All världen utan ände
var blå och gyllne höst,
den dag, då Eros tände
sin låga i mitt bröst.
Mitt hjärta ville tala,
men munnen höll sig stum
för orgelstämmors svala
musik i fjärran rum.
Och under ögonfransen,
av fuktigt skimmer skymd,
min blick gled ut i glansen
från någon okänd rymd.
Av blåa skuggor brutet
det gyllne ljuset föll,
Mitt liv låg inneslutet
i handen som jag höll.
II.
Det händer att jag ser dig
i vimlet någon gång.
En annan Eros ger dig
en annan blodets sång.
En annan Eros formar
vårt öde, som han vill.
En gud i eld och stormar
hör nu vårt hjärta till.
Vi mötas i den täta
och strida strömmens brus,
en flicka med sin fläta,
en gosse med sin blus.
Vi skiljas, man och kvinna,
i strömmens strida brus,
men våra ögon brinna
av nytt och sällsamt ljus.
Ty genom allt förflutet
i våra hjärtan gick
ett enda daggbegjutet
och källfriskt ögonblick.
G M Silfverstolpe:
