"La religion à la mode"

Markus följde folket åt,

som i kyrkan sig inställte,

där blev skräcklig låt och gråt,

ty den prästen var en hjälte,

lagsbasun och straffprofet;

folket tjöt. Vem kunde annat?

Ja, herr Pär skall ha förbannat

var och en som intet grät.

Markus var allena den,

som sitt öga intet blötte,

därför sad' en helig vän,

som i sidan honom stötte:

"Dyrka Gud och gråt, min son!"

"Ja", sad' han, "nog vill jag dyrka'n,

men jag hör ej hit till kyrkan -

far min bor en mil härfrån."

O v Dalin:

Ängsönöjen

Som källan bortrinner
på blomstrande fält,
vår tid här försvinner
bland nöjen så snällt.
När riksdunder lossas,
när krigshärar slåss,
när jättarna krossas,
det rör dock ej oss.

Längst bort från de strålar
som blinda vår värld,
där stoltheten prålar
bland ängslan och flärd,
vårt sinne vi föda
med sanning och tro,
och kroppen vi möda
med rothuggnings-ro.

Att hovet betrakta
man lär av vår sjö,
som hastigt och sakta
kringvärvar vår ö:
när himlen bepryder
hans lugn och hans glas,
han snarast betyder
storm, buller och ras.

O v Dalin:

På tredje söndagen efter Påsk

Tvenne vägar kan man vandra,
en bland världens nöjen går:
genom motgång går den andra
i den Store Hjältens spår.
Vandringsman, den förra leder
till fördärv, fast han är skön;
men den andra dig bereder
för din möda evig lön.

O v Dalin:

Impromptu

Förnuft med Dumhet stod i strid,
och Sanning ville mäkla frid;
men i förtreten
uppväckte Dumhet split och hat,
och saken vann dess advokat:
Pluraliteten.

O v Dalin:

Att ju hos oss blomstras frid

Att ju hos oss blomstras frid
i vår milda konungs tid,
ingen fara;
men att avund, split och kiv
tär vårt lands och frihets liv,
kan väl vara.

Att ju menlösheten har
av vår nya lag försvar,
ingen fara;
men att klubbor utav gull
slå dess skrankor lätt omkull,
kan väl vara.

Att vi ju här kunna få
patrioter i var vrå,
ingen fara;
men att tjänster, vinst och nåd
ändra deras råd och dåd
kan väl vara.

Att ju mången har i dag
vänner efter sitt behag,
ingen fara;
men att de av minsta os
gå i morgon falskt sin kos,
kan väl vara.

Att jag ju, min kära mor,
dig om dygd och kyskhet tror,
ingen fara;
men att mången skalk hos dig
bjuder till att kröna mig,
kan väl vara.

O v Dalin:

Över stadslevernet

Sälla parker, täcka lundar
i det ljuva Stockholms sköt,
där herdinnors trogna hundar
känna deras herdars nöt,
där all kvickhet av naturen
spelar på de glada torg
och där mänskan, liksom djuren,
aldrig vet av minsta sorg!

Marken blomsterströdd vi finna,
varav lukten är så skön.
Under fönstren källor rinna
med ett sakta sorl och dön.
Skogen pryder våra hamnar,
där uppstämmer fåglars sång;
nymfer i satyrers famnar
finna där ej dagen lång.

Från de rum, där saften talar
av ett bränt och mältat korn,
hörs de ljuva näktergalar
bland ett ljud av herdars horn.
Ja, på själva sömnens timmar,
när man glömt den klara sol,
gamla Pan ur grottan stimmar
med sin kära krogfiol.

Våra fält, så släta, mjuka,
vilka kärleksmatta ben.
Hjärnor, hjärtan, yra, sjuka,
få här luften tyst och ren.
Här blir aldrig vänskapsbandet
rivet löst av split och krig.
Du gemena ro på landet,
far nu väl och skäms och tig!

O v Dalin:

Över ombytligheten

Ombytlighet, vår tids gudinna!
ack, stanna dock en liten stund,
att man må kunna rätt besinna,
hur allting står på slipprig grund:
ett Rom kan bli en öde plats
och minsta koja ett palats.

I kungars hov, i Fröjas rike
ser man så många skiften ske;
i år man hälsar för sin like
den man i fjor knappt vårdat se;
och ofta man till godo tar
vad som man förr föraktat har.

Ty bör man ingenting förakta,
fastän det ser föraktligt ut:
en källa drar sig fram så sakta,
men blir den största ström till slut,
och den, som nu bak stolen står,
kan stifta lag om några år.

Jag ler åt dig, du mänskosinne!
Du vet ju själv ej vad du vill:
i går så kärt, i dag ur minne -
det är ju vädret i april.
Tänk, den på dig sin lycka byggt,
hur den har skäl att sova tryggt!

O v Dalin:

Närvarande tids tänkesätt

Kom, fria sinnen, hit,
som dansa hit och dit,
vart vädret spelar!
Vår smak är ny var dag:
ny början, nytt behag
oss aldrig felar.

Är sommarfågeln glad
att få för tusen blad
med kärlek buga,
så är ock blomman fri
att fägna snart ett bi
och snart en fluga.

När jag ej tvingar dig,
min vän, så lämna mig
min smak att byta.
Tids nog få vi till slut,
då frihet spelat ut,
av bojor skryta.

O v Dalin:

Det närvarande onda alltid det svåraste

I ditt tysta bo,
bland så menlös ro,
dig, min vän, jag lycklig skattar.
Du vet ej av larm,
jag måst´ bo med harm
i en värld, som sinnet mattar.
Högmod och elände
gå här sammanspände,
i var vrå står här en fälla;
från min morgonstund,
till min aftonblund,
alltid hör jag någon gnälla.

En går lik en tjur,
en som räv på lur,
en med smickertal mig plågar;
alltid knorr och pust,
alltid folk i dust,
alltid går man mellan lågar.
Himlen oss nu agar
med så mulna dagar,
att det snart till domen lider.
Tänk, för femton år,
i vår ungdoms vår,
ack, vad olikhet på tider!

O v Dalin:

Den epikureiske filosofen

Lät man vansklighetens lov
narrar stora guldberg lova!
Lät man lyckan i sitt hov
folk med fåfäng prakt begåva!
Lät gå i fred som uti krig!
Detta skall ej bekymra mig,
blott att jag får sova.

Vad är jag därmed betjänt,
vem som den intrigen driver?
Vem blir råd och president,
vem kan län och titlar giver?
Lät dem man dras, var få sin släng,
blott att jag i min sömn och säng
obekymrad bliver.

Om man adlig sköld och glav
i tre alnars namn vill föra,
om en utstofferad slav
vill till hovs med andra köra:
skall mig ej bry; ogräs må gro;
blott att jag i min säng med ro
sover på mitt öra.

Att i grälpedanters fjät
våre lärde gå så många;
att man vill i Wolffens nät
Gud och evigheten fånga:
vurmarnas sorl går jag förbi,
blott mina sovestunder bli
roliga och långa.

Om poeters frejd består
däri, att dess namn bli tryckte;
om i vår tid guldet rår
mer än samvet och gott rykte;
om det så går, lät det så gå,
blott mina ögon roligt må
bli av sömn tillykte.

Om vårt fruentimmers smak
är i lappri fin och läcker;
om dess kjortlars vidd och brak
upp till riddarhuset räcker;
om de ha hopp, kärlek och tro,
bryr mig ej, när ur sömnens ro
ingen mig uppväcker.

Lät man ämbetsfolkets nit
vara trolös, snål och grymmer;
lät man köpman få kredit,
fast dess mynt ur pungen rymmer;
bonden må bli later och stygg,
blott att jag alltid sover trygg
utan världsbekymmer.

O v Dalin:

Klagan över kölden

Skall aldrig vintern taga slut?

Kom, ljuva sol, igen,

om du har strålar än,

och driv all köld ifrån oss ut!

Låt källors sorl och fåglars sång

få lätta min förtret,

att ej min enslighet

må bli för lång!

Men tänk, om ock din värma dreve bort

ett hjärtas köld och is,

hur då var årstid skulle vara kort

och som ett paradis!

O v Dalin:

Nattens beröm

Du tysta natt, du ljuva dvala,
då knappt ett enda liv mig rör,
då jag kan med mig själv få tala
och ingen därav missbruk gör!
Den matta måne då utbreder
sin täckhet på det höga blå
och genom blomstrad skog mig leder
de vägar, som till hovs ej gå.

Långt från allt brak av jordens makter
jag slipper höra tungans mord;
av källors sorl och fåglars takter
jag får så milda vänskapsord.
Vad kan i sådant nöje fela?
Dock jo! Jag kommer ett ihåg:
ack, om jag fick det med mig dela
och min herdinna hos mig såg!

O v Dalin:

Nöje att kunna hålla sitt kärleksval hemligt

Tysta skog och klara källa,
som mitt kval i enrum hört!
Eko själv lär också gälla
av dens namn, mitt hjärta rört.
I mig kunnen vittne bära,
om en dödlig givits än,
som kan mera vörda, ära
den, han utvalt sig till vän.

Fastän hjärtat mitt må brista
att få yppa allt mitt kval,
vill jag dock intill det sista
hålla döljt mitt dyra val.
Varsam eld mitt hjärta tärer,
men med sådan ljuvlighet,
att det just min kärlek närer:
ingen vem jag älskar vet.

O v Dalin:

Vilken färg som kläder bäst

Svar på en viss frökens fråga.

Olik färg på ros och lilja;
fruktens färg är ej som grens.
Alltsom mänskors tycken skilja,
så är färgen vars och ens:
vitt den enas, blått den andras,
rött den tredjes, fjärdes grönt;
men ej kan på färgen klandras,
när i skapna´n allt är skönt.

Är dem frommom allting ärligt,
är dem renom allting rent,
är dem kärom allting kärligt,
är dem snabbom allting gent;
så får skönhet ock sin ära,
hur hon nånsin spökas till.
Därför kan ock Iris bära
vad slags färg hon nånsin vill.

O v Dalin:

Ack, kära min Malin

Ack, kära min Malin, var inte så brå´ på gröten!
Lät andra ha lyckan och omak att stå för stöten!
När andra bli stora och göra sig namn,
så kunna vi segla så sakta i hamn
och taga, och taga varannan i famn.

Här slipper du krusa för Pål och för Pär och niga;
här kan du få tala, vad hjärtat begär, och tiga;
här kunna vi dristigt slå näven i bord
och truga varannan med kärliga ord
och säja, och säja: "För mej äst du gjord!"

Vi bruka vår frihet förutan att be och väga;
vi leva som prinsar, och allt det vi se vi äga;
jord, himmel och nöje, det tryter oss ej,
och du äger mej och jag äger dej,
och vill du, och vill du ha mera, så säj!

Slå tvånget vid örat och högfärden med dess syster,
och kläd dej och pläga dej, bäst som du vill och lyster!
Här är jag din herre och du är min fru.
Vem kan så väl sova från sju och till tu
och älska, och älska, som jag och som du?

Kom, brukom vår frihet, ty lyckan är dyr att köpa!
Hon kostar vår sällhet, ändock hon är yr att löpa.
Er tjänare, Höghet, er tjänare, Nåd!
Själv skall ni få koka och supa ert såd,
om Malin, om Malin vill följa mitt råd.

O v Dalin:

Lyckligt att leva okänd

Säll den som ingen efterfrågar
och ej är känd!
Om ej dess glans blir högt upptänd,
så blir dess ro av falska lågar
dock aldrig bränd.

Gud vet, I hjältar och I kungar,
vad lön I fått!
Ert lov bland oss är ganska smått:
ert största verk av minsta ungar
nu lider spott.

Kom hit, du som i lyckans strålar
var högst berömd!
Kom också du, som levde gömd!
Er bägges heder lika prålar:
ty han är glömd.

Så kom då, stilla gömda levnad,
och bliv min ro!
Om Iris är av samma tro,
skall sinnets ro med kroppens trevnad
få sammanbo.

O v Dalin:

Om jag med min kvinna

Om jag med min kvinna
kan den lyckan vinna
i en vrå att bo,
fast vi då ej stoja,
skall likväl vår koja
bli ett slott av ro.

Blott en liten saga
skall oss mer behaga
än de storas ord,
litet hjälmargädda,
litet bär och grädda
mer än kungars bord.

Fast vi ej se kungen,
slippa vi med pungen
till krediten fly;
fast vi ej ha baler,
få dock ej rivaler
våra huvud bry.

O v Dalin:

Vårvisa

Bort med höga ting!
Lät man världens ring
över vårt begrepp sig vända!
Ack, du vackra vår,
som nu råda får
och på vintern gör en ända!
Gumma, dräng och piga,
oxe, ko och kviga,
kalv och lamm i glädje hoppa;
tuppen med sin fru
har förgätit nu,
att han en gång skall bli soppa.

Si, hur stuten går
och med hornen slår!
Geten krummar sig för bocken.
Tackan, yr och vill,
uppfylld av april,
roar all den ludna flocken.
Men, min Marjo lilla,
oxen bölar illa;
månn man fodret honom nekar?
Tänk, om det vor´ allt
och vår boskap svalt!
Tro mig, det blev andra lekar!

Dock, min Marjo, kom!
Bästa egendom
är du mig i nöd och nöje.
Har jag dig och bröd,
femton kalvars död
vill jag då se an med löje;
femti höns och flera,
tretti gäss och mera
skulle jag för dig ej akta;
själva katten vet
med vad kärlighet
mina ögon dig uppvakta.

O v Dalin:

Jordiska tings obeständighet

Jordenes gudar med blixtrande dunder,
som upp till himlarna svängt er med makt,
träfflige hjältar och världenes under!
Var är nu all eder heder och prakt?

Skönheter, hjärtans tyranner och nöjen,
som kostat kronor, blod, sällhet och liv!
Ej leka nu kring er lustar och löjen,
ej ger er mull nu suckar och kiv.

Allt är förgängligt! Fast dygderna själva
få pyramider till stjärnornas loft,
otack och tiden dock snart dem omvälva:
svartnande glans! tillväxande stoft!

Vad är då värt i de fotspåren vandra?
Kan jag en dag med mitt liv vara nöjd?
Jo, jag har lust att, förgänglig som andra,
leva med ro, försvinna med fröjd.

O v Dalin:

Människan

Sen jag min moders hjärta skakat
och vackert tömt min faders pung;
sen jag försökt att vara ung
och frukt av varje ålder smakat;
sen jag har lärt mig alla språk,
latin, hebreiska, greska, tyska,
italienska och fransyska,
med hundra tusen huvudbråk;
sen jag av bokvett fått min styrka
och lärt en stark teologi,
en vald och ren filosofi
och allt, vad lärdomshjältar dyrka;
sen ingen konst mig är fördold;
sen jag all världens sagor fattat;
sen jag min hand och hjärna mattat
i rikens tjänst och kungars sold;
sen i naturens djupa grunder
jag forskat många skatter ut
och gjort mig kloka tankeslut
av ödens lopp och himlens under;
sen jag all världen farit kring,
att få mitt liv av vishet nära:
så har jag äntligen fått lära,
att jag nu vet platt ingenting.

O v Dalin: