åt vårt förgängliga människoliv odödlighetens nåd
- då vore mycken ängslan förbi, men all kärlek och skönhet jämväl,
och då vore icke en skugga kvar av vår skapande själ.
Och allt som själen ger glans och klang skulle mista sin trolska makt,
det skulle brista, och hela vår värld skulle bli som en ökentrakt.
Och aldrig skulle ett gulnat blad, som virvlar till jorden ner,
låta oss känna, att något stort och gripande sker.
Och släktets trotsigt fåfängliga drift att bryta förintelsens bann
skulle aldrig driva kvinna och man att brinnande famna varann.
Och konsten, som bär på sin vita våg vårt skönhetsvemods sken,
skulle varda till buller och tomma ord och livlös sten.
Och aldrig en dröm med sin månesnö skulle doftlösa nätter beströ,
ty själen är bara det hos vårt liv, som vet, att vi måste dö.
