i stormningen vid dagningen.
Lätt fradga stod kring munnen,
när elden var förbrunnen.
Rött blod rann ner från tinningen
och levrades i linningen.
En skärva slet bort tungan,
en skärva skar i lungan.
Hans ögon tiggde: Krossa mig,
från bojorna förlossa mig!
En ny krevad i diket
behändigt dolde liket.
Nu slipper han posteringen,
geväret och munderingen,
attacken och reträtten
i blod och smuts på slätten.
Om några år skall sipporna
strö blåa stänk bland klipporna.
Maskingevärens rassel
snart byts mot lövens prassel.
Vem minns en ung Akilles´ död
bland blod, som spilles röd,
när näktergalen sjunger
för nya vårars hunger!
