Lucia var en Herrens vän

Lucia var en Herrens vän.

Guds folk nu firar i triumf

den dag då hon i Andens kall 

göt ut sitt blod och kronan vann. 

För tron på Jesus led hon allt,

ja, för sin tro och för sin rätt

att vandra på Guds viljas väg

och motstå hot och samvetstvång.

Bland änglarna kring Lammets tron 

hon strålar i en härlig dräkt, 

som du, o Jesus, i ditt blod, 

ditt lidande har tvagit ren. 

O Jesus, led nu också oss

till målet efter ditt behag.

Förlåt vår synd och bed för oss,

att som Lucia vi når fram.

All ära tillhör dig, vår Gud, 

dig, Fadern, Sonen, Hjälparen, 

som henne i ditt rike krönt

med livets krona, segerns krans. 

Sankta Lucia, ljusklara hägring

Sankta Lucia,
ljusklara hägring,
sprid i vår vinternatt
glans av din fägring.
||: Drömmar med vingesus,
under oss sia,
tänd dina vita ljus,
Sankta Lucia! :||

Kom i din vita skrud,
huld med din maning.
Skänk oss, du julens brud,
julfröjders aning.
||: Drömmar med vingesus,
under oss sia,
tänd dina vita ljus,
Sankta Lucia! :||

Trollsejd och mörkermakt
ljust du betvingar,
signade lågors vakt
skydd åt oss bringar.
||: Drömmar med vingesus,
under oss sia,
tänd dina vita ljus,
Sankta Lucia! :||

Stjärnor som leda oss,
vägen att finna,
bli dina klara bloss,
fagra prästinna.
||: Drömmar med vingesus,
under oss sia,
tänd dina vita ljus,
Sankta Lucia! :||

S Elmblad:

Lucia

I natten darra

de kalla väder.

Steg hör jag knarra

på vindens bräder:

i vita kläder

stod herrgårdsflickan,

med vaxljuskrona kring håret fäst,

nyss vid mitt läger och räckte brickan

lugnt i sin renhet åt yrväckt gäst.

Nu upp till gamman

i mörka tider!

Med tjärvedsflamman

Lucia skrider

i däld och lider.

I dörren gläntar

med morgonglöggen min muntre värd

och bringar bud, att ung dottern väntar

sin late körsven till festlig färd.

I tidig vinter

re´n snön är fallen,

och foten slinter

på frusna vallen,

och vit står tallen

som silverstaken

för månens prunkande högtidsljus,

och stjärnbloss brinna högt över taken

på djurens fållor och mänskors hus.

Och släden redes

med fäll och täcken,

och selad ledes

från klöverhäcken

den raske skäcken.

Med fröjd vi glida

igenom sovande skogars skjul.

Ur huvan tindrar det vid min sida

som morgongryning till härlig jul.

E A Karlfeldt: