I blomman, i solen
Amanda jag ser,
kring jorden, kring polen
hon strålar, hon ler.
I rosornas anda,
i vårvindens pust,
i druvornas must
jag känner Amanda.
När gullharpan klingar,
när västan sig rör
med susande vingar,
Amanda jag hör.
Allt, ängel, bestrålar
din himlagestalt,
lik skaparns i allt
din gudom sig målar.
Se! Själarne ila
vid dödsängelns bud,
till gyllene vila
i famnen av Gud.
Se! Floderna hasta
med skummande fart,
i havet de snart
sig dånande kasta.
Men aldrig min trånad
till målet skall nå,
blek, suckande, hånad
jag enslig skall gå,
skall evigt, gudinna,
lik stjärnan dig se
högt över mig le
och aldrig dig hinna.
Resa, Amanda, jag skall till aldrig skådade länder,
dödens omätliga hem: icke du följer mig dit.
Ej vid dess kopparport jag din hand skall trycka till avsked,
över dess mörka älv lyser ditt öga ej mig.
O, huru lätt att dö för ett hjärta, som älskar och älskas!
Aldrig för svepning och grav bävade kärleken än.
Dristigt han går att lösning på livets gåta begära,
river med segrande hand svarta ridåen i tu.
Himmelska land han skådar bakom: arkadiska bygder,
sökte förgäves här, flyttas av aningen dit.
Graven ett tempel är, när kärlekens rosor den smycka,
andars melodiska sång fyller dess heliga kor.
Sörjande genier luta sig ned över gravmonumentet,
helgon, med böjda knän, bedja för själarnes ro;
tills, i bländande glans, den stora, den eviga dagen
strålar i gravarnas natt neder och änglarnas röst
väcker de sovandes par, ljuvtklingande: "Vaknen, I vänner!
Vaknen, I älskande två! Eden begynner sin maj.
Daggiga rosor i parkerna stå: att brytas av eder
vänta de: livsens träd blommar av njutning och hopp."
Ljuv är de älskandes dröm: jag drömmer ej längre, Amanda!
Hoppet för evigt och tron flydde med kärleken bort.
