På stormigt hav i bräcklig båt jag hunnit
den hamn, där för var timma som försvunnit
jag dömas skall; och mörker porten vaktar.
Ej mer min konst förgudande betraktar
den fantasi, som, ack, så vådligt brunnit!
Jag ser de nät, som bildningsgåvan spunnit;
ty flärd är allt, vad här man skönast aktar.
I stolta tankar av min tjusnings villa,
vad bliven I vid tvenne dödars möte?
En är mig viss; den andra mig förskräcker.
Så vila, pensel, trogna mejsel! - Stilla
flyt hän, o själ, uti den kärleks sköte,
vars famn på korset dig sin fristad räcker.
P D A Atterbom:
