Majsång

(1812)

Se, över dal och klyfta
den unga majsol ler.
Sin ishjälm bergen lyfta
från ärrig panna ner.
Men ännu sover jorden
och böljan fängslad står.
Ack! våren här i Norden
har drivor i sitt hår.

Likmycket! snart han träder
ur vaggan fullväxt opp,
med sina västanväder,
med sina blommors knopp.
Snart står han högt på fjällen
med Nordens vakna sol,
där morgonen och kvällen
satt möte sen i fjol.

Men ack, vad rop jag hörer!
Se, krigets båge spänns
och åter dundrarn körer
sin vagn omkring vår gräns.
Med våren flyga morden
som lösta falkar ut,
och Södern famnar Norden
i envige till slut.

Med norrstjärnan i pannan
den ädla Svea står,
och frågar om varannan
sitt mod och sina sår.
För stolt att frukta skaran,
för vis att reta den,
hon vinkar tryggt åt faran:
välkommen, gamle vän!

Och redan fyllas fälten
av hennes kämpars tropp,
och redan riva Bälten
med dån sin brygga opp.
Ur högen fädren kalla
med dov forntidaröst,
och fjällen hålla alla
sin sköld för Nordens bröst.

Från Lidskjalv Oden vakar,
sin tron han upprätthöll,
fast Loke jorden skakar,
fast ock hans Balder föll.
Bredvid hans sida flammar
den starke Asator
och lyfter vred sin hammar,
i vilken döden bor.

Vid Urdas vita vatten
står tyst den höga Skuld.
En runa, mörk som natten,
hon skär i sköldens guld.
Gudinna! Folkens öden
du skriver. På vår lott
skriv farorna, skriv döden,
men skriv ej träldom blott!

O, förr än bojans nesa
skall trycka denna jord,
förrn tyranniet skall resa
sin tron i väldig Nord,
förr drabbe Tor med flamman
sitt folk, som skall förgås,
och fjällen störte samman,
ett kummel över oss!

Låt slaven fegsint klandra
den vilda tidens gång!
På bergen vill jag vandra
och dikta segerns sång,
tills åter utur striden
hon vänder till vårt land,
med friheten och friden
som byten vid sin hand.

Drick märg i benen, broder!
Drick mod uti din själ!
En skål för hjältars moder!
En skål för Sveas väl!
Om Rota vill dig skicka
till fädren, lycklig du!
I Valhall får du dricka
densamma skål ännu.

E Tegnér:

Bereden väg för Herran

Bereden väg för Herran,

berg, sjunken, djup, stån opp!
Han kommer, han som fjärran
var sedd av fädrens hopp.
Rättfärdighetens förste,
av Davids hus den störste.
Välsignad vare han,
som kommer i Herrens namn.

Guds folk, för dig han träder,
en evig konung opp.
Strö palmer, bred ut kläder,
sjung ditt uppfyllda hopp.
Guds löften äro sanna,
nu ropa: hosianna!
Välsignad vare han,
som kommer i Herrens namn.

Gör dina portar vida
för Herrens härlighet.
Se, folken kring dig bida
att nå din salighet.
Kring jordens länder alla
skall denna lovsång skalla:
Välsignad vare han
som kommer i Herrens namn.

Ej kommer han med härar
och ej med ståt och prakt,
dock ondskan han förfärar
i all dess stolta makt.
Med Andens svärd han strider
och segrar när han lider.
Välsignad vare han
som kommer i Herrens namn.

O folk, från Herren viket
i syndig lust och flärd,
giv akt, det helga riket
ej är av denna värld,
ej av dess vise funnet,
ej av dess hjältar vunnet.
Välsignad vare han
som kommer i Herrens namn.

Den tron som han bestiger
är i hans Faders hus.
Det välde han inviger
är kärlek blott och ljus.
Hans lov av späda munnar
blott nåd och frid förkunnar.
Välsignad vare han
som kommer i Herrens namn.

Jerusalem är öde,
dess tempel fallit ner.
Dess präster äro döde,
dess spira är ej mer.
Men Kristi rike varar
och sig alltmer förklarar.
Välsignad vare han
som kommer i Herrens namn.

 F M Franzén: