En vän

Har du en vän, en enda, vilken delar 

ditt hjärtas glädje, liksom dess bekymmer, 

en vän som stannar då all världen rymmer, 

ja, stannar, älskar, även då du felar; 

en vän som du kan visa dina tårar 

och säga fritt vad själen djupast ängslar, 

kan visa bojan som din ande fängslar 

och törnetaggen, vilken hjärtat sårar;  

då äger du en tröst i mörka stunder, 

ett mod, som under prövningen ej sviktar, 

en tro, som mitt i smärtan gör dig härdig; 

då skall i lidandet du ej gå under 

fast ödet sina pilar mot dig siktar; 

du segra skall och bliva vännen värdig. 

På August-dagen: August Strindberg

Din ungdomsvår var mulen som en höst, 

men sökande du fann dig själv omsider; 

»de vilda drömmarne» om nya tider 

ur målbrott löste stämman i ditt bröst. 

Du sjöng: i tyglad styrka klang din röst, 

där ekot darrade av seklets strider . . . 

och över scenen Gert mot bilan skrider, 

och Jacques får hos Margreta frid och tröst.  

I dag din stämma är ett feberskri. 

Mot Röda rummets snilleclairobscurer 

du ställer nu en Jean och en Julie. 

Tack dock för oförgätlig harmoni! 

Jag kan ej banna . . . Annan makt där styrer

förståndets män och fantasins martyrer.

E Fredin:

Död kärlek

Jag gick i går, där en gång förr vi drogo 

den stilla vägen fram. Bland vita blom 

och ljusa blad all vårens rikedom 

och alla blida minnen veka logo. 

Hur snart var allt förbi och bittert togo 

vi avsked från varann. Hur hård min dom 

i tysthet föll på dig. — Hur arm och tom 

du stod för mig, när mina känslor dogo! 

Jag vet det nu: Min var din kärleks dröm — 

min själ allena hade skapat dig. 

Och dock! Med blick än hård, än sorgset öm 

jag ser två ögon ständigt följa mig. 

Som tvenne stjärnor speglas i en ström 

mitt liv de evigt följa . . . Blunda, glöm!

S Agrell:

Kristallisk dröm

Mot klarblått vagga trädens rimfrostgaller, 

hur lätta, spröda! Se, i morgonljuset 

det vida fältet vilar glansvitt fruset 

med millioner gnistrande kristaller 

på gråa stenar och det mörka gruset. 

O själ, hur stilla, sövd av vintersuset, 

du mild och vek i drömmens svalhet faller, 

i dröm så lugn som lugnet hos kristaller! 

Så sjunk då hän i kalla färgers skimmer, 

där ej en ton, en doft du mer förnimmer, 

blott drömmer stilla, svalt som isens lilja. 

Hur fjärran glädjen och hur fjärran striden: 

nu viker rummet och nu stannar tiden —

till köldklar känsla stelnar lugnt din vilja!

S Agrell:

Notturno

En silversky nyss över månen sam, 

och svarta spöklikt poppelträden stå. 

Så tyst! Blott flädermössen fladdra fram 

på lätta vingar i det svala blå. 

Jag hört dig tala. Och jag hört dig gå. 

Och blickens ångest nyss jag än förnam. — 

Nu hör jag blott mitt eget hjärta slå 

och känner blott min egen stolthets skam. — 

Nu tala rymderna till mig allena, 

nu är du min, o stora ensamhet. 

Du natt, som stundar, stilla och serena,  

tänd dina stjärnor för en trött poet,

och låt min själ sig lugnt med dem förena 

och låt oss brinna tigande och rena.

S Agrell:

Hemlös kärlek

I himlens breda sidengröna fåra 

vid horisontens rand av gyllne rött 

skönjs nyets tunna fosforbleka skåra. 

Nu nalkas natten, kära, dagen dött — 

och skuggorna få liv. Nu glida våra 

livsvilla själar fjärran, trånsjukt trött, 

mot Alltets djup, där våra blickar spåra 

en avglans från en skönhet, aldrig mött. 

Jag drömmer dig med Psyches lemmar, kära, 

i fjärran nejders stilla enslighet 

och på ditt lena hår jag ser dig bära 

mot sommarnattens blå oändlighet 

den rena månens klara silverskära . . . 

Vad vill du mig! Vi kom din hand mig nära?

S Agrell:

Morgonfest

Se, frostkallt röd står himlen bortom taken 

och slut är natten, slutad backanalen — 

hur sällsamt blå bli skuggorna i salen, 

hur gula ljusen fladdra djupt i staken!

Vid trötta stämmors sorl du trött hölls vaken. —

Nu allt är tyst. Du väntar blott finalen. 

Ditt glas är spräckt och tomma ostronskalen —

stig upp, min vän, och lossa fönsterhaken! 

O morgondager, kalla blåa ljus, 

fall stolt och liknöjd i din klara glans 

på torg och gränder, hem och jungfruhus, 

kyss skökans kind och barnets ögonfrans,

palatsets vita sten och gatans grus — 

och fyll mitt sinne med ditt svala rus!

S Agrell:

Aftonharmoni

Nu faller kvällen skymningsblå och sval. 

Och insjön somnat skär och spegelklar. 

Med silverrena toner bäcken far 

sin stilla väg vid sus av asp och al. 

Har du en önskan mer? En bön, ett val? 

Mitt sinne, säg, vad finnes ännu kvar 

av allt, du nämnde ångest, sorg och kval...

Ett töcken vilar över allt, som var. 

En fjärran klockas klang ditt öra hinner, 

och allt blir tyst igen på öde slätt. 

Mot himlens fond av guld och violett 

två träd stå svart i smäcker silhuett, 

och i det bleka blå, där skyn försvinner, 

en stor och ensam stjärna stilla brinner.

S Agrell:

Bergsmännen

I enkle bergsmän, edra glömda öden 

stå upp inför mig stilla, stolt i dag. 

Hur underligt! I blodets dunkla flöden 

av eder ätt har ännu något — jag, 

I barn från dem, som trotsat digerdöden, 

som härdats hårt vid starka släggors slag 

i vinternatten framför smedjeglöden, 

som hade grova händer, grova drag.  

På fest ur eder höga masurholk 

som gäst drack hertig Karl med son och folk 

det starka mörka ölets kalla droppar; 

i mödor prövade, I sällan skröten, 

men edra enkla svenska namn I göten 

lugnt in i kyrkoklockans tunga koppar.

S Agrell:

Herrn på Buda

Jag ofta sett dig för mig, Morfar Jan: 

Med tjädertuppen på din breda rygg 

du kom ur skogen visslande och trygg 

med doft av lingonris och kådig gran. 

För barnaskaran, lyssnande och skygg, 

du talade vid surr av kvällens mygg 

om lyktmäns spratt och pudeln, som var Fan, 

och skogsfruns gröna hårdräkt, sägenvan. 

Men bitterheten tog dig så en dag. — 

Ditt käcka lynne knäcktes av ditt slag: 

i sju år levde du med armen lam, 

som trotsat laxens ryck och björnens ram. 

Den säkra handen, stolta älgars bane, 

ej skulle mera spänna upp en hane.

S Agrell:

Rämen

Så kom du hit till sist från fjärran länder! 

Det vita huset milt sin hälsning sänder, 

klar ligger sjön med furumörka stränder. — 

Här levde far och mor. Och hennes fränder, 

de döde fäder under seklens år, 

till vilka hän din tankes ursprung går. 

I denna nejd, bland dessa berg och snår 

de fötts och fostrats, gått med grånat hår: 

En släkt av stilla lärde och poeter, 

som kände grekskans och latinens meter 

och gruvans malm och skogens hemligheter — 

och milda kvinnor, som med drömfödd sorg 

sett dagen dö vid söm och blomsterkorg 

och läst Stagnelius och Swedenborg.

S Agrell:

Värmland

Ur björnmossbädd, där ängsull vaggar vit, 

på tunga vingar lyfta tjäderhanar, 

mot klardjupt vatten stupar grå granit, 

runt drömma höga tallar, mörka granar. — 

Till ro de öde hultens tystnad manar: 

här lever minnet, barndomsdrömmerit. 

Vad själen starkast känt och djupast anar, 

det föddes här och kallar åter hit. 

Här är den stillhet, där mot himlens blå 

likt furans höga längtan tanken stiger. — 

Av malmens klang och forsens strida brus 

här hjärtan stärkts att älska och förstå 

den allvarsdjupa ro, där allting tiger 

i högblå tystnad och i gyllne ljus.

S Agrell:

Kung Karls värja

som är att beskåda i rustkammaren i Dresden

Här, mellan franskt rapière och ungersk sabel 

syns blank, kung Karl, din långa, raka pamp. 

Vann kusin August den, när han aimabel 

gav bal för dig? Han vann den ej i kamp. 

Bars den, när du, en kung ur österns fabel, 

skrämt kejsarn knäsvag med skvadroners tramp, 

när Marlborough, Europas konnetabel, 

räckt blommor till dig över scenens ramp? 

Din samtid levde krokigt och på tvären 

bland snusförnuft om kabinettsbesvären, 

spinettklink, gräl och Amors rosenband. 

Hos dig var allting rakt: — din tro, ditt land, 

ditt kungaord, de skyldrande gevären, 

och krigets konst och klingan i din hand.

Frans G Bengtsson

Gian Giacomo Casanova

Guds död, herr Waldstein! Jag fick svedd polenta 

i går! — — Nå, lika gott! Nu går jag hän 

från detta liv, från pack och pöbelskrän. 

Här dör en man av värld, som har med ränta 

betalt vart stick från de impertinenta 

och lagt sin själ i sköna kvinnors knän. 

Thérèse! — Lucrezia! — Clémentine! — Hélène! 

Ack, det är längesen! Jag kommer. Vänta! — 

Jag adlade mig själv den gång jag sköt 

Branicki. Herr Voltaire–––var blott ett nöt; 

jag hade rätt i Ariostotvisten. 

Jag föddes arm; mitt snille täckte bristen. 

Fortuna var mig huld, tills kraften tröt — 

Jag levt som filosof, jag dör som kristen.

Frans G Bengtsson

Marco Polo

Tillbaka till Venedig och de sina 

Ser Marco nått. Knappt namnen ens han minns

på stadens fäder, och för honom finns 

allt torgets skvaller blott som surr bland bina.

Han talar om de länder han sett skina, 

hur han byggt städer, styrt en rik provins 

och rest med mandarinsvit likt en prins, 

som sändebud fran Kublai, khan av Kina. 

Runt torget skrattas högt: »Han är förryckt! 

En skepparekumpan, fantast och fåne!» 

Han får applåd: »Bra ljuget, o Milione!» 

Ser Marco ler: — så har ock Kublai tyckt, 

när västerns saga talts vid hägrars flykt 

längs Hwanghos pilträd under Kathays måne.

Frans G Bengtsson

Runlejonet i Venedig

Dess nötta stenlegend från ett förgätet, 

stolt dåd på österns hav är oförstådd,

där runt det forna havsbehärskarsätet 

lagunen strös av stjärnors vita sådd. 

Den täljer ej, hur dogers bud förmätet 

bars haven runt, när än sken ouppnådd

Venedigs glans. På marmormajestätet 

höggs skriften in av män från Svithiod. 

I vanmakt slumrar Marcusrepubliken. 

Men till det lugn, där svagt, som vågmusiken 

i snäckan, tonar kvar dess äras tid, 

når storm och svärdslarm in från sjunkna riken

— med Herses namn — »en bonde god i Viken,

som vida for, vann guld och föll i strid.» 

Frans G Bengtsson

En vikingahövding

Till klostret Iona kom kung Olav Kvaaran 

av Dublin och Northumberland: — »Ej så, 

I munkar! Rädens ej! Ty böjd och grå 

bär kungen ej mer sköld för krigarskaran. 

Han är nu trött och frusen. Knappt fördrar han 

sin brynjas järn, och det är tungt att gå. 

Här vill han bli — bo varmt och höra på 

god sång och sköna underverks förklaran.» — 

»Vår gård är ren, o kung. Blott de bebo den, 

som ära Gud. Vill du gå ned i floden 

till dop och rening? Så vi alla gjort.» — 

»Det vill jag, barn; det provet syns ej stort.» — 

»Så blir du Guds.» — »Gott. Jag är säd av Oden. 

Tryggt för min väg, trots Gud, till Valhalls port.» —

Frans G Bengtsson

Hannibal

Tät yrsnö båda töckniga Hyader 

i graisk bergsbygd, skum och obefaren. 

En tuba manar vilsna fram, men svaren 

dö bort, förkvävda av lavinkaskader. 

Soldater stappla tungt längs fallna rader 

av män och djur. Numider pröva skaren 

på väg mot passets höjd, där fältstandaren 

förts upp i halvkrets bakom härens fader. 

Mot Padus’ ängsmark visar han med handen. 

Svärd svingas ut. Män ropa. Elefanter 

trumpeta högt och skynda på sin gång. 

Varginnans barn, som vakta Gallierlanden, 

se trotsigt bleka mot Kartagos panter, 

som står på alpens kam, beredd till språng.

Frans G Bengtsson

Thukydides

Lugn bland allt hatfyllt skri och blodigt sken 

från Hellas syskonstrid — och blott om egen 

förtjänst och livslång landsflykt stolt förtegen — 

skrev han sitt verk — »till gagn för dem, som sen 

begrunda staters öden». — Djupt i sten 

har furstesonen, retorn och strategen, 

grävt in de ofärdstunga krigarstegen 

från kampen mellan Sparta och Aten. 

Han skrev om grannstatssvek, om folkgunstlater, 

om rov, om städer, som av spartiater 

tungt trampades i krigets vinskördspress, 

om svält, om pest. — Vad nytt kom till sen dess? — 

»Då varje tid ser samma färd bland stater, 

skrev så atenaren Thukydides.»

Frans G Bengtsson

Skattepenningen (Tizians målning)

Hög i sin vishet, ren frän alla låga 

begär och brott, som fläckat Adams ätt, 

lyssnar den helige av Nasaret 

till fariséens köpmanskloka fråga. 

»Vad är för mästaren all ond förmåga 

att knyta ordens snaror? — »Är det rätt 

att giva Cæsar skatt?» — Har han ej trätt 

med segrarlugn ur större tvivels plåga? 

Han ser på den förstockade i anden. 

Av Hermons rymd och Galiléerstranden 

har blicken glans och stämman böljeljud. 

»Vems bild bär myntet?» — »Cæsars.» — »På vems bud 

slogs prägeln?» — »Cæsars bud.» — Han sänker handen. 

»Giv Cæsar sitt! Vad Gud tillhör, giv Gud!»

Frans G Bengtsson