Snart har mitt korta liv försvunnit.
Vem skall jag bedja till, när på mitt örongått
jag somnar hän med sorgen att jag hunnit
så mycket ont och lågt, så litet gott?
Skall bönen tröstlös tystna på mint unga?
Skall jag i stum förtvivlan sluta mina dar?
Skall till naturens döva makt jag slunga
ett rop, som hemskt förklingar utan svar?
Nej, jag vill bedja, bedja till de mina.
Till människorna tyst men varmt jag bedja vill,
att de förlåta mina fel för sina.
Det är min samtid jag skall bedja till.
Visar inlägg med etikett Snart har mitt korta liv försvunnit. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Snart har mitt korta liv försvunnit. Visa alla inlägg
måndag 11 oktober 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)