Gula kväkande grodor

Gula kväkande grodor
ur var mänskas mun
oförhappandes:
Man kan inte
man bör inte
man får inte
(t.ex. skriva som just nu).

Kan – kvack
bör – kvack
får – kvack
                              kvack!


H Parland:

Var det ej i går

Var det ej i går
då skogens ljusa dotter firade sitt bröllop
och alla voro glada?
Hon var den lätta fågeln och den ljusa källan,
hon var den hemliga vägen och den skrattande busken,
hon var den druckna och orädda sommarnatten.
Hon var oblyg och skrattade utan måtta,
ty hon var skogens ljusa dotter;
hon hade lånat gökens instrument
och vandrade spelande från sjö till sjö.

När skogens ljusa dotter firade sitt bröllop,
fanns ingen olycklig på jorden:
skogens ljusa dotter är fri från längtan,
hon är blond och stillar alla drömmar,
hon är blek och väcker alla begär.
När skogens ljusa dotter firade sitt bröllop,
stodo granarna så nöjda på den sandiga kullen
och tallarna så stolta på den stupande branten
och enarna så glada på den soliga sluttningen
och de små blommorna hade alla vita kragar.
Då fällde skogarna sina frön i människornas hjärtan,
de glimmande sjöarna summo i deras ögon
och de vita fjärlarna fladdrade oupphörligen förbi.

E Södergran:

Gässen flytta

När de gamla såren heta tära,
när din kind är vätt av ensamhetens gråt,
när att leva är att stenar bära
och din sång är sorg som vilsna tranors låt,
gå och drick en fläkt av höstens vindar,
se med mig mot bleka, blåa skyn!
Kom och stå med mig vid hagens grindar,
när de vilda gässen flyga över byn!

D Andersson:

Sensommar

Gulmåran doftar vid blekande renar,
blåklockan lyfter som förr över stenar
kalkarnas havsblåa skimmer.
Fåglarna slutat att sjunga.
Vinden har strävare röst.
Här vill jag stanna, där björkarna gunga,
medan mitt hjärta förnimmer
klangen av avsked och höst.

Barndomen susar kring mörknande kullar.
Här vill jag ligga, då kvällsmolnet rullar
fackelblomsrött över gläntan.
Blommorna äro oss trogna
även när annat blir stoft.
Något skall klarna och något skall mogna,
medan jag känner min väntan
famnas av mårornas doft.

G M Silfverstolpe:

Kärleken är ljusets källa

Kärleken är ljusets källa,
kärleken är livets rot,
därför ska Guds budord gälla,
därför tas de fallna mot!
Jesus har den själv förklarat,
Anden har den uppenbarat,
den kan kännas i Guds frid
och det hopp vi tröstas vid.

Kärleken är livets krona,
kärleken är ljusets glans.
Därför ses nu Jesus trona
strålande av eldars krans.
Han som ljuset är och livet,
han för oss sej själv utgivit.
I Guds kärlek han förblir,
på en tron som av safir.

Kärleken är lagens fullhet
och fullkomlighetens band.
Den är vad vi alla skulle,
Andens frukt i varje land.
Med Guds kärlek som i Eden
växer på vår jord Gudsfreden.
Vi ska också bli med den
ett med själens bäste vän.

N F S Grundtvig:

Det finnes ingen som har tid i världen än Gud allena

Det finnes ingen som har tid i världen

än Gud allena.

Och därför komma alla blommor till honom

och den sista bland blommor

Förgätmigejen ber honom om en högre glans

i sina blå ögon

och myran ber honom om större kraft

att fatta strået.

Och bina be honom om starkare segersång

bland purpurröda rosor.

Och Gud är med i alla sammanhang.

När gumman oväntat mötte sin katt vid brunnen

och katten sin matmor.

Det var stor glädje för dem båda

men allrastörst var den att Gud hade fört dem samman

och velat denna underbara vänskap

i fjorton år.

-
E Södergran:

Är människan ett hugskott blott

Är människan ett hugskott blott, en mask, ett gyckel,
en mekanism, som någon dragit upp till egen lust?
Var livet självt ett språng, ett spel, där intet fanns att våga
och vinning ej, då insatsen var sken?
I allt det liv, som flyter, andas, susar, tonar
i luft och hav är mänskans eget invävt, inneslutet,
en länk i tusen kedjors ked, och likväl nekas
hon fylla där det värv, som henne var betrott.

Är det en dockas öga
som speglar fjäll och sjö och mänskors split?
Är det en dockas öra
som fångar upp var ton i lindens sång och snäckans brus av havet?
Är det en dockas hand, som bygger hamnar, fästen
och nya städer på en sen planet — och smular åter
som tidsfördriv till stoft vad hon har gjort?

Är det en dockas tanke
som kunde räkna ut den lag som styr det minsta ting i skapelsen,
men icke leta ut vartill hon är?
Är det en dockas väsen,
där gräsets vind fått ton
och havets sus gestalt
— där allt som andas, fröjdas, klagar, födes åter,
där varje sten och varje tuvans ört
för första gången vet att den är till?

Är hon en vålnad själv den varelse, där alla jordens toner
och linjer, färger stämts i ett ackord?

Vartill har människan fått händer, om de fjättrats
från början ren i band?
Vartill har hon fått tunga, om det enda ordet
hon skulle sagt ej någonsin fick ljud?
Vartill har hon fått strupe för att klaga, om det verop,
som engång brutit fram, var tomma väggars dån?
Vartill har hon fått vilja att fullkomna
en högre viljas bud i det som är,
om allt hon alstrar, allt hon bygger
blott är en väsenlös och själlös leksaks nyck?

Då liv, må du förgöra vad du skapat
och spränga fjädern, förrn dess verk gått ut.


K Söderholm:

Pärlorna

Ett barn satt tyst i drömmar en dag vid älven blå
och log mot djupets ängel, som var ett barn också.

Ett pärlband barnet hade av finaste kristall,
så hade även bilden i vågen, klar och kall.

Och sorglöst efter annan en pärla barnet tog
och släppte ned mot ängeln, som där i djupet log.

Han återsände sina på samma tid och sätt,
men ack, på dem där uppe fann barnet aldrig rätt!

Snart kvar var blott en enda, helt sakta ned hon gled,
och nu stod barnet tomhänt och såg på ängeln ned.

Hans pärlband var försvunnet, just såsom barnets var,
och blott i stilla ögat stod nu en pärla klar.

Giv mig mitt pärlband åter, du ängel där i älv!
Så talte barnet sorgset till skuggan av sig själv.

Men ack, i samma stunden med vingen stormen rör
vid älvens lugna yta, och gyckelbilden dör!

Men barnet står och stirrar igenom tårar ned
uti det mörka djupet, dit varje pärla gled.

* * *

Som barnet sänker mången i tidens strida älv
ned sina dagars pärlor till skuggan av sig själv.

Först när den sista sjunker, och stormen vågen slår,
han blickar efter alla igenom sorgens tår.

Slutet på sagan

Min lille vän, nu är sagan slut
och prins och prinsessa är komna
till sitt eget rike med pomp och salut,
och nu så måste du somna.

Det hände dem alls inget särskilt mer,
sen de kom från den farliga färden.
Det var bara sånt som i allmänhet sker
med vanligt folk här i världen.

Prinsessan blev småningom gammal och fet,
och prinsen blev gammal och mager,
och hon fick migrän och familjeförtret,
och han, han fick krig och podager.

Men det skall du inte bekymra dig om,
för nu skall du sova bara,
och drömma att du är prinsen, som kom
och frälste prinsessan ur fara.

Och när du har drömt just så långt som så,
tar solen dig redan på sängen,
och då skall du kvickt få kläderna på,
för i morn slår de hö på ängen.

S Lindström (Tristan):

Slut på sommarlovet

Det var den tid, då våra fickor spändes

av kantstött frukt med regnvåt lera på.

Det var den tid, då trädgårdsstaken tändes

och sken på kräftfat i en mörk berså.

Det började bli nästan kallt att bada,

och snåren sveptes in i spindelväv.

När sista lasset kördes till sin lada,

var rymden kyligt klar och blåsten sträv.

Det var de dagar, då man girigt vägde

var timma, som fanns kvar till lovets slut.

Det var den tid, då varje timma ägde

sin egen kraft, som måste vinnas ut.

Och ändå hände det, man smög sig undan

från leken till en backe, där man låg

och såg med tioårig, svart begrundan

på svalors flykt och vita skyars tåg.

Så reste man en kväll, då solen väckte

en djupröd glöd ur alla timmerhus.

Man höll den avskedsgåva sommarn räckte,

en påse astrakaner mot sin blus.

I tårögd tystnad for man till stationen,

och runtomkring en höjde syrsor gällt

den sista glädjedruckna sommartonen

från boskapstrampade och tomma fält.

G M Silfverstolpe:

Jag lyfter ögat mot himmelen

Jag lyfter ögat mot himmelen
och knäpper hop mina händer.
Till dig, o Gud, som är barnens vän,
min håg och tanke jag vänder.

Glatt är att prisa och tacka dig,
och gärna vill jag det göra.
Jag vet det visst, att du ser på mig,
och ej försmår att mig höra.

Tack för allt gott, som du städs mig ger
att känna, älska och äga!
Tack, gode Fader, för mycket mer
än jag kan tänka och säga!

Jag är en planta uti din gård,
för evigheten uppdragen.
Jag var knappt till, när i fadersvård
av dig jag redan var tagen.

Så håll utöver mig än din hand,
o Fader, god utan like,
och låt mig växa för livets land,
som är ditt himmelska rike!

Johan Ludvig Runeberg:

Över en hyacint (Till Fischerström)

Du rara ört, som ej din like

i färg, i glans, i täckhet har!

Bland all din släkt i Floras rike

din fägring mest mitt öga drar.

På dina blad naturen spelar,

i konst, i prakt hon yttrar sig;

den fina balsamlukt, du delar,

förnöjer och förtjusar mig.

Med trogen omsorg jag dig sköter,

en lindrig luft du andas får,

en häftig il dig aldrig möter,

för hetta, köld du säker står.

Ett livligt väder på dig fläktar,

som tränger genom blad och knopp,

och när av värma du försmäktar,

en kylig flod dig friskar opp.

Men liksom du min hydda pryder

och dig i all din täckhet ter,

en grym förvandlings lag du lyder:

du vissnar, dör och finns ej mer,

du hastigt all min möda glömmer

och ledsnar vid min ömma vård,

bland ringa stoft din fägring gömmer -

du är ju otacksam och hård!

Men skall jag på en blomma klandra,

dess veka väsen klaga an?

Dess öde är att sig förandra,

hon måste vara, som hon kan.

Hon är ett gräs, hon skall förfallna,

jag intet agg till henne bär;

så ser jag ock ditt hjärta kallna,

det måste vara, som det är.

H C Nordenflycht:

Allt mänskosläktet av ETT blod

 

Allt mänskosläktet av ett blod
den store Guden danat,
och allas väg han, vis och god,
till samma mål har banat,
på det som barn av samme Far
och bröder med varandra
vi skulle våra prövningsdar
i endräkt genomvandra.

Vi hit ej förde gods och gull,
ej väldighet och ära,
och ner i gravens tysta mull
vi intet med oss bära.
Varandras bistånd, tröst och råd
vi hava här av nöden
och Guds barmhärtighet och nåd
i livet och i döden.

Allt mänskosläktet ined ett blod
förlöstes att i renhet,
i ödmjukhet och tålamod
bevara andens enhet.
En medlare, en tro, ett dop
bjöd samma tröst åt alla,
som låta sig av nådens rop
till bot och bättring kalla.

En tjänarenas tjänare
kom alla herrars Herre
att frälsa det förtappade,
det större med det smärre,
och vid sin bortgång skänkte han
oss detta testamente:
»I bröder, tjänen så varann,
som jag er alla tjänte.»

Och i hans Ande blevo vi
varann som kristna like,
och både tjänare och fri
fick arvsrätt till hans rike.
Sig allas blick från kvalens jord
till samma himmel höjde,
och allas knän vid nådens bord
i samma tro sig böjde.

Ty hjälp oss, Herre, att vi må
bland gåvor mångahanda,
som av din rika nåd vi få,
dock livas av en Anda,
som, kärleksfull och ljuv och blid,
kan våra hjärtan rena
och i rättfärdighet och frid
med Kristus oss förena.

Tag bort allt köttsligt överdåd,
allt högmod ur vårt sinne.
Du giver de ödmjuka nåd,
du så, o Gud, oss finne.
Att nyttja rätt de pund vi fått
du värdes själv oss lära
och för allt gjort och njutet gott
ge dig allena ära.

J O Wallin:

Charlotte Cecilia af Tibell 200 år: Litet bi på blommans

Litet bi på blommans brädd
satt i gröna lunden;
väpplingen var redan klädd
arla morgonstunden.
Siskan hämtade ett bär
som i purprur skimrat,
då hon flög med vinge skär
till det bo hon timrat.

Några myror i en rad
kunde kvisten draga,
enighet ger styrka, sad´
ju de gamles saga.
Humlan i sin sammetskjol
satt som en matrona.
Bromsen drog sin basfiol
under lindens krona.

Mäster spindel satt och spann,
tråden skickligt böjdes,
daggens pärla där så grann
i festoner röjdes.
Myggans dotter, smal och nätt,
gungade förmätet.
Mamma varnat med full rätt:
akta dig för nätet!

Lilla Malin sprang så glad
arla morgonstunden,
hörde huru siskan kvad
glädjepsalm i lunden.
Se, då fylldes hennes bröst,
hennes ögon klara,
tänkte hon: jag ock en röst
till Guds lov vill vara.

Går en myra i sitt stoft,
medan bördan drages,
andas väpplingen sin doft,
fast dess honung tages,
vill jag icke leka blott,
men min börda bära,
glad att jag så mycket fått,
sjunger till Guds ära.

C C af Tibell

Den gyllene solen

Den gyllene solen
ger glädje åt jorden
och mörkret nu flyr.
Det stela nu veknar
och månen den bleknar
när morgonen gryr.

Vår Gud vill vi lova
för att vi fått sova
så trygga i natt.
Än vill han bevara
för missmodets mara,
för helvetets makt.

Så kom, låt oss sjunga,
låt stämband och tunga
förkunna Guds pris,
och be att han för oss
och dugliga gör oss
på himmelens vis.

Det bästa i livet
ska honom bli givet,
ja, allt vad vi gör.
Han gett oss förmåga
att pröva och våga,
ja, komma oss för.

I allt vad vi lär oss
hans trofasthet bär oss
idag liksom förr.
Han sinnena skärper,
i arbetet hjälper
och öppnar en dörr.

P v Zesen:

Morgonen

När takets likkistlock din bröstkorg klämmer
i sömnlös natt, så att du knappt kan andas,
och kakelugnens vita lik dig skrämmer,
kan du ej tro, att morgon mer skall randas.
Nu sover allt. Blott du är förbigången
och ligger trött och lyss till mörkrets susning.
Nej, aldrig, aldrig blir det morgonljusning
och aldrig, aldrig börjar fågelsången!
Du lyssnar spänt, med pulsen plötsligt stannad,
och kryper hop, likt en av Gud förbannad.
Omsider i en dvala in du gungas
och genom avgrund efter avgrund slungas.
- - -
Du vaknar lugn. Din säng av sol är varm
och se, din son har lagt sig på din arm!

E Lindorm:

Augusti

Det susar i gårdens träd

och luften är sommarvarm.

Jag går i ett hav av säd.
Jag håller ett barn på arm.

Vad är det för trolleri,
att allt har fallit mig till?
Jag speglar mig skyggt uti
mitt jollrande barns pupill.

Knappt vågar jag klä i ord
allt det jag bävande vet:
jag går på min del av jord
med min del av odödlighet.

Jag sätter den lilla ner
och lägger mig själv bredvid.
Jag blundar och vet ej mer
av dagar och år och tid.

Med bröstet mot jordens bröst
jag hör ur ett hav av säd
mitt barns förundrade röst
i sus av vänliga träd. 

H Blomberg:

Sommarljuset

Du underbara sommardag

som med ditt ljus mig fyller!
Den mjuka stigen vandrar jag

bland vilda rosors myller.

Här glimmar sjön i branta djup

och speglar häll och grenar,

och getter högt på bergets stup

gå tyst bland mörka enar.

Bestråla, ljus, de minsta snår,

som dina marker smycka!
Från dig jag kom, mot dig jag går,

bevingad av din lycka. 

V v Heidenstam:

Som sker vid sommarvakan

Trodde min broder rätt, är döden ett bekymmer,

vilken lik ängslan nog tör äga övergång.

Morgonen bräcker lätt, i samma stund det skymmer.

Bäst som vårt solsken dog - det sken vid fågelsång.

Just som jag kved "Jag dör",

drömmande jag mig rör,

svävande fram på ängar.

Strängar i vindstråk jag hör.

Liknar ej faran då - trots skrämsels vita lakan -

mildaste skymningsblund i juninattens gång?

Väl råder natt - men så som sker vid sommarvakan.

Bida en ringa stund - och morgon slår sin sång!

Svimning på huvudgärd,

väckning vid luftig färd.

Långande längtan bara.

Klara och strålande värld!

Trodde min broder rätt är ständig sanningsglöden,

varar min ömma dröm - en evig fjäril lik.

Stormig på många sätt - men god är mörka döden,

liknar en kolsvart ström, som för till grönskad vik.

Just som mitt hjärtas slag

domnar, förnimmer jag

friskhets och lyckas bölja

skölja i rodnande dag.

B Sjöberg:

Sång om eldigt bemödande att vinna evig sällhet

Ingen hinner fram till den eviga ron
som sig ej eldigt framtränger.
Själen måste utstå en kamp för den tron,
varpå vår salighet hänger.
Porten kallas trång, och vägen heter smal,
hela Herrens nåd är ställd uti ditt val,
men här gäller tränga, ja, tränga sig fram,
annars är himlen förlorad.

Hindren äro många. Gör motstånd, min själ,
Satan dig nåden ej unnar.
Träng dig framom allt som vill hindra ditt väl,
övergiv världenes brunnar.
Lyd ej deras röst som ropar: Följ med oss!
Ty, min dyra själ, du måste då förgås.
Nej, för Jesu kärlek, jag råder och ber:
strid i Guds kraft för din krona.

Härlighetens himmel är värd all din flit,
värd all din bön och din längtan.
Ingen ångrar sig, som har väl hunnit dit,
kronan förtjänar din trängtan.
Därför vakna upp och se dig flitigt om,
gör dig väl beredd till Herrens stora dom.
Bröllopskläder fordras av var och en själ,
som in i staden skall komma.

Aldrig blir du insläppt i himmelens land,
tro mig, o själ, vad jag säger,
aldrig kastas ankar på himmelens strand,
om du sann tro icke äger.
Tron skall rädda dig, så framt du räddas skall;
därför, käre, hör och res dig från ditt fall,
bättra dig och tro Jesu ljuvliga ord.
Detta, ja, detta är vägen.

Hela vida världen Gud bjuder och ber:
Kämpa för sällhetens krona.
Herren dig av nåde den skatten visst ger,
sträva därefter i trona.
Himlafaderns hand är utsträckt till din själ,
Frälsarn klappar på, han ömmar för ditt väl,
nådens helge Ande vill störa din sömn.
Salig är du, om du vaknar.

L Linderot: