Visar inlägg med etikett Finland. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Finland. Visa alla inlägg

lördag 20 januari 2024

Den fallne















Till minnet av en finsk revolutionssoldat

»En brottsling!» säger borgaren som går förbi hans grav, 
»en sådan där, vars lik man spottar på.» — 
Nej, en hjälte, vill jag svara, ty för intet allt han gav. 
Å, hans blick var så öppen och blå! 

»En niding, en som riktat mot sitt eget land sin dolk, 
knappast värdig en ärlig mans harm.» — 
Men jag säger: han led döden för sitt trampade folk. 
Å, hans hand var så trofast och varm! 

»Med fångar gick han samman, en bror med tukthushjon, 
för usel för den kula han har fått!» — 
Men jag vet, att blott de ädla göra revolution. 
Å, hans hjärta var så kärleksvarmt och gott!

Jord du ler















Å, det är som jorden i en stilla bävan låge 
efter fimbulvinterns fasor, efter frostens hårda domning — 
jord, jag ser dig som en jungfru som i hänryckt fjärrsyn såge 
sina tunga nätters längtan sakta närmas sin fullkomning. 

Jord, du ler i kväll, fast sargad, kvidande i sår och hunger, 
ler, ty Friheten har uppstått än en gång ifrån de döda. 
Hennes sånger östanfrån i morgonvinden sjunger, 
hennes tända upprorsfackla färgar gryningsmolnen röda. 

Hon har slitit sina fjättrar, hon har fattat Rysslands spira, 
hon har tagit Finlands barn vid sina evigt unga händer! 
Se, hon går att segerkransen utav röda rosor vira 
åt de drömmande, som bida än i jordens träldomsländer. 

Hon skall låta solen stiga, hon skall giva alla våren, 
människor, er höghets mantel skall gudinnan åt er tvinna! 
Edra döda drömmar skall hon åter väcka upp från båren, 
edra ögon skola åter le och edra hjärtans eldar brinna. 

Ja, det är som jorden låge väntande sin drömda lycka. 
Friheten, förlossningen från träldomsårens nesa. 
Gå som kämpar, gå i kärlek ut att hennes händer trycka 
och av edra själars gömda pärlor hennes tempel resa! 

Febr. 1918.


lördag 21 november 2009

Vårt land

 









Vårt land, vårt land, vårt fosterland,
ljud högt, o dyra ord!
Ej lyfts en höjd mot himlens rand,
ej sänks en dal, ej sköljs en strand,
mer älskad än vår bygd i nord,
än våra fäders jord.

Vårt land är fattigt, skall så bli
för den, som guld begär,
en främling far oss stolt förbi,
men detta landet älska vi,
för oss med moar, fjäll och skär
ett guldland dock det är.

Vi älska våra strömmars brus
och våra bäckars språng,
den mörka skogens dystra sus,
vår stjärnenatt, vårt sommarljus,
allt, allt, vad här som syn, som sång
vårt hjärta rört en gång.

Här striddes våra fäders strid
med tanke, svärd och plog,
här, här, i klar som mulen tid,
med lycka hård, med lycka blid,
det finska folkets hjärta slog,
här bars, vad det fördrog.

Vem täljde väl de striders tal,
som detta folk bestod,
då kriget röt från dal till dal,
då frosten kom med hungerns kval,
vem mätte allt dess spillda blod
och allt dess tålamod?

Och det var här, det blodet flöt,
ja, här för oss det var,
och det var här, sin fröjd det njöt,
och det var här, sin suck det göt,
det folk, som våra bördor bar
långt före våra dar.

Här är oss ljuvt, här är oss gott,
här är oss allt beskärt;
hur ödet kastar än vår lott,
ett land, ett fosterland vi fått,
vad finns på jorden mera värt
att hållas dyrt och kärt?

Och här och här är detta land,
vårt öga ser det här;
vi kunna sträcka ut vår hand
och visa glatt på sjö och strand
och säga: se det landet där,
vårt fosterland det är!

Och fördes vi att bo i glans
bland guldmoln i det blå,
och blev vårt liv en stjärnedans,
där tår ej göts, där suck ej fanns,
till detta arma land ändå
vår längtan skulle stå.

O land, du tusen sjöars land,
där sång och trohet byggt,
där livets hav oss gett en strand,
vår forntids land, vår framtids land,
var för din fattigdom ej skyggt,
var fritt, var glatt, var tryggt!

Din blomning, sluten än i knopp,
skall mogna ur sitt tvång;
se, ur vår kärlek skall gå opp
ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp,
och högre klinga skall en gång
vår fosterländska sång.