Ett skrik

Det skar ett skrik genom höstnatt skum.

Det fyllde med isande skräck mitt rum.

Och jag for upp, förfärad och rädd.

Det var som ett spöke satt vid min bädd.

Vem är det man mördar därutanför?...
Nu skrek det igen!...Det är någon som dör!...

Jag stirrar förstenad i höstnatt skum.

Då skrek det på nytt - i mitt eget rum.

Jag vet. Och jag torkat min kallsvett blek.

Så vilt och ensamt mitt hjärta skrek.

H Blomberg:

:

Vårnatt

Jag gick i den tysta natten.

Småstaden snarkande sov.

Vårsnön blänkte på taken.
Älven brusade dov.

Så tyst. Mina fotsteg ljödo

förskrämda mot våt trottoar.

Det var som i hela staden

jag ensam levande var.

Nu sova de lugnt och stilla

de gode borgersmän

och vända sig, trygga och stinna,

och snarka dessmera sen.

Nu drömma de ärbara fruar

och alla små orörda mör.

Blott jag kan inte sova.

Blott jag är utanför.

H Blomberg:

:

Kap Horn

Är det rostat och stopp i pistongerna?
Går jag tomning och driver jag läck?

Det är tyst bland de blåsande sångerna.

Gubben Leda har hundvakt på däck.

Jungman Fröjd ligger bjuggsjuk i skansen,

och hojtar om präst och vill dö.

Själva skeppskatten slokar med svansen

och det är en förbannad sjö.

Vi stack ut ifrån Frisco i strykande

sydväst med en hälsningssalut.

Nu stampa vi ängsligt i rykande

orkan och ha bärgat var klut.

Vi förde en Nike i bogen,

förgylld och präktigt gjord.

I morse vid gryningen tog en

långfräsare den överbord.

O, minns jag ej vårnätter sjungande

i sydkorsets drömmande glans,

på hävande dyningar gungande

vid mareld och flygfiskars dans.

O, djupt under skälvande stjärnor

i porlande doftfylld passad

vi gledo med tända lanternor

mot sagornas öar åstad.

Som slavar vi lågo på årorna

när ett strandhugg det gällde ibland.

Och vi kysste de svarta señororna,

på de vajande palmernas strand.

Som bekransade främmande gudar

vi flögo i stormande vals

med mandelögda små brudar

från Nippons ö om vår hals.

Men gigorna tystnat och låtarna

i vår skutas värsta seglats.

Nu hoppa de bästa i båtarna

och strypa varann för en plats.

Men jag svär i den kvava kabyssen

medan sjön häver högt sina torn:

Så vid Gud! Jag skall klara den kryssen!

Jag dubblerar med glans Kap Horn.

H Blomberg:

:

Riddarna av bordet

Det satt ett Gud behagligt lag

och stirrade i viskyn.

Dan Före, skald av okänt slag,

Karl Magnus Tull, av erkänt slag,

och Jonasson med fiskhyn.

Men vid sin enkla soda satt

den revolutionäre Spatt

med djupt förakt kring munnen.

Och på hans knä, liksom en svan,

en sångmö ifrån Nybroplan,

vart Greta Dahl befunnen.

Upp stod den store Magnus Tull,

lätt vinglande på klacken.

Av pingstdagseld hans själ var full,

när stolt han vräkte groggen kull

och pekade på fracken.

Se här en skald, I vise män,

som älskar bort en vår igen,

när pingstens klockor sjunga.

Åt helvete med blygd och dygd!

Ett leve för vår svenska bygd

och för oss skalder unga!

Lugnt svarade den bittre Dan:

Se an den vittre snobben!

För våldtäkt han beröms i stan -

hans diktning står på samma plan:

han går tillhanda mobben.

Dock: diktningen är nationell,

hans själ är menlös, tom och snäll.

Gå upp till äretrappen!

Fast tretti år du bär ändå

din läskostym alltjämt uppå,

Blöj-riddare av Nappen!

Förtröt den store Jonasson.

Han jämkade på västen:

Din tunga stinker fränt av hån,

baggböling, avskrap nerifrån,

men du har rätt för resten.

Här svina vi i skökohus -

nej, ut till friska skogars brus

att vädra våra vommar!

Det är så trevligt däruti

med vita lodjurs bröllopsskri

i Skånes vildmarkssommar.

Och Jonasson sjönk ner på nytt 

och diktade och drömde,

och Magnus Tull, som kvalfullt gnytt

tog än en grogg för den som flytt

och sig på golvet glömde.

Men på sin stol satt skalden Spatt

av Greta Dahl beklämd och matt.

Hans själ slog röda lågor,

vid det han fann en Heine-rad

på Gretas yppigt svängda vad

och en i barmens vågor.

Han vaknade likt den som sett

i fjärran ljusa länder,

och formade av en servett

en frygisk mössa, fint och nätt

med flinka backfisch-händer.

Håll in, han skrek, ditt lumpna snack,

reaktionära borgarpack,

förgyllda viskygroda!

Åt tjyvsamhället evig död!

Jag är rebell och djävligt röd.

Jag dricker endast soda.

Där satt ett Gud behagligt lag

och mitt bland dem Dan Före.

Ett leende av bittert slag

flög eldrött kring hans beska drag.

Den öron har, han höre!

Nu dånar tiden oss förbi

med skrik av fallna furstar i

och härskrin av de nya.

Nu gick en rutten värld i kras.

Kling klang! Vi sitta vid ett glas

som hunden vid en spya.

Var dväljes tidens frälserman

med ord som sten på slunga?

Pingstörnar skria: var är han

som segerhuvad brusar an

i täten för de unga?

Och ekot hittar mer än nog.

Det hastar till en gyllne skog,

det sätter sej på krogen.

Svinmollor över Pinden gro

och feta sparvar bygga bo

i ruttna lagerskogen.

Gå, kyssens bröder Spatt och Toll,

ur samma sparvägg komna!
Du, Jonasson, av hälsa full,

gå ut i marken, vräk dej kull

och vid ett älgböl somna!

Du hör väl ej i sömn så hård

gudsrösten i din örtagård

ge bud om världens smärta.

Säg, hör du väl ur blad och gräs

en underjordisk marseljäs

hårt studsa mot ditt hjärta?

*

Och han strök upp sitt lejonhår,

slog flaskorna från bordet.

Men Tull grep rörd hans stöveltår

och snyftade ett varmt: gutår

och tack, min bror, för ordet!

Hän över Greta Dahl han klev,

och Spatt, som på servetten skrev,

begynte vred att gorma.

Han stängde dörren med ett brak

och hörde över svarta tak

all rymden morgonstorma.

H Blomberg:

:

Elegi angående ålderdomen å Rosenlund

En gång när vi ha druckit ut

den allra sista droppen

och när det äntligen är slut

på själen och på kroppen -

en stilla stund

på Rosenlund

låt gamla minnen ta oss

fångna

i gångna

och njutna dagars kaos.

Så låt oss sitta i en vrå

där skuggorna stå skumma,

med huvuden som blivit grå

och hjärtan grå och ljumma,

och klaga att

det är besatt

med ödet, Herren ger oss

alla,

och kalla

vi gruve oss för Eros.

Se upp, se upp, o Fogel, från

din söndriga postilla.

Där går din yngste telnings son

i vårens vilda villa.

Res trögt din gump

ur halm och lump

o Sjöman, att beskåda

andra

som vandra

på färdevägar bråda.

Så sitta vi med rygg i krök

och om de unga jolma,

när deras altars djärva rök

mot nya himlar bolma.

Och surt vi se

en ny armé

till djärvare bravader

stiga

att kriga

på högre barrikader.

Men utanför de unga gå

föraktande, rebellska,

och bygga borgar i det blå,

förtvivla, le och älska.

Vi äta snus

på fattighus,

när deras hjärtan flamma

heta.

Vi veta:

dem väntar ju detsamma.

H Blomberg:

:

Visionen

Och Tjäderstjärt stod upp med bång

och mörknade i hyn.

Där steg en rusig lärkas sång

ur röda morgonskyn.

Han trädde ut på vägens sand

och hörde stum reveljen

med dimmig blick och ådrig hand

om hjärtat och buteljen.

Då tycktes honom lärkans spel

som spel av fjärran år.

Och han begrät förgätna fel

och sina glesa hår,

förlorad skönhet, brusten bragd

och slemt förspillda vårar.

O, Tjäderstjärt satt djupt försagd

och badade i tårar.

Ty även han var fordom ung

och ypperst bland de bålde.

Men Mammons pung var stinn och tung

och Tjäderstjärt sej sålde.

På vax han präntat och i snö

sin gärning - men i sådden

stack upp i tö ett ogräsfrö

och kvävde vetebrodden.

Då tycktes honom plötsligt som

på dikets späda ren

en vålnad av hans ungdom kom

i solens arla sken.

Han lyfte upp sin duvna blick

och spejade åt vägen

och såg en ung vagant som gick

med morgonsång i stegen.

Men ynglingen gick hög och smärt

med nickande barett

och såg den druckne Tjäderstjärt

som ej han honom sett.

Det skimrade kring vårgrön teg

och sorlade i dunge,

när djärvt i rymden lärkan steg

och följde med den unge.

H Blomberg:

:

Söder

till Fogel, då han sporde om släkt och hemort

På Söder är jag vuxen opp.

Vid Söder är jag bunden.

Jag minns väl än den tid jag lopp

som pilt i Tantolunden.

På ligagossars trevna vis

jag trotsat ordning och polis.

Polis, polis, potatisgris!

Dymedelst jag förtörna´n.

Sen smet jag bakom hörnan.

Må andra blygas för sin port

och födslohuset rata.

Mitt högmod det är också stort:

jag minns min gamla gata.

Än blir jag gråtmild, gamla karn,

jag ser den gråa trottoarn

belamrad av små bleka barn,

som snoriga och fula

i lorten spela kula.

Än hör jag skall och dörrars smäll

och ser den kända trampen

av käringar var måndagskväll

med klädpaket till stampen.

I hörnet - jo det minns jag nog! -

där söps var lördag, där var krog.

Polisen slog och krögarn tog

och käringarna trätte

på allt vad karar hette.

Jag ser så väl, var gång jag vill,

lykttändarns lilla dotter.

På vår cementgård höll vi till

och gjorde kol på råtter.

Jag vet ej alls vart Vera for,

men jag fick smak på råttjakt, bror,

och traktar än, fast jag är stor,

att vara med och jaga

de djur som bara gnaga.

Man minns en del fast man blir fin

och flyttar bort från Söder.

På Östermalm bor en kusin.

På Söder har jag bröder.

Och liknar jag kusin i dräkt -

med bror min är jag mera släkt,

ty samma svultna mor oss kläckt.

När vi gå ner mot Slussen:

Pass opp, pass opp för skjussen!

H Blomberg:

:

Sjömans hälsning

till skaldebrodern Fogel, 

då denne sorgsen diktade och drömde 

å näringsstället Stjärnan vid Bergskolegränden i Falun.

Hej skaldebror, jag tror du glor

för trist igenom glasen,

och pennan över arket snor

som om du redan vore stor

och skrev för populasen.

Du diktar sorgna visor, karl.

Vi klagar du väl så?

Si, än du har buteljen kvar

och ännu må väl flickor små på Falu gator gå!

Du stirrar matt som en besatt

på dina sköna strofer,

allvarligt som du redan satt

blasé på kvinns och trött på skratt

bland murkna filosofer.

Du rister pennan i din hand

och tar en klunk och svär.

Det tycks dej kvistigt nog ibland

att låta versen löpa lätt och rimma tätt - så här.

Men tiden går. Jag spår dej år

när jubelklockor klinga

för dej där du på Börsen står

bland sjutton andra lärda får

med ordnar på din bringa.

Och lite slappt förnäm och blek

du läser upp ditt tal,

när jag - en bitter ödets lek -

får sitta skral vid en pokal i denna simpla sal.

Ty är det en bedrövlig glans

på denna unkna Stjärnan.

Jag dansade i världens dans,

jag sökte i all synd som fanns

och underst fann jag kärnan.

Flyg gärna, Fogel, med butelj

på pruttande pegas.

Jag njuter livets högsta helg

och sitter säll i kylig kväll och ler åt jordens as.

Men ve, ack, dubbelt ve att se

dej som i afton pusta

på detta ömkliga kafé

och mot serveringsflickan le,

besatt av djurisk lusta.

O skaldebror, fåfänglighet

och fyllt av skam och nöd

är livet för en svensk poet

som inte har förmögen far och inte ens är död.

H Blomberg:

:

Skogskväll

Tyst! Lyss!

...Träden susa stilla...

Var det en hörselvilla?...
Gick här någon nyss?

Ej ett ljud...

Vem flyr bland granar

skyggt...tyst?

Jag står av undret kysst

och anar

GUD.

H Blomberg:

:

Som sol om våren stiger

Som sol om våren stiger 

i makt mot himlens höjd 

och all naturen viger 

till livets nya fröjd, 

i själens riken Anden 

går fram med vårens bud: 

nu brista alla banden, 

nu skapar livets Gud. 

Som elden guldet renar, 

så Andens helga glöd 

med själen sig förenar,

att synden varder död. 

O salighet och fruktan, 

när Anden kommer när! 

O nåderika tuktan, 

o eld, som allt förtär! 

Vad intet öga spanar, 

vad intet öra hör,

vad ingen tanke anar, 

när Anden hjärtat rör, 

ur djupen uppenbaras, 

från höjden stiger ner: 

Guds hemlighet förklaras, 

och tvivel är ej mer. 

Du höga kraft, jag längtar 

åt dig att giva mig. 

Min ande törstar, trängtar 

att varda ett med dig. 

Din kärleks eld låt tändas, 

skriv i mitt bröst din lag. 

Min död i liv låt vändas, 

min natt bli salig dag. 

Guds Ande, du allena 

vårt släkte fria kan, 

från självisk lust oss rena 

och lösa hatets bann. 

Blott du kan folken lära 

med skilda tungors ljud

ett enigt lov hembära

åt allas Far och Gud.

Du klara gudomslåga,

du sol som vår vigt in,

Guds svar på livets fråga,

i våra själar brinn!

O kom att nu oss viga

till liv som död ej vet,

men utan gräns skall stiga

mot okänd härlighet.

N Beskow:

Han som brottats med Gud

Kvällen är genomskinlig, under björkarna ryka myggen,

från logen hörs dunsar och sanstramp och dragspelsljud.

Men ensam vid snedblåsta sjöbon, med nävarna på ryggen,

står Johan, Höghultadrängen, som nyss har brottats med Gud.

Hans ansikte är knotigt under helgdagshatten.

Han står i begrundan och tuggar på ett strå.

Vatten speglar himmel och himmel speglar vatten

och halvmilslångt ute hörs ett par åror gå.

Han har legat i spanska sjukan i den gungande, brinnande sängen

och slagits för sitt fattiga liv och kämpat med Gud om sin själ.

Allsmäktige Gud ur en åskby steg ned för att brottas med ringa drängen,

vräkte honom mot jorden och slog honom halvt ihjäl.

Han bultades och vreds som en smutigs trasa

och kände det pyra som eld i märg och ben,

såg väggarna ragla och sänggaveln rasa

och föll genom avgrunden som en sten.

I ögonen sitta skuggorna kvar från de svarta, svindlande djupen

och ännu det rungar i bröstet av kastoskovelns ljud.

Flickan och kortspelet, dansen och snuset och supen

äro blott vind och fåfänglighet för den som brottats med Gud

Han har ej längre sin lust åt världen,

som bullrar en sådan förklaringens kväll.

Se, fiskar ej Petrus på mörknande fjärden,

där månskenet glimmar som strömmingsfjäll?

E Lindorm:

På nedre botten

'

Nu vämjes jag vid den fördömda lotten

att ängslas för obotlig jord.

Jag vill byta med skräddarn på nedre botten

som sitter i frid på sitt bord.

Han kan icke plågas av syner och drömmar

för sin hindrande ögonskärm.

Han ser bara tyget, som just han sömmar

till ben, till rygg eller ärm.

Och den som har skygglapp kan aldrig skrämmas

när olyckan springer förbi,

men den som är utan, han översvämmas

av oron och drunknar däri.

Men skräddarn han sitter så stillsam och grånad

i kut under taklampans ljus.

Och gör honom livet ibland förvånad,

så tar han till tröst en pris snus.

Han följer ej drömmen, som skymtar och vinkar.

Han sover nog bättre än jag.

Jag ser hur hans flitiga synål blinkar

i lugna och avmätta tag.

Så kommer hans hustru med kaffepannan,

en gumma, grånad som han.
Hon skjuter varligt hans skärm ur pannan

och gott de betrakta varann.

Då ville jag vara en son till dessa,

med deras stillnade drag.

Jag skulle hjälpa att prova och pass

och ärva firman en dag.

Men säg, vad har jag då gjort för illa

som ej kan bli dessa lik,

som ej kan få sitta krokig och stilla

i lugn i min lilla butik?

E Lindorm:

Ett gråtande barn

Aprilblå himmel över svarta parker

och sol som skurar staden blank till påsk.

Jag driver kring och vädrar av mig vintern

och lyss till gatans ljud, så nya, friska

som hörde jag dem just för första gången.
Det är en spänstig klang i hjul och fotsteg,

ja, själva ölutkörarens buteljkorg,

slängd på hans breda rygg, melodiskt klirrar.

Behagligt porlar bullret in i örat

och själen ljummas upp av detta solsken,

som strålar genom rocken in i bröstet

och manar mig att sluta fred med livet.

Då genomskärs min märg av denna snyftning

från detta barn, som tuggar vilt sin näsduk

och snokar som en vilsen hund längs gatan

att finna penningsumman, som hon tappat.

Och hennes tårar rinna, rinna, rinna

ner över kinderna och in i munnen.

Hon skriker till för varje vänlig fråga

och icke hjälper tröst från magasinsfrun

och goda ord från en chaufför med brumbas,

som står och glor med stora, dumma händer.

Hon måste skrika, bara hopplöst skrika,

ty hon törs aldrig, aldrig mer gå hem.

Och dagen miste plötsligt allt sitt skimmer

och borta var försoningen med livet

för denna barnaångest in till döden,

för dessa skrik, för detta meningslösa,

för dessa tårar, som blott blevo smuts.

E Lindorm:

Stockholm

Om jag blev aldrig så bitter

då jag ej fick som jag velat,

aldrig har ännu jag klagat

att jag i Stockholm blev född.

Strömmen med gnistor och glitter

genom min ungdom har spelat.

Gripen jag sett bakom Solna

kvällssolen segna förblödd.

Blåsiga vårbrytningskvällar

ännu på Skeppsbron det händer

att Strindbergs ynglingaskugga

hungrig bredvid mig går.

Skuggor av lustiga sällar

brottas i knaggliga gränder,

sånger i rännstenen sorla

av Bellman och Lucidor.

E Lindorm:

Fiendens fönster

Min gamle fiende, jag står

en regnkväll efter långa år

och ser din våning lysa vänlig.

Du är dig lik, fullt igenkännlig,

ja, samma nacke, samma rygg

och gången lika rask och trygg

som när du bjöd mig bästa stolen.

Du går ditt golv med pipan vänd

och blicken fridsamt inåtvänd

och knäpper tankspritt på fiolen.

Och från badbaljans varma vatten

står röken, röd av brasans ljus.

Din hustru öppnar just sin blus

och ger den lille mat för natten.

Där ute är det vått och fult

och det fördubblar hemmavärmen,

och lampan lyser varmt och gult

under den gula sidenskärmen.

Ifall du blickat ut du sett

en skugga vid ett trädskelett,

men skulle aldrig kunna anat,

att det var jag, som på dig spanat,

ej ont och hårt och avundsjukt,

nej, minnesgott och mjukt.

Men om du vetat av min blick,

där spinnande av lugn du gick,

du skulle ej med hat i minen

gått fram och dragit för gardinen.

Du skulle slagit fönstret opp

och böjt dig ut i regnets dropp.

E Lindorm:

Den befriade trälen

Jag kommer från en bakgård, som svartnat av rök,

där kloaken rosslar tungt som en obotligt sjuk

och där, matad av mörka och osande kök,

en soptunna tronar med inbucklad buk.

För alltid bär jag med mig min barndoms fattiglukt.

Det första jag minnes från mitt tidigaste liv

är köket därhemma, som rann och rann av fukt,

söndagens klockklang och sorgsna positiv.

Jag saknar dock min barndom, ty där fanns glädje med.

Finns det lättare steg än barfotasteg?

Jag spelade kula och jag plockade ved

och jag metade mörtar på pannkaksdeg.

Min mor var den vackraste i hela vårt kvarter,

hon var så hög om bröstet och gången var lätt.

Och hennes fina händer jag ännu för mig ser

innan de svullnade av skurning och tvätt.

Men pojkårens lappade blus jag växte ur

och böckerna far min ur mina händer slog.

Jag skulle bli en träl, bli ett dragaredjur

och därtill hade jag ju kunskaper nog.

Då grät jag av hat och jag rasade mot Gud

och jag knöt mot hans sotiga himmel min hand.

Se, min panna är fri, varför kastar du mig, Gud,

som en träl ut i träldomens tröstlösa land?

Jag fick blott några blommor på min nattvardskostym,

en klocka och en plånbok med blåpenna i,

jag som drömde om harnesk och riddareplym,

jag, gossen, som sagans alla tomtar stodo bi.

Så gick jag till maskinen med upproriskt blod

och jag hatade maskinen av hela min själ,

tills hatet värkte loss och omsider jag förstod,

att den är ingen träl, som ej känner sig som träl.

Jag var den ende vakande bland folket som sov,

jag var frihetens hemligt utkorade son,

och jag skall in i döden sjunga skönhetens lov

med lungor som rassla av järnfilspån.

Se, mänskligt är mitt öga och mänsklig pannans bukt.

Jag bär som en purpur min oljiga blus.

Jag kommer från en bakgård, från mörker och fukt,

men känner mig uppfylld av det finaste ljus.

E Lindorm:

Förrädaren

Jag känner ännu svedan,

fast det är längesedan

och fast jag detta ärligt glömma vill.

Omkring oss våren jäste.

Vi svärmade, vi läste

allt klangfullt som vi kunde utantill.

Om dig jag länge undrat

och hade dig beundrat

så häftigt som man kan vid sjutton år.

Du var för mig den bäste,

en lösen och ett fäste.

Du hade ett så vackert, lockigt hår.

Jag rodnade av lycka

när jag idn hand fick trycka.

Du var ett huvud högre minst än jag.

Du mig till himlen höjde

och länge ej det dröjde

förrän vi svurit ett fostbrödralag.

Vi skulle världen frälsa

med all vår unga hälsa,

vi skulle dränka ondskan i vårt ljus.

Vi skulle allt fullkomna.

Det var så svårt att somna

om kvällarna för stora tankars brus.

Vart känslofrö som grodde

jag tryggt dig anförtrodde.

Jag hade ej för dig en hemlighet.

För varje ord du sade

jag blott beundran hade.

Du var en gud och jag var din profet.

Då kom det svåra slaget,

det första nappataget

med livets våld, som ingen slipper från.

I magra utkantsparken

vi lagt oss ner på marken

att gläda oss åt gräsets slitna strån.

I upprorsröda kvällen

vi byggde molnsamhällen

med renhet och rättfärdighet uti.

När sista molnet släcktes

jag kallt och snöpligt väcktes

av en parfymdoft, som drog frän förbi.

Med röda, råa läppar

och tunga öronkläppar

en kvinna fnissande omkring oss strök.

Hon kyssar åt oss slängde

och mjukt på midjan svängde

och brände av små blickar på försök.

Och du sprang upp för blicken

och svarade på nicken!
Med grumlig röst du sade mig adjö.

Jag låg där som förkrossad,

av blygsel genomblossas.

Jag vände mig mot jorden för att dö.

Där låg jag övergiven

med själen sönderriven

och jämrade mig högt av raseri.

Jag var försmådd, bedragen,

min tro i stycken slagen.
Det var en fanflykt, ett förräderi!

För första lust du mötte,

du mig åt sidan stötte,

jag som din broder var i kamp och dikt.

Du nesligt mig förrådde,

min trohet du försmådde

för ett par fala kvinnohöfters svikt.

Jag som mitt hjärta burit

var dag till dig och svurit

att in i döden vid din sida stå,

jag kände avund stinga

och varma tårar springa

för att jag icke helt fick om dig rå.

Vår vänskap blev väl lappad,

men glorian var tappad

och sedermera skildes våra spår.

Och jag drog ut på färden

att ensam frälsa världen,

som man blott kan, när man är sjutton år.

E Lindorm:

På 100-årsdagen av Dan Anderssons död: Epilog

God natt - god sömn jag önskar er,

ni alla vandringsmän.

Vi sluta sjunga och skiljas - vad mer

om aldrig vi träffas igen.

Jag har sagt något litet och fattigt av det

som brunnit hos mig och så snart brinner ner,

men den kärlek, där fanns, ej förgängelse vet -

god natt - god sömn åt er.

D Andersson:

Där du såg död och skymning blott

(11 januari 1920, ur brev till Torsten Fogelqvist)

Där du såg död och skymning blott,
där öppnades en ljusets port,
och allt du trodde armt och smått
blev ofattbart och stort.
Och det du ansett minst och sämst
av allt på vägen här,
har lärt dig fatta vad som främst
i himlens rike är.

D Andersson:

En eftermiddag

Brasan prasslar, och utanför
ett höstregn i lyktskenet ryker.
Han sitter lugn och från köket hör
hur hustrun står och stryker.
Nu slår det i dörren till barnens rum,
hör, vad det bullras och skrattas!
Alla ha lungor och ingen är stum
och ingen av dem fattas.
Men dagen skrider mot nattens blund
och brasan sjunker och mattas.
Snart är försvunnen den korta stund,
då ingen fattas.

E Lindorm: