Skulle jag sörja, då vore jag tokot

Skulle jag sörja, då vore jag tokot,
fast än det ginge mig aldrig så slätt.
Lyckan min kan fulla synas gå krokot,
vakta på tiden, hon lär full gå rätt.
All världen älskar ju vad som är brokot,
mången mått´ liva, som ej äter skrätt.

Olyckan växlar ju lika med lyckan,
allt vad begynsel har ändas en gång.
Druckin man haver ej allestäds hickan,
lust följer gråten, gråt ändas i sång.
Den som på sanningen pekar med stickan,
kan lell lätt falla från sanningens spång.

Himmelens dagg plär på träna nerdugga,
men så snart jorden har gett dem nog saft,
att de kunn´ trossa skyn, vem kan kullhugga
samma, när yxen ens har inte skaft?
Maskstungne kan man med fingerna gnugga,
mången tror vunnit, vad ändlyktan tafft.

Dy lät man lyckan med olyckan strida,
intill jag ser, ho som vinner för mej.
Ingen mått´ skjusshästen allt för hårt rida,
tröttar du honom, förtreter han dej.
Fast om en måste förföljelse lida,
modet blir fritt, när som kroppen är ej.

Dy skall mitt blod och mod osörgse vara,
Lasse räds varken hat, avund ell´ tvång.
Ingen tårs göra mer, än han kan svara,
rätt måst (tross orätten) hava sin gång.
Fly med flit, vem som kan, slik olyckssnara,
fängsel gör längsel, när lyckan är vrång.

Tänk, min vän, att man fördenskull mått´ liva
lustig, fast om det är mot ens behag.
Lyckan hon vandlar sig, kan sällan bliva,
vadan hon kom i går, går hon i dag.
Dy har jag hoppet, I lär en gång skriva,
att I, olycklig, är lustig som jag.

I män av höga sinnen

I män av höga sinnen,
som skämmes att dricka, minnen
att dricken ger största lust.
Förakten den hjärnlösa hopen,
som lever i sorg och pust,
och sök som jag fröjd uti stopen.

Fast om I pengar gömmen,
vi kasta dem ej i strömmen,
vi hälla dem i vår kropp.
Allt mynt görs ju till att förtära.
Dy hämten ett fullt stop opp,
så längi mig benen kunn´ bära.

Lät den som sjuk sig kvälja,
vi vele den dricken välja,
som haver den bästa smak.
Jag älskar mest dubblade drickar,
var glädje står opp i tak,
till dess jag bå´ hickar och nickar.

Trots dem, som det förtryta,
fritt lät dem mig det förvita,
att jag är med dricken dull.
Jag låter ju giljare gilja;
när jag haver fyllt mig full,
kan jag mig från sorgen bäst skilja.

Dy drick var stund och timma,
långt bättr´ är i vin att simma
än lida het kärleks brand.
Släck ut en slik skärseld med kannan
och med ett glas i var hand,
till dess man blir heter om pannan.

Blir jag av dricka döder,
så ber jag alla dricksbröder,
att de min avdödde kropp
när under ett vinfat utsträcka,
om torsten mig väcker opp,
att jag strax densamma må släcka.