När tusen stjärnor utur havet stiga,
och skimmer över himlavalvet strö,
må smärtan blicka upp till Gud, och tiga,
och drömmen nå lycksalighetens ö!
För trones blickar töcknet undanvike,
som höljer oförgänglighetens rike!
Kom, vallmokrönta ängel, och omsider
din huldhet åt den bleke stridsman bjud!
Ser dagen icke nog av grymma strider,
och lyss till skrän av krigstrumpeters ljud?
Hur ljuvt, att dock ett ögonblick få blunda,
förglömmande de välvningar som stunda!
När i din anlets svett du jorden brukar,
du träl uti förgänglighetens land,
att mullens svalg din andas kraft ej slukar,
o, blicka upp till stjärnorna ibland!
O, låt din varelse, när kvällen nalkas,
av dagg beströs, av aftonvindar svalkas!
Du, vilken spränger djupa kunskapshällen
och kräktar in naturens undervärld,
o, vare dig en Jakobsstege kvällen,
och drömmen vare dig en himmelsfärd,
att ej i forntids grus, i nutids funder,
ditt Allraheligaste dukar under!
Den suckande martyr av kroppslig smärta,
som i sin jämmer räknar timmans slag,
för hans förblödda, ångestfulla hjärta,
är ej en evighet varenda dag?
Månljusa natt, må på hans ro du skina!
Ack, gjut en balsamdroppe i hans pina!
Och du, som länge, länge, länge irrat
i öknens sand, av tvivelsmål förtärd,
och blicken i det falska ljus förvirrat,
som aldrig lyser dig till Andens värld,
visst kommer, efter ändlös gråt och vaka,
din barndomshimmel i en dröm tillbaka!
Och du, som mistat allt vad vän kan mista,
vad hopp och kärlek äga rent och sällt,
och skådar, rysande, din älsklings kista
begravas under snön på dödens fält -
o, efter tusen suckar, tårar, strider,
förunnas dig kanske en sömn omsider!
- - -
O Herre! oss välsigna och bevara
och vänd till oss ditt ansikte, din frid!
Ditt ljus, det fromma, eviga och klara
omkring den stilla huvudgärden sprid.
Och låt, när vi ha somnat sista gången,
oss vakna i din famn, vid änglasången!
Betty Ehrenborg:
må smärtan blicka upp till Gud, och tiga,
och drömmen nå lycksalighetens ö!
För trones blickar töcknet undanvike,
som höljer oförgänglighetens rike!
Kom, vallmokrönta ängel, och omsider
din huldhet åt den bleke stridsman bjud!
Ser dagen icke nog av grymma strider,
och lyss till skrän av krigstrumpeters ljud?
Hur ljuvt, att dock ett ögonblick få blunda,
förglömmande de välvningar som stunda!
När i din anlets svett du jorden brukar,
du träl uti förgänglighetens land,
att mullens svalg din andas kraft ej slukar,
o, blicka upp till stjärnorna ibland!
O, låt din varelse, när kvällen nalkas,
av dagg beströs, av aftonvindar svalkas!
Du, vilken spränger djupa kunskapshällen
och kräktar in naturens undervärld,
o, vare dig en Jakobsstege kvällen,
och drömmen vare dig en himmelsfärd,
att ej i forntids grus, i nutids funder,
ditt Allraheligaste dukar under!
Den suckande martyr av kroppslig smärta,
som i sin jämmer räknar timmans slag,
för hans förblödda, ångestfulla hjärta,
är ej en evighet varenda dag?
Månljusa natt, må på hans ro du skina!
Ack, gjut en balsamdroppe i hans pina!
Och du, som länge, länge, länge irrat
i öknens sand, av tvivelsmål förtärd,
och blicken i det falska ljus förvirrat,
som aldrig lyser dig till Andens värld,
visst kommer, efter ändlös gråt och vaka,
din barndomshimmel i en dröm tillbaka!
Och du, som mistat allt vad vän kan mista,
vad hopp och kärlek äga rent och sällt,
och skådar, rysande, din älsklings kista
begravas under snön på dödens fält -
o, efter tusen suckar, tårar, strider,
förunnas dig kanske en sömn omsider!
- - -
O Herre! oss välsigna och bevara
och vänd till oss ditt ansikte, din frid!
Ditt ljus, det fromma, eviga och klara
omkring den stilla huvudgärden sprid.
Och låt, när vi ha somnat sista gången,
oss vakna i din famn, vid änglasången!
Betty Ehrenborg:
