Röster ur tingen

Luta ditt huvud 

tätt intill tingen! 

Röster där ljuda, främmande rop — 

bedjande toner, 

ångestfull längtan, 

ljusnande sorl. 

Stämmor där kämpa att lösas ur dunklet, 

vaknande, trevande, 

letande, frågande 

stämmor, som längta att tolkas i ord. 

Lyssna än djupare! 

Varmare, närmare 

nalkas dig rösterna, 

fylla dig, dova, förvirrade ännu, 

tätnande, djupnande — 

bölja i stigande svall. 

Långsamt där höjes ur mörkret 

irrande aningar, formlösa ord. 

Drömmarnas dunkel ljusnar allt mera, 

löses i tankar. 

Undrande frågor hör du i sorlet, 

vaknande visshet. 

Genom ditt inre växer det hörda, 

ljuder i toner, 

talar i skälvande ord. 

Människa, du är en snäcka i rymden — 

Livet som tonande susar däri 

fångar du hos dig, 

föder det åter. 

Allt vad du lyssnande läser ur tingen 

gör du till eget, 

samlar och tyder, 

formar till ord ur dig själv. 

Luta ditt huvud 

tätt intill tingen! 

Lyssna, ge ord 

deras växande brus!

K Söderholm:

Tankarna klibba -

Tankarna klibba som lim vid hjärnan. 

Inne i mig bildas ett stort tomrum,

och någonting mal gång på gång

ånyo samma mäld.

I natt smyga bleka djur

omkring huset.

Jag vindar mig omkring mig själv

och söker bli fri mig,

men kan inte lösa upp nätet,

som jag är fången i.

De bleka djurens ring

blir trängre och trängre

omkring huset.

K Söderholm:

Morgon i stad

Ett stort och lystet djur 

nu långsamt vaknar. 

Det ryter sakta, 

sträcker sina lemmar 

och gäspar tungt.

Det reser sig till hälften, 

luften dallrar 

av vågorna, som gå ut ur dess mun, 

och alla gator, torg och gränder 

snart fyllas kvavt av djurets andedräkt, 

som sveper mellan husen. 

Djuret piskar 

med svansen marken, 

lyssnar, 

reser sig så helt 

och ryter högt. 

Som järntung vikt 

dess ram är lyft, 

det reder sig till kamp 

och krossar lugnt 

små kryp till stoft inunder sig 

mot gatans stenar. 

— I vitt och isigt sken 

står dagen klar. 

K Söderholm:

Huldran

Alltid skymde skogens grenar 

dig till hälften — 

fastän sedd, förblev du ändå osedd, 

nära och försvunnen. 

Dragen flydde undan mig 

som vind och vildsnårsfärger.

Blickens skygga fåglar 

kunde jag ej fånga. 

Leendet var alltför nära 

dagg och vildängsdofter 

för att tydas. 

Varelse av trädens värld, 

av markens mossa, 

lövens viskning — 

aldrig löste vi din trolska gåta — 

aldrig än vi tydde 

ljungens bruna ord 

och vilda lindens längtan 

i ditt väsen.

K Söderholm:

Inga formler människorna skapat

Inga formler människorna skapat 

håller mera. 

Falska ord vi lyssnat till i alltför dyra dagar 

nu har blottats, 

spruckit såsom bubblor. 

Fristen som oss ännu givits rinner. 

Vad är viktigast för oss av allt i livet? 

Jorden brinner.

K Söderholm:

Skeptiker

Månen är grön och gredelin 

och ibland är den svavelbrun. 

Jag tycker om att plocka rönnbär 

i höstrusket. 

Mänskorna är mekaniska leksaker. 

Ibland går de sönder, 

ibland skriker de 

när man minst väntar.

K Söderholm:

Vid torgstranden

Små människor röra sig ängsligt av och till 

på samma plats. 

De väga och de leta, 

de ila om varandra som myror på en väg. 

Och duvor kretsa över dem i famlande flykt. 

 

Men bakom dem står havet, 

blytungt och härskarmörkt 

och blåsvart och stort. 

Som en jätte reser det sig 

och slukar gestalterna på stranden 

och förlorar sig i rymden — 

intet annat än havet är till. 

Hur liten blir människornas 

ängslande omsorg.

K Söderholm:

Under marken

Under marken tränger aldrig dagern, 

under marken spana inga blickar, 

under marken växa inga grenar. 

— Under marken födas alla våra källor.

K Söderholm:

Vingat glider

Vingat glider allt förbi oss, 

hastigt, lätt. 

Några korn, som tiden spillt, 

vi hålla kvar i handen 

— de bli våra. 

Allt vårt eget 

göms i dessa korn.

K Söderholm:

En klockas slag

Du slag långt borta från ett ur jag hör

i nattens tystnad, 

du ljuder fjärmt 

som från ett öde rum, 

vars väggar återge dig tomt och klanglöst. 

Hör jag dig eller icke? 

Är du ej en villa 

— en ton, ett rop 

ifrån ett land 

jag aldrig sett och känt?

K Söderholm:

Det finns ett stålbett

Det finns ett stålbett i mitt hjärta. 

När tallarna talar med flämtande tungor 

vibrerar det. 

När isvinden skakar klippornas rötter 

ropar det till. 

När ovädret smeker himlavalvets båge 

blixtrar det i handen.

K Söderholm:

Jorden brinner

Inga formler människorna skapat 

håller mera. 

Falska ord vi lyssnat till i alltför dyra dagar 

nu har blottats, 

spruckit såsom bubblor. 

Fristen som oss ännu givits rinner. 

Vad är viktigast för oss av allt i livet? 

Jorden brinner.

K Söderholm:

Morgonfärd

I klarblå dager solens strålar brinner,

men marken andas, dunstigt vit och kall.
Ett skott i fjärran genom tystnan rinner,
och skarpt ger skogen eko av ett skall.

En sakta nordan sveper emot kinden,
och cykeln flyger som i vingat sus.
En gren av asken böjer sig i vinden,
där luften spelar, silveraktigt ljus.

På strand och fält har kölden redan härjat,
med stänk av rim den tegarna har färgat
och svarta, slagna ligger strå och blast.

Men astern lyser festligt röd i dagen
och pelargonen än står frisk och tvagen
— i dungen gäckas än en ensam trast.


K Söderholm:

 

 

Porten

I natt, i natt

jag hör ett underligt förvridet skratt,
i natt, i natt.

Jag slumrar in.
Från främmande och doftfyllt land det drar en vind.
Jag slumrar in.

En måne ler.
Jag skådar ting ett vaket öga aldrig ser.
En måne ler.

Å ve, å ve.
Jag hör en stämma full av ångest be.
Å ve, å ve.

Där är en sluten port jag måste nå,
där är en gren på vägen som jag snavar på.
Jag reser mig i svindel och jag ser igen,
där är en sluten port jag måste öppna den.
Och allt jag drömt av sanning, vad jag anat,
allt finns där bakom i gripbar, klar gestalt.
Allt det förfärande, som här vi kämpat mot.
av hån där vi sått liv, av köld och hot,
och detta tingens virrvarr utan slut
i en förklarad enighet här redes ut
och når en helhet utan gräns och mått
bortom all tid, som ingen har förstått
— —

Jag håller portens nyckel i min hand
— då stelnar jag som fjättrad av ett järnhårt band
och kan ej längre röra arm och fot,
det är ett motstånd, som en levande ej kämpar mot.
Jag kan ej mera finna gåtans svar,
jag vet ej mera var jag är och var
— och nyckeln faller ur min stela hand.
Var finns den porten som jag skulle nå?
Jag var så nära redan att förstå
— —

I natt, i natt,
en låga flämtar någonstädes matt,
i natt, i natt.

All jord är stum.
Det växer vita blommor i ett väldigt rum.
All jord är stum.

En gränslös skog.
Och något ljust, som mellan träden log.
En gränslös skog.

I mörkrets famn.
Det finns en vila som ej äger namn,
i mörkrets famn.


K Söderholm:

Är människan ett hugskott blott

Är människan ett hugskott blott, en mask, ett gyckel,

en mekanism, som någon dragit upp till egen lust?
Var livet självt ett språng, ett spel, där intet fanns att våga
och vinning ej, då insatsen var sken?
I allt det liv, som flyter, andas, susar, tonar
i luft och hav är mänskans eget invävt, inneslutet,
en länk i tusen kedjors ked, och likväl nekas
hon fylla där det värv, som henne var betrott.

Är det en dockas öga
som speglar fjäll och sjö och mänskors split?
Är det en dockas öra
som fångar upp var ton i lindens sång och snäckans brus av havet?
Är det en dockas hand, som bygger hamnar, fästen
och nya städer på en sen planet — och smular åter
som tidsfördriv till stoft vad hon har gjort?

Är det en dockas tanke
som kunde räkna ut den lag som styr det minsta ting i skapelsen,
men icke leta ut vartill hon är?
Är det en dockas väsen,
där gräsets vind fått ton
och havets sus gestalt
— där allt som andas, fröjdas, klagar, födes åter,
där varje sten och varje tuvans ört
för första gången vet att den är till?

Är hon en vålnad själv den varelse, där alla jordens toner
och linjer, färger stämts i ett ackord?

Vartill har människan fått händer, om de fjättrats
från början ren i band?
Vartill har hon fått tunga, om det enda ordet
hon skulle sagt ej någonsin fick ljud?
Vartill har hon fått strupe för att klaga, om det verop,
som engång brutit fram, var tomma väggars dån?
Vartill har hon fått vilja att fullkomna
en högre viljas bud i det som är,
om allt hon alstrar, allt hon bygger
blott är en väsenlös och själlös leksaks nyck?

Då liv, må du förgöra vad du skapat
och spränga fjädern, förrn dess verk gått ut.


K Söderholm:

Dödens närhet

Dödens närhet är icke endast
stora svarta blommor
speglande vatten
vita fjäll.

Det finns så mycken liten oro,
så mycket oförstått
sökande
i dödens närhet.

I skymningen växer det
stora mörka ormbunksblad.
Där går så många underliga gångar i gräset
— skymningens vind är kall.
I skuggan har fåglarna hesa, entoniga läten.

Dödens närhet är små gröntäckta hyddor
och klockorna från betande hjordar.
Den är trädgårdar med körsbärsblom
och gräslindor i sol.

Dödens närhet är heta, sorlande källor.
Den är den namnlösaste av alla sagoland.
Som tonen från fjällvidden
är den gåtfullt kallande.

Dödens närhet är vildrosdoft
och svävande ljusa sländor.


K Söderholm:

Natten

Nattens hundar har gröna flämtande ögon.

Nattens buskar har silkeslena röda små bär.
Nattens tistlar har skrikande taggar.
Lövmassorna har ingen hugnad i sin bottenlösa ensamhet
om natten.

Nattens hjortar lyssnar med spända sinnen.
Nattens gasell går vakt bland silvervita snår.
Nattens lodjur letar smygande spår i mossen.
Nattens skimrande insekter suger lystet försvarslöst blod.

Alla döda står upp om natten,
allt som skett går igen.
Ingen gärning har vilans frid om natten,
ingen tanke har ro.
Mänskoord blir ofantliga,
mänskokänslan blir en blödande sträng om natten.

Nattens vita blommor har sugande lömska safter.
Nattens ormbunke viskar med smeksamma blad.
Nattens skogsrå smyger på mjuka tassar.
Nattens talltrast kallar med bortbytt röst.

Blåa irrbloss brinner under nattens granar.
Strandbräddens dyning suckar med ovissa slag.
Vi vandrar ut på okända strövtåg om natten
— ingen har längre sig själv i sin hand.


K Söderholm:

Midsommar

Månen är stor och gul
köldmåne
midsommarmåne.

Silvervit nattviol
smygande linnea.
Kärren andas frost.

Luften är full av liv i natt
fast jorden är kall,
full av doftande ande och blod.

— Mänskosteg
mänskoröst
nattviolen lyser.

En människas rörelser
är mer talande
än markernas tunga

— en människas leende är mäktigare
än viddernas sol
— en människas stämma är större
än all skogarnas orgel.
En människas slutna läppar
bär på en blodtung hemlighet
utan gräns.

Frostfläkt i luften.
Markerna blommar,
köldmåne stor och gul.


K Söderholm:

Septembernatt

En natt med storm.

Jag vakar ensam
och jag skall dö i natt.
Jag är beredd. 

En fråga plågar mig,
den hetsar mig och jagar:
Var intet i mitt liv som skett av vikt?

Det driver tunga skyar över himlen,
en stjärna blinkar till. Som forsars dån
är skogens sus. Likt ångestfulla härar
det kommer närmare och sveper om min själ.

Säg, levde jag väl nånsin, när jag levde?

Har jag väl sökt att fylla mina plikter
— så armt, så fåfängt, som en mänska gör?
Hur främmande är nu de vanda tingen,
hur är mig allting dött och ändlöst tomt.

Vi människor, som känner mask och myra,
som är av samma rot som blad och gräs
— vi som är ett med luftens doft och fläktar,
med all den mull som dör och föds igen!

Är ensamt vi förbannade på jorden?

Så mörkt är dånet, kall och död är marken.
Jag är ej mer ett blad av markens ris,
jag är ej mer ett strå bland barr och kvistar,
jag är ej mer en ton i dagrars ljus
och aldrig mer ett ljud i körers körer —
jag är en stelnad droppe blott i frusen is.

Var det ett hån blott att vi engång levde?

Så mörk är natten — dånet stillas sakta,
men syner stiger upp och fyller allt...

Det var engång
— en vitkall vinter —
en afton och en dag
en blick som sade:
du är mig mer än allt på jorden är.

Blir allting ringa i en stund som denna,
blir jord och himmel främmande för oss?
Jag vet det ej
— jag vet ej om jag levde
ens då —

Den blicken slocknat.
En mänskas varma hand
är jord och gräs och mull.

Mitt arbete, mitt verk? En mänskas uppgift
— det kall på jorden som en mänska gavs —
finns det ett stoft som lättare förskingras,
som lämnar mindre spår än detta gör?

Nej livet — livet
det måste binda oss med andra länkar,
det måste prägla oss med andra tecken
och foga oss i andra samband in,
om det har varit till — det måste finnas
ett annat vittnesbörd som säger att vi var!

Jag minns, jag minns engång — en natt — en sommar
en isklar juninatt, när blomstrens prakt var större
på äng och stränder, än jag sett den mer —
men liksom frusen, sluten till mot kölden,
som främmande och bortvänd mitt i all sin prakt.
Jag ser dig för mig, som du var den gången,
du skogens hjort och ljusa vindgestalt.
Din harmoni som inga ord kan måla
den fyllde allt, var rörelse, vart steg —
det var ej ensamt ditt, det växte större —
blev mänskans, undrets, varats eget steg.

En enda natt, som fyllde all min väntan.

Det sveper som ett isigt drag ur natten,
vart ljud är dränkt i tystnans djupa grav.
Och allt är borta — stelt och kallt och öde —
och jag är död och stel och tyst —

Som bottenlösa brunnar nalkas mörkret
och famnar mig...
Men varför bränner ännu mina lemmar
och varför ropar frågan utan svar?
Nu vilar döda händer på mitt huvud.
Var detta svaret — väl
så möt. Jag kommer.

K Söderholm:

Han höljer sig i smuts

Han höljer sig i smuts,
och i en tiggares dräkt
kommer han emot mig.
Han går böjd och oigenkännlig,
men hans ögon förfölja mig.
De ge mig ingen ro.
De borra sig in i mig som en bottenlös klagan.
De äro ett barns bön i ångest.
De äro ropande, sönderbräckta örter på ängen.
De riva undan mitt täckelse och min klädnad
- jag skakar som i frossa.
Fattig och naken står jag inför dem.
Och i andakt kastar jag mig ner inför hans ögon.

K Söderholm: