Pleiaderna

I vita systrar, darrande Pleiader,

som tyst i natten, sörjande er fader,

framskynden hand i hand i spridda rader 

i skräck för Hunden och Orions pilar!

Till eder hän mitt skygga hjärta ilar, 

när ångesthetsat blodets flöde silar. —- 

Dock huru gällt och flämtande jag bad er, 

I hören intet! — Ännu aldrig vilar 

er skara sig på rop och veka böner 

av rymdens barn, långt mindre jordens söner. —

Och ändå denna dunkla trängtan bär jag: 

Att tas vid handen milt av Alkyone, 

att föras hän högt över jord och måne 

och stilla undra, skälvande: Var är jag?

S Agrell:

Död kärlek

Jag gick i går, där en gång förr vi drogo 

den stilla vägen fram. Bland vita blom 

och ljusa blad all vårens rikedom 

och alla blida minnen veka logo. 

Hur snart var allt förbi och bittert togo 

vi avsked från varann. Hur hård min dom 

i tysthet föll på dig. — Hur arm och tom 

du stod för mig, när mina känslor dogo! 

Jag vet det nu: Min var din kärleks dröm — 

min själ allena hade skapat dig. 

Och dock! Med blick än hård, än sorgset öm 

jag ser två ögon ständigt följa mig. 

Som tvenne stjärnor speglas i en ström 

mitt liv de evigt följa . . . Blunda, glöm!

S Agrell:

Kristallisk dröm

Mot klarblått vagga trädens rimfrostgaller, 

hur lätta, spröda! Se, i morgonljuset 

det vida fältet vilar glansvitt fruset 

med millioner gnistrande kristaller 

på gråa stenar och det mörka gruset. 

O själ, hur stilla, sövd av vintersuset, 

du mild och vek i drömmens svalhet faller, 

i dröm så lugn som lugnet hos kristaller! 

Så sjunk då hän i kalla färgers skimmer, 

där ej en ton, en doft du mer förnimmer, 

blott drömmer stilla, svalt som isens lilja. 

Hur fjärran glädjen och hur fjärran striden: 

nu viker rummet och nu stannar tiden —

till köldklar känsla stelnar lugnt din vilja!

S Agrell:

Notturno

En silversky nyss över månen sam, 

och svarta spöklikt poppelträden stå. 

Så tyst! Blott flädermössen fladdra fram 

på lätta vingar i det svala blå. 

Jag hört dig tala. Och jag hört dig gå. 

Och blickens ångest nyss jag än förnam. — 

Nu hör jag blott mitt eget hjärta slå 

och känner blott min egen stolthets skam. — 

Nu tala rymderna till mig allena, 

nu är du min, o stora ensamhet. 

Du natt, som stundar, stilla och serena,  

tänd dina stjärnor för en trött poet,

och låt min själ sig lugnt med dem förena 

och låt oss brinna tigande och rena.

S Agrell:

Hemlös kärlek

I himlens breda sidengröna fåra 

vid horisontens rand av gyllne rött 

skönjs nyets tunna fosforbleka skåra. 

Nu nalkas natten, kära, dagen dött — 

och skuggorna få liv. Nu glida våra 

livsvilla själar fjärran, trånsjukt trött, 

mot Alltets djup, där våra blickar spåra 

en avglans från en skönhet, aldrig mött. 

Jag drömmer dig med Psyches lemmar, kära, 

i fjärran nejders stilla enslighet 

och på ditt lena hår jag ser dig bära 

mot sommarnattens blå oändlighet 

den rena månens klara silverskära . . . 

Vad vill du mig! Vi kom din hand mig nära?

S Agrell:

Morgonfest

Se, frostkallt röd står himlen bortom taken 

och slut är natten, slutad backanalen — 

hur sällsamt blå bli skuggorna i salen, 

hur gula ljusen fladdra djupt i staken!

Vid trötta stämmors sorl du trött hölls vaken. —

Nu allt är tyst. Du väntar blott finalen. 

Ditt glas är spräckt och tomma ostronskalen —

stig upp, min vän, och lossa fönsterhaken! 

O morgondager, kalla blåa ljus, 

fall stolt och liknöjd i din klara glans 

på torg och gränder, hem och jungfruhus, 

kyss skökans kind och barnets ögonfrans,

palatsets vita sten och gatans grus — 

och fyll mitt sinne med ditt svala rus!

S Agrell:

Aftonharmoni

Nu faller kvällen skymningsblå och sval. 

Och insjön somnat skär och spegelklar. 

Med silverrena toner bäcken far 

sin stilla väg vid sus av asp och al. 

Har du en önskan mer? En bön, ett val? 

Mitt sinne, säg, vad finnes ännu kvar 

av allt, du nämnde ångest, sorg och kval...

Ett töcken vilar över allt, som var. 

En fjärran klockas klang ditt öra hinner, 

och allt blir tyst igen på öde slätt. 

Mot himlens fond av guld och violett 

två träd stå svart i smäcker silhuett, 

och i det bleka blå, där skyn försvinner, 

en stor och ensam stjärna stilla brinner.

S Agrell:

Bergsmännen

I enkle bergsmän, edra glömda öden 

stå upp inför mig stilla, stolt i dag. 

Hur underligt! I blodets dunkla flöden 

av eder ätt har ännu något — jag, 

I barn från dem, som trotsat digerdöden, 

som härdats hårt vid starka släggors slag 

i vinternatten framför smedjeglöden, 

som hade grova händer, grova drag.  

På fest ur eder höga masurholk 

som gäst drack hertig Karl med son och folk 

det starka mörka ölets kalla droppar; 

i mödor prövade, I sällan skröten, 

men edra enkla svenska namn I göten 

lugnt in i kyrkoklockans tunga koppar.

S Agrell:

Herrn på Buda

Jag ofta sett dig för mig, Morfar Jan: 

Med tjädertuppen på din breda rygg 

du kom ur skogen visslande och trygg 

med doft av lingonris och kådig gran. 

För barnaskaran, lyssnande och skygg, 

du talade vid surr av kvällens mygg 

om lyktmäns spratt och pudeln, som var Fan, 

och skogsfruns gröna hårdräkt, sägenvan. 

Men bitterheten tog dig så en dag. — 

Ditt käcka lynne knäcktes av ditt slag: 

i sju år levde du med armen lam, 

som trotsat laxens ryck och björnens ram. 

Den säkra handen, stolta älgars bane, 

ej skulle mera spänna upp en hane.

S Agrell:

Rämen

Så kom du hit till sist från fjärran länder! 

Det vita huset milt sin hälsning sänder, 

klar ligger sjön med furumörka stränder. — 

Här levde far och mor. Och hennes fränder, 

de döde fäder under seklens år, 

till vilka hän din tankes ursprung går. 

I denna nejd, bland dessa berg och snår 

de fötts och fostrats, gått med grånat hår: 

En släkt av stilla lärde och poeter, 

som kände grekskans och latinens meter 

och gruvans malm och skogens hemligheter — 

och milda kvinnor, som med drömfödd sorg 

sett dagen dö vid söm och blomsterkorg 

och läst Stagnelius och Swedenborg.

S Agrell:

Värmland

Ur björnmossbädd, där ängsull vaggar vit, 

på tunga vingar lyfta tjäderhanar, 

mot klardjupt vatten stupar grå granit, 

runt drömma höga tallar, mörka granar. — 

Till ro de öde hultens tystnad manar: 

här lever minnet, barndomsdrömmerit. 

Vad själen starkast känt och djupast anar, 

det föddes här och kallar åter hit. 

Här är den stillhet, där mot himlens blå 

likt furans höga längtan tanken stiger. — 

Av malmens klang och forsens strida brus 

här hjärtan stärkts att älska och förstå 

den allvarsdjupa ro, där allting tiger 

i högblå tystnad och i gyllne ljus.

S Agrell:

Hatets sång

Min sång, den är en sång om nöd och oförätter,
om hårda gisselslag och seklers tyranni.
I blod jag diktat den i smärtans långa nätter,
och sjunger den i sorg, i hat och raseri.

Min sång är ingen sång om den, som tåligt lider,
och ingen glädjesång och ingen älskogslåt;
nej, den förkunnar blott om storm och hårda tider,
om kamp på ödslig hed, om död på blodig stråt.

Min sång skall tona vilt kring gatorna och torgen,
så vilt som stormens tjut och åskans tunga dån.
Den är en sång om kval, om smärtorna och sorgen.
Ett hämndens skri den är av nödens svultna son.

Jag har ej rum för frid, för kärlek och försoning,
en känsla har jag blott: ett djävulskt hat det är.
Och i min egen själ har helvetet sin boning,
det är en avgrundseld, som sargar och förtär.

L Lars(s)on: