parken.
Ett år har Peggy vilat under marken
begråten djupt av många maskuliner.

Hon var en dam i lantligt skön förvildning
med mycken tapperhet och mindre bildning
och älskad såsom få. Utanför porten
stod smäktande allt mankön ifrån orten.

Visst hade damen sina fantasier
i alla vrår, bak alla draperier
imaginära barn har Peggy hyst.

Nu vilar hon. Frid över hennes minne
och frid skall härska i ett rastlöst sinne,
där fordom underbara hugskott lyst.

H Löwenhielm: