Vid rakspegeln.
Så är du född i dag, min vän!
För många herrans år.
Och gudskelov! du frodas än,
fast spräckligt är ditt hår.
Men ack! du är ändå till slut
så gammal ej, som du ser ut.
Nu sitta vi här vis-à-vis
och titta på varann.
Min gubbe! du skall genast bli
så snygg, du nånsin kan.
Det gäller visst ditt eget skinn —
Håll mun! nu skall du tvålas in!
Si så! nu är du blank och fin.
Tänd din cigarr och rök!
Din kind är slät som ett porslin,
och hakan som en lök.
Sätt ljus uti ditt ögas glugg,
var glad, stryk upp din gamla lugg!
Jag önskar dig än många år
och allt vad kärt och gott;
och säkert, om du leva får,
så dör du ej så brått.
Se icke trumpen ut, giv akt!
Låt hjärtat slå i munter takt.
För tungt bör man ej världen ta
och den i skuggor klä.
Man bör väl något folkvett ha,
då man ej blev ett f-.
Var glad, att du fått mänsklig mine —
du kunde varit skapt som s . . n.
Jag tål ej folk, som blott till knot
sitt hela sinne stämt.
Det kliar alltid i min fot
att höra klagan jämt;
som det blott fanns på livets stråt
surlimpor, slottskansli och gråt.
Än är det soln, som är för varm,
än är Guds dag för lång;
än är det regnet, som gör harm,
än är det vindens sång;
än är vårt klot för runt och skumt,
än är det ödet, som är dumt.
Men dummast är ändå du själv,
om allt i svart du såg.
Tror icke du, att tidens älv
har guldsand i sin våg.
Kan du ej annat se än mist,
gå då och häng dig, först som sist!
Men du, som jag i spegeln ser,
med blicken full av fröjd!
Det gör du rätt i, att du ler
och tar din dag förnöjd.
Din tid med jämmer ej förspill:
låt jorden dansa som hon vill.
Farväl! gå nu till dina värv
med fröjd och ej med gråt.
I livets strid hav mod och nerv!
Så går din väg framåt.
Var lugn, gör rätt, var fast som stål! —
I kväll vi träffas vid en bål.
(Den 8 december)
