Gåvorna

Nu sjunker vinterdagen ned

mot dygnets svarta sida.

Den väg jag går blir mera bred

och hedarna mer vida.

Där brinner fjärran på min stig

en låga klar och gul.

Dit drar på nytt min längtan mig:

där väntar mig mor Jul.

Du moder Jul, vars ljusa fred

och vita gamla händer

oss kalla hem från skog och hed,

från gator och från gränder,

du var i skuldlös barndomstid

vår längtan hösten lång.

Du vinkar än med gåvor blid

och tända ljus och sång.

Så giv oss, goda moder, giv

i Kristusnattens vaka;

men gåvorna till tidsfördriv,

dem ha vi lärt försaka.

Giv glädje och giv hälsa den,

vars själ är sjuk av sorg.

Giv livets nödtorft var och en,

som går med bettlarkorg.

I högbänk led den syndens vän,

som skygg på tröskeln dröjer

och vilkens pannas veckning än

en bunden ångest röjer;

vars kind var midnatt brinner röd

i orätt lustas lek,

men som vid dagens första glöd

hans blygsel sminkar blek.

De, vilkas andedräkt är het

av lidelse och hunger -

för dem om ro och evighet

en sång du halvhögt sjunger.

Sänd den, i vilken avund värkt

ett stänk av fred, och ett

den slagne, vilkens hy är märkt

av grämelsernas bett.

Giv svar på gåtorna åt dem,

som fråga och som stirra.

Låt upp för en sekund ett hem

för alla dem, som irra.

Led den i snåren vilse gått,

och ljusning den beskär,

på vilken något sällsamt brott

i ensamheten tär.

Söv med en moders veka röst

all världens trötta själar.

Och trött är den, på vilkens bröst

bekymrens ödla krälar;

den, på vars hud var morgonväkt

en smärta dryper vax;

och tröttast den, som livet räckt

ett knippe tomma ax.

Men den är kort, den festminut,

som moder Jul oss sänder.

På heden ut, på stigen ut,

på gator ut och gränder!

Vår frist är all. Åt vem som vill

jag skänker bort den skatt

av gåvor, som jag drömt mig till

en stjärnklar Kristusnatt.

 
H Söderberg:

Det är en ros utsprungen

Det är en ros utsprungen;

vem bär dess budskap fram?
Envar är nödd och tvungen

att känna med sin stam.

En blomma skär och blid

mitt i den kalla vinter,

den kalla vintertid.

Den vita stjärnan tindrar

högt över tanks och hus,

och bombmaskiner hindrar

vår sömn med mörkt, tungt brus.

Tunn ligger julens snö.

Därunder vilar tysta

de män som nyss fick dö.

Thorsten Jonsson:

Nu är det jul igen

Nu är det jul igen 

och nu är det jul igen 

och julen varar väl till påska. 

Nu är det jul igen 

och nu är det jul igen 

och julen varar väl till påska. 

Det var inte sant 

och det var inte sant, 

för där emellan kommer fasta. 

Det var inte sant 

och det var inte sant, 

för där emellan kommer fasta.

Fredmans sång n:o 17: I januari månad, gutår!

I full enlighet med Bacchi kalender 

I Januari månad, gutår! 

så köpte jag mig en väst drap d'or; 

sen köpte jag i Stakens gränd 

en rock, nyss vänd; 

och uti Martii månad, Cousine,

så köpte jag, oändligt fin, 

en Nattrock av pärlfärgat satin. 

Slå i mer vin. 

Hurra! från Mars til Maj, kära vän, 

så hade jag ingen fyrk mer igen, 

och varken Byxor, Rock eller Skor. 

Drick, drick, drick, drick min Bror. 

Från Juni, Juli, så till August, 

intill September söt och förtjust, 

så satt jag naken, full och ful. 

Och så kom Jul.

C M Bellman:

Bingeli bång

Bingeli bång

klockornas sång

dallrar i sky

drar över by.

Bångeli bing,

klämta och ring!

Fall över sjö

skimrande snö.

Bingeli bång,

natten är lång.

Vakna, vår präst!

Sela din häst!

Bångeli bing,

skynda och spring

fjärran och när

- julen är här!

H Hamilton:

Giv mig ej glans

Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt 

i signad juletid. 

Giv mig Guds ära, änglavakt 

och över jorden frid. 

Giv mig en fest 

som gläder mest 

den konung jag har bett till gäst. 

Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt, 

giv mig en änglavakt. 

Giv mig ett hem på fosterjord, 

en gran med barn i ring, 

en kväll i ljus med Herrens ord 

och mörker däromkring. 

Giv mig ett bo 

med samvetsro, 

med glad förtröstan, hopp och tro. 

Giv mig ett hem på fosterjord 

och ljus av Herrens ord. 

Till hög, till låg, till rik, till arm, 

kom, helga julefrid. 

Kom barnaglad, kom hjärtevarm 

i världens vintertid. 

Du ende som 

ej skiftar om, 

min Herre och min konung, kom. 

Till hög, till låg, till rik, till arm, 

kom glad och hjärtevarm.

Z Topelius:

Gud bor i ett ljus

Gud bor i ett ljus dit ingen kan gå. 

Gud kan vi ej se och inte förstå. 

Men Gud kommer hit,

han vill vara här.

Så blir han ett barn som Maria bär.

Ära vare dig, o Gud, som är stor,

art du kommer hit som vår lille bror!

Ja, du kommer hit,

du vill vara här.

Så blir du ett barn som Maria bär.

©Margareta Melin (publ. med förf:s tillstånd)

M Melin: 

Hör på änglarna och sjung

Hör på änglarna och sjung 

lovsång till en nyfödd kung! 

Hör nu himlens glädjebud 

och försona er med Gud! 

Jordens folk, ge glädjen rum, 

dela änglarnas triumf! 

Lyssna nu och sjung med dem: 

Kristus fötts i Betlehem! 

Lyssna, mänsklighet, och sjung 

lovsång till en nyfödd kung! 

Dyrkad av sin änglahär 

Kristus evig Herre är, 

Gud av Gud, med Gud till Far, 

kom då tiden inne var, 

kom i mänskligt kött och blod, 

inkarnerad, Gud är god, 

är från morgon och till kväll 

Gud med oss, Immanuel! 

Lyssna, mänsklighet, och sjung 

lovsång till en nyfödd kung! 

Fridens furste på sin tron, 

ja, Rättfärdighetens Sol, 

hit med ljus och värme kom, 

full av liv och läkedom. 

Kungaprakten avstod han, 

född att frälsa människan, 

född att samla oss som flytt, 

född att föda oss på nytt. 

Lyssna, mänsklighet, och sjung 

lovsång till en nyfödd kung!

C Wesley: 

Betlehems stjärna

Gläns över sjö och strand,
stjärna ur fjärran,
du, som i Österland
tändes av Herran!
Barnen och herdarne
följa dig gärna,
Betlehems stjärna.

Natt över Judaland,
natt över Sion.
Borta vid västerrand
slocknar Orion.
Herden, som sover trött
ute å fjället,
barnet, som slumrar sött
inne i tjället,
vakna vid underbar
korus av röster,
skåda en härligt klar
stjärna i öster,
gånga från lamm och hem,
sökande Eden,
stjärnan från Betlehem
visar dem leden
fram genom hindrande
jordiska fängsel
hän till det glindrande
lustgårdens stängsel.

Armar där sträckas dem,
läppar där viska,
viska och räckas dem
ljuva och friska:
»stjärnan från Betlehem
leder ej bort, men hem».
Barnen och herdarne
följa dig gärna,
strålande stjärna.

V Rydberg:

Grottan

Den julen var det mera snö än annars.
Det var en sådan vithet över Väja,
att om man stundom hörde bjällerklang,
så var det, liksom klunge någon gren
med silverklockor fullbesatt i skogen.
Och vilken vithet i allén, och, tänk,
att det fanns drivor, högare än så!
Det tyckte Åke var en utmärkt sak,
och Åke stod med äppelröda kinder,
med vintermössa och med yllevantar
och blå kavaj och med en liten skovel
och lade sista handen vid en grotta,
där han fick plats, fast det var mycket trångt.
Han klappade och slätade sitt verk,
och sedan gjorde han små runda hål
i grottans tak. Dem gjorde han med pinnar.

Och dagen skred, och det blev tidigt mörkt,
och Åke hade redan ätit middag
med korv och flottbröd, och nu kom han ut
i vinternattens vita spökeri.
Han smög sig bort till grottan, hade svårt
att hitta den, men gjorde det till slut.
Och han kröp in och satte ned i snön
ett litet julgransljus och tände på det.
Så kom han ut igen och ställde sig
och såg på undret, som han skapat själv.

Det fanns väl större under runt omkring.
All världens stjärnor brunno över honom.
Men Åke hade bara syn för grottan
och för det bleka sken som trängde ut
ur takets hål och knappast räckte till
att lysa upp en fingerbredd omkring sig.
Och som han stod på detta sätt och såg,
förnam han plötsligt något mjukt och luder
vid sina ben, och när han kände efter,
så var det Väja-Hursk, en gammal lapphund.
Han tyckte det var skönt, men sade intet,
och icke heller hunden sade något.

Där stodo de och sågo ljusen brinna,
den stackars lilla bleka julgranslågan,
av mänskohänder tänd i jordenatten.
Hur fjärran voro icke himlens stjärnor,
hur främmande den vita skogens djur!
Här stodo tvenne vänner och kamrater
i vördnad inför mänskogrottans ljus,
en gammal lapphund och en liten dvärg.
De stodo här, som människa och hund
kanhända stodo vid sin hålas ingång,
förtrollade av eldens dagerlek,
en urtidsnatt med mörker utan gräns
och bleka snöfält under Vintergatan.

B Malmberg:

Sonett över Kristi födelse

O evig hemlighet! Ho vill, ho kan utgrunda
hur Gud kan bli ett barn, en Jungfru vara mor,
att den i krubban läggs på vilkens makt beror
att världens byggning står? Förnuft, du måste blunda.

Din hjärna famlar här och fattar ingalunda
en Gudoms-hemlighet så obegriplig stor;
men den som fullt och fast enfaldigt ordet tror
ser tröst och själagagn sig därav visst tillstunda.

De arma herdar få strax Jesus-barnet skåda,
när nya stjärnan först dem visom måste båda
vad hopp det nya ljus den hedna-hopen spår.

Upplyste herde-flock! Er har Gud hållit värde
att härom veta mer än alla skrifte-lärde,
långt mer än Kejsaren och hela Rom förstår.

S E Brenner: 

Du gjorde väl du kom

"Du gjorde väl, du kom!" så en Cornelius talar,
då Petrus med sin röst hans klämda själ hugsvalar:
Cornelius faller ner och tar sin vän i famn:
Oändligt kärt besök! det var i Jesu namn.

Bör ej vår tunga då i dag de orden säga?
Kom, öppnom nu vår famn att få vår Jesum äga:
vi vete, vad som skett i evighetens råd:
Vår frälsare är född, vårt släkte har fått nåd.

All fruktan är förbi, men glädjen sig föröker,
när skaparen i dag sitt kreatur besöker:
den morgonrodnans prakt med salighet uppgår,
som världen bådad blev i fyratusen år.

Välkommen vare du, som vill vårt liv, vår hydda
från avgrunds blixt och svalg med din förtjänst beskydda!
Vi falla för dig ner: din vagga i sitt grus,
med nådens skatter fylld, är härlighetens hus.

Du gjorde väl, du kom. Vår synd, vår sorgedimma
en annan utsikt vann vid denna dyra timma.
Omätligt kärlekshav! Min tanke! märk och välv:
en Gud föds av ett blod, som han har skapat själv:

På jorden utan far, i himlen utan moder,
i armod rik och stor, i allt vår vän och broder:
som jordens glans och mull lagt till sin fotapall,
och som i sinom tid själv henne döma skall.

Han, som ger hjärtat rymd och lungan sammandrager,
själv av den luft, han gjort, nu andedräkten tager:
han, i vars hand var dag är räknad, mörk och klar,
han räknar själv i dag bland mänskor sina dar.

Han, som ger alla djur sin kraft att kunna föda,
blir född, och själv i dag han känner livets möda.
Du gjorde väl, du kom: din kärlek frälsar oss,
det blod, som i dig rörs, utsläcker avgrunds bloss.

De späda ögnakast, som stråla kring din linda,
de skänka världen liv och mörksens härar binda.
Du gjorde väl, du kom ... Men ack, min frälserman!
din vagga och ditt kors stå redan när varann.

C M Bellman:

Sista julen

Det var den sista julen du var med.
Vi skulle ut och gå. Mot kväll det led.

Ur mörkret steg ett tövindssorgset brus,
och du sprang före oss i gårdens grus.

Du sprang och ropade - en glädjedrill
av bara lycka för att du var till.

Jag hör i afton sällsamt fjärranfrån
ditt klara rop och blåstens grova dån.

G M Silfverstolpe:

Raska fötter springa tripp, tripp, tripp

Raska fötter springa tripp, tripp, tripp!
Mamma har så bråttom klipp, klipp, klipp!
Juleklappar lackas in.
Dörren stängs för näsan din.
Det är bara roligt.

Pappa har gått ut i stan, stan, stan,
köper där en präktig gran, gran, gran.
Den skall hängas riktigt full,
först en stjärna utav gull,
nötter sen och äpplen.

Se nu är ju allting klart, klart, klart.
Barnen rusa in med fart, fart, fart.
Vem står där i pappas rock?
Jo, det är vår julebock.
Han har säkert klappar.

Alla barnen ropa: "Ack, ack, ack;
snälla rara pappa, tack, tack, tack"!
Margit får en docka stor.
Gungehäst får lille bror.
Stina får en kälke.

Snart är glada julen slut, slut, slut.
Julegranen bäres ut, ut, ut.
Men till nästa år igen
kommer han vår gamle vän,
ty det har han lovat.

S Sköldberg-Pettersson:

När julen kommer med gran och grenljus

En julberättelse från Lund:

När julen kommer med gran och grenljus, 

då går man in till kamrer Hermenius 

och säger bönligt: "För Herrans skull, 

tag detta papper och giv mig gull!" 

"Jo, kandidaten är ganska tapper, 

som vågar komma med detta papper. 

Förgäves har Ni dock spillt ert bläck. 

Tag genast sedeln från disken väck!" 

"Jag läser flitigt på min examen, 

och jag har A uti var tentamen. 

Jag tror och hoppas på Jesus Krist, 

och endossenten är nykterist." 

 (Jo, han fick sitt lån...)

Betlehem

När klostrets fönster glödde
i djupa solnedgången;
när munken, som tömt sin mugg,
steg upp i tornets glugg
och ringde till aftonsången
och kvinnorna sutto med slända
i dörren på tröskel och pall;
då steg jag in i den tysta
basilikans pelarehall.
Den står med förfallna väggar,
med sitt gamla tak av trä,
sina pilgrimsskaror som ligga
med flaskor och kors på knä.
Det är som sjönge i muren
en dold församling och präst:
"Hic de virgine Maria
Jesus Christus natus est!"

Jag tog med rysande händer
ett ljus av vax och steg ned
i kryptans gångar och grottor,
där bedjande stodo i led.
Där sken i skrift på golvet
av lampor belyst som till fest:
"Hic de virgine Maria
Jesus Christus natus est!"

- - -

Vi böja vårt huvud gärna
för grottans silverstjärna
men minnas, fast lampor och bloss
till de heligas minne brinna,
att varje man och kvinna,
vars saga vi läst och besinna,
var endast som en av oss.
Och samma Ruth, som knöt sig
en kärve ax i soln,
hon vände sig om och snöt sig
i dammiga yllekjoln.

Vi hälsa ditt första hem,
du dotter av Betlehem,
du unga kristendom,
som i kläder sida och vita
drog bort till kejsarens Rom!
När Petrus Eremita,
en man i herranom,
steg upp på sin åsninna
och värvade knektar, kom
du tillbaka som härskarinna.
Jerusalems gata stod
belagd med rödaste matta
av saracenernas blod.

Om greker och latiner
sen dess förstulet snatta
av klosterkällarens viner;
om nere vid dammen de meta
och vända sig om och träta
om mässa och bönepall;
om i allt vi spåra förfall;
om vi börja huttra och frysa
och längta spisa kväll
och rygga till, när vi lysa
dit in i den källarecell,
där Hieronymus låg
i forna dar på den flata
och fuktiga marken och såg
med grubblande blick i Vulgata;
så muntras vi snart, när i trappan
vår pilgrimsskara går fram.
Den stripiga luggen och kappan
är grå av boss och damm.
Ty frukta de djävulen mest,
de frukta vatten därnäst.
Om jag vore Betlehems präst,
jag droge en balja med vatten
i kryptan till mässan på natten.
Jag toge en kostelig såpa,
som sved i asketisk smärta
- allt medan jag gned och smet
från ryggen de heligas kåpa
och väldigt bad och grät:
Du, Herre, förlåt dem skammen
att komma med renaste hjärta
i smutsig lekamen! Amen.

Men ljuset brann till fingret.
I klostret mötte kamrater
vid aftonvarden, som dukats
på vit servett av en frater.
Vi stego till häst vid porten.
Till samtal var natten för stor,
men herdarna sjöngo på berget
vid palmvin en mjältsjuk kor.
De sjöngo i jämrande toner
en sång om en myllad skatt
och stirrade upp i Judéens
decemberstrålande natt.

Vi hörde vid var förfallen
och kringbyggd korsfararbrunn,
som gapade upp vid vägen,
lik en svart och ropande mun,
hur där ljöd som en mässa ur jorden
från en dold församling och präst:
"Hic de virgine Maria
Jesus Christus natus est!"

V v Heidenstam:

Den som tusen världar välver

Den som tusen världar välver

och hanterar ödets lopp,

den för vilken himlen skälver,

att ej nåd och lagen rubba,

(o, förundrans djupa hav!)

Kungars kung läggs i en krubba:

var blir nu vårt högmod av?

O v Dalin: