Ur Venerid (sonett 20): Kärlek är intet skämt

Kärlek är intet skämt. Han synes med oss leka,

men leken vändes snart i allvar för man vet,

och prövar allra mest vårt mod och manlighet,

han sargar sinn och hug och gör oss kinder bleka.

Han kan de gamla ock såväl som unga veka

och som en unger kropp behöver gammalt vett,

en gammal likaså han vore mera het,

att Frigga lusten sin ej måtte honom neka.

Det är det första prov vargenom vi bevisa,

vår mandom. Vem som det väl haver genomgått,

så bör man honom först för en försökt man prisa,

han har det värsta slag, som finns av krig utstått.

De äro mestdels få, de som så starka finnas,

att de ej fälla mod, när de av Kärlek vinnas.

Hon kom all klädd i vitt (ur Venerid)

Hon kom all klädd i vitt invid den låga stranden

i följe av andra tre och sökte vattnet svalt
där som det var mest lugnt och grunt och rent och smalt
där som det var mest klart utöver skära sanden

som är kring Mälars hav. Till de lustfulla landen
de had´ en lögeplats i sommarvärman valt
nu till ett tidsfördriv varannan övertalt,
med klädren upp till knä varannan höll i handen.

Snart lades klädren av, snart skvalpa de och plaska,
de liljevita lår och ben nu vältras om -
så säkr´ att ingen såg och kunde dem förraska,

när jag av skogen tät väl höljd när in till kom
och det ej kunde förr med deras vilja ske,
nu fick av lyckans gunst alltsammans noga se.

Du lilla Holma min (ur Venerid)

Du lilla Holma min, alle små holmars ära,
som drager till dig allt rätt som en stark magnet
vad man på jorden rund berömt och nyttigt vet
att allehanda folk på dig få bo begära,

vid allehanda konst sig rikelig att nära.
Från städer och från land som till den bästa bet
flys hit att leva väl och utan allt förtret,
hit kommer allt vad hav och Mälare kan bära.

Kringvärvd ästu med ström och vatten, friskt och salt,
med båtar, skutor, skepp omlagd på alla sider.
Var finns en sådan holm, man leta över allt

i varand´ heller ock uti de forna tider?
Var finns en Venerid, så dygdig och så skön,
i något annat land på någon holme grön?

Se, nu är natten lång och dagarna fast korta

Se, nu är natten lång och dagarna fast korta.
Går solen upp en stund, kringvärvd av moln och sky,
hon följer skogen åt, rätt som hon ville fly,
sig låter sällan se, är långa tiden borta.

Gör månan något ljust, det varar inte länge,
och mest om nattetid nu full, nu åter ny,
nu mindre än som halv, nu silver, nu som bly,
och ofta när hon skin´ i vägen molnen hänga.

De andra himmelsljus än mindre nog förmå.
De äro många, dock långt bort och alla små,
så att ock deras sken kan intet till oss hinna.

Emedan det så är - vems sken mig lyser då,
att jag ej allt för ett i mörkret måste gå?
Min Venerids ögons ljus som klarast för mig brinna!

Se, nu är natten lång och dagarna fast korta.
Går solen upp en stund, kringvärvd av moln och sky,
hon följer skogen åt, rätt som hon ville fly,
sig låter sällan se, är långa tiden borta.

Gör månan något ljust, det varar inte länge,
och mest om nattetid nu full, nu åter ny,
nu mindre än som halv, nu silver, nu som bly,
och ofta när hon skin´ i vägen molnen hänga.

De andra himmelsljus än mindre nog förmå.
De äro många, dock långt bort och alla små,
så att ock deras sken kan intet till oss hinna.

Emedan det så är - vems sken mig lyser då,
att jag ej allt för ett i mörkret måste gå?
Min Venerids ögons ljus som klarast för mig brinna!

Om kärlek kunde vägas

Om kärlek kunde vägas och mätas med visst mått,
så vet jag väl du haver så mycken kärlek fått,
att jag har punden flera än andra hava lod;
min del jag fick på byte, han var i sanning god.

Först började jag älska i mina späda år,
var sådan aldrig ledig för denna sysslan svår;
jag byter inte ofta men älskar alltid en,
och när jag denna mister är Amor inte sen.

Att föra mig i sinne en annan i ställe igen,
det har han länge brukat och brukar var dag än;
ty säger jag: till älska så är jag stadig nog,
men ont är det att taga ett Trä för en hel Skog.