I kapp med min egen skugga jag kliver.
Den stiger och faller, den dansar och vacklar
över var husvägg, som månskenet spacklar.
Men alla de åldriga skuggor som huka
i grändernas skrymslen bli avundsjuka.
"Här sitta vi bundna envar vid sin länga,
men denne har liv, han får fladdra och flänga.
Men vi äro dömda att hundraårsgamla
på avfall och råttsmuts och fuktsvampar samla.
Vi skulle väl ock vilja svänga och svansa
och lustigt mot takkrön odh skrorstenar dansa."
Då hör jag min skugga de hotande svara:
"Jag är icke den som jag synes er vara.
Jag är icke fri, jag blott sparkar och knycker,
jag lyder en herre med tusende nycker.
Han blir aldrig trött att mig jäkta och hetsa
och ständigt jag tvingas omkring honom kretsa.
Ej sällan om nätterna måste jag vaka
och vanka på golvmattan fram och tillbaka.
Långt hellre i lugn vid en husgrund jag dvaldes,
ty där jag av oron och hetsen ej kvaldes.
Där kunde jag skåda hur seklerna dugga
som långsamma droppar, jag lyckliga skugga.
Nu får några månvarv jag flaxa och fara,
jag kan icke fatta varför det skall vara.
Snart är jag försvunnen från jordens yta.
Vill någon av eder med mig kanske byta?"
