Dog jag när jag var tjugu år?Var är skimret, som ögon och bröstkorg fyllde?
Var är nu det solsken, som dagen förgyllde
och sprang som en eld över panna och hår?
Snart är jag trettio år.
Här går jag som man bland välaktade män.
Jag äter och lever och läser och röker.
Det är väl dock något jag menar och söker.
Jag går som på spaning med själen på spänn,
som väntade något jag än.
Jag kan icke leva som de,
som makligt blott samla på år och meriter,
ty inom mig ständigt det gnager och sliter.
Finns det då ingen som vill och kan se
hur hungrigt min mun kan le?
Jag rädes för mörker och natt.
Jag vill till mitt hem om kvällen ej vända.
Jag vill i det längsta att något skall hända.
Kanhända, kanhända, kanhända att
mitt liv blir frälst denna natt!
Ej längre jag återbegär
lätta och glada och svindlande dagar.
Ej över bortfladdrad ungdom jag klagar.
Jag längtar allenast från det som nu är.
Jag kan inte leva så här.
Jag önskar ej denna feta ro
som andra män, som har hem och bo.
Så kan det väl ändå ej menat vara?
Jag fordrar ej mycket, jag längtar bara
till något att älska och tro.
Ett moln på flykt i det blå
har väl med resan en mening ändå.
En ört som spirar, en kvist som knoppas
väl ändå på blomningens sommar hoppas.
Är jag väl sämre än markens strå?
E Lindorm:
