Vid dammen

Jag vet, att i min själs förvar 

en främling bor, en obedd gäst, 

som ständigt till det rum mig drar, 

jag i mitt hjärta fruktar mest. 

Djupt in i parken stigen bär 

bland spöklikt stora almar fram. 

I fuktig skymning sover där 

en mörk och grön och slemmig damm. 

Jag räds att se i den min bild, 

men timmen lång jag ser och ser. 

Den synes mig så sällsamt skild 

från den min spegel återger. 

Jag ryser över djupets lek: 

mig tycks, den bild jag möter där, 

förhäxad, stelnad, mossgrönt blek, 

är mera jag än själv jag är. 

Mig tycks, att jag ett skenliv mött, 

mer verkligt än mitt eget liv, 

ett bud från vad i mig har dött 

bland dygnets låga tidsfördriv. 

Mig tycks, att här är dödens damm, 

och att sen tio vintrar väl 

är fången här bland grus och slam 

min egen döda, kalla själ.

 
H Söderberg:

Till min bror

Av Dan Anderssons lillasyster Anna (f. 1899), som fick hans dikt eller visa "Till min syster" på sin 18-årsdag 1917- Den här dikten skrev hon 1921, sommaren efter Dans död.

Du vandrar ej mer på stigarna
under Lombergets susande granar.
Du sjunger ej mer till fiolen
om Pajsoåns vilda svanar.

Ej mera du kämpar i natten
ensam i svidande smärta,
eller lyssnar till ekot från bergen
som svarar ditt klappande hjärta.

Trevar du ännu i mörker
eller går du i ljusets flöden?
Har väg du funnit från djupen
och svar på mänskors öden?

Om ännu du vandrar allena
och letar dig väg genom dalar,
o, då vill jag be för din frälsning
och din ingång i himmelens salar.

Där är lugna vatten likt Pajso,
där är svanar som finnskogens vilda,
där är sånger till fiol och luta
och vindar, likt Lombergets milda.

I går såg jag änderna gunga
i säven vid Hakalams stränder,
och där stockelden fordom har brunnit
lågo kvar några sotiga bränder.

Jag såg svalorna bygga i taket
på ladan vid Stormyrslogen,
och hörde hur duvan kuttrade
som förr i Luossabergsskogen.

Men solen gick ner och dimman
steg kall ifrån Pajsoåns vatten -
jag fryser i finnskogens mörker,
inga stjärnor mig lysa i natten.

Hjælp mig at følge dig

Skrevet i 1921.

Mester med den tunge tornekrone,
jeg kan ikke følge etter dig,
når en præstegård, en venlig kone
og to raske drænge lokker mig.

Mester med den tunge tornekrone,
havde blot du været jordens gæst
for at læge, frelse og forsone,
var det ingen sag at være præst.

Men nu når den tunge tornekrone
og de mørke blodspor til din grav,
og din tales smertedybe tone
vidner, at du også stiller krav.

Mester med den tunge tornekrone,
følg mig! følg mig! var dit bud, din bøn.
Jo, men se dog fra din ærestrone,
hvor din Faders skønne jord er skøn.

Mester med den tunge tornekrone,
"hvo sit liv vil bjerge, når det ej."
Hjælp mig da, trods prestegård og kone,
ja, selv drengene, at følge dig.

K Munk:

Kaj Munk mördad av nazister 1944: