Angående kärleken

Jag såg en kvinna kyssas av en man.
De sade, att de älskade varann.

Sen såg jag mannen gå till nästa famn
och även detta gav han kärleks namn.

Men kvinnan, som han kysste först, vart vred.
Av idel kärlek sköt hon mannen ned.

Sen såg en mor jag stå vid vaggan böjd.
Hon log: Det här är kärlek, Rosenhöjd!

Och en soldat stack hennes hus i brand
och sjöng: Jag älskar dig, mitt fosterland!

Då gick jag tankfull till en stilla älv
och såg i vattnet bilden av mig själv

och tänkte: Endast jag vet fram och bak.
Men strax bredvid Ni tänkte samma sak.

Så jag steg upp igen och gick en stund
och kom då till en nattlig oljelund.

Och jag blev sömnig, men for upp förskräckt.
Det var en sällsam stämma som mig väckt.

Sen minns jag inte mer. Jo, det blev dag
och världen ekade av hammarslag.

Nej, fråga inte mig om kärlek, vän!
Vad vet jag, arme syndare, om den.

H Blomberg:

:

Se, vi gå upp till Jerusalem

Se, vi gå upp till Jerusalem

i heliga fastetider,
att skåda hur Jesus Krist, Guds Son,
i syndares ställe lider.

Se, vi gå upp till Jerusalem.
Vem går att med Herren vaka
och, såsom vår himmelske Fader vill,
den smärtfyllda kalken smaka?

Se, vi gå upp till Jerusalem,
till Frälsarens kors och pina,
till Lammet som offras för världens skuld,
för dina synder och mina.

Se, vi gå upp till Jerusalem,
till staden den evigt klara.
Oss Frälsaren sagt, att där han är
vi skola med honom vara.

P Nilsson:

Ur Korsen

Det kors, som böjde dig mot vägens sand,

skall högt mot stjärnor lyfta spikad hand,
din blick, som ångestsvett och blod gjort skum,
se in i hjärtats mest fördolda rum.

När foten naglats fast och fläkts av sår,
skall du beträda rymd, som fot ej når.
Likt rövaren skall du, som saknar vän,
med Gud som vän gå in i himmelen.

I själens mörka natt får korset sken,
och du, som mognar där på smärtans gren,
hör alla hjärtan ropa utan ord:
Kom, nya himlar, kom, o nya jord!

Mästaren

Ditt underbara liv, din mörka död

omvittnats snart på världens alla kanter.
Åt tusenden du givit dagligt bröd
- prelater, professorer, predikanter.

Och några få ha också älskat dig.
De kommit till dig smygande om natten
och hört din stämmas djupa: "följen mig!"
och druckit ur din källas klara vatten.

Och utav dessa är jag också en,
det är din eld som djupast i mig bränner.
I hemlighet, när timman varit sen,
jag varit med dig ibland dina vänner.

Och den som minns en sådan sällsam stund,
där du har talat, trotsig och förklarad,
hans hjärta har i världen ingen grund,
hans lidelse blir aldrig där besvarad.

Vad andra smäda blir för honom skönt.
Han vandrar utstött genom hårda väder
dit upp, där romarna en gång dig krönt
och skiftat sig emellan dina kläder.