Musik

Toner, som lyften min ande till skyn, förtrollade väsen, 

kunde mitt öga en gång följa Er mystiska dans!

Kunde jag fånga Er bild, som döljes för blicken och känseln, 

skulle jag skåda en värld, byggd i kristallernas form. 

Tusende flingor fölle väl då ur den klingande rymden, 

som på en vinterdag blommor och stjärnor av snö. 

Väl, att ändock Er soliga värld ej isas av stormen! 

Hellre än känna och se, blundar jag, njuter och dör.

C R Nyblom:

Skapelsens krona

Trotsige man, vill du tro, att kvinnan är skapelsens krona, 

hon, som tålig och mild böjer sitt huvud för dig?

Sist hon manades fram, ett verk av den skapande anden, 

byggd av dess ädlaste stoft, fylld av dess rikaste liv. 

Du, som larmar så stolt, som störtar troner och riken, 

kan du väl rubba också solen ur stjärnornas mitt? 

’’Allt, som är stort, sker tyst” — och stilla som solen dig lyser, 

sprider hon värme och ljus över en stormande värld. 

Böj ditt huvud för henne, som fört ur tusende strider 

människosläktet framåt undan ruiner och blod!

Jordens eviga hopp hon bär vid sitt klappande hjärta: 

skulle det slockna, o då — då vore skapelsen död.

C R Nyblom:

Hjärtats visa

Jag, fattiga tingest i människans bröst, 

vad ont har jag gjort här i livet? 

De höja ju alla emot mig sin röst: 

allt ont är av hjärtat bedrivet. 

Dock sitter jag stilla och klappar och slår 

och räknar, hur livet förgår. 

Än är jag för liten, än är jag för stor,

än tvivlar man på, om jag lever, 

Än kall som det järn, uti klipporna bor, 

är åter så eldfängd som näver. 

Jag sitter dock stilla och klappar och slår, 

och intet därav jag förstår. 

När ungdomen dansat, tills kraften är slut, 

då klagar den strax på sitt hjärta. 

Poeten, som rimmat sitt lexikon ut, 

förtvivlad tar »hjärta« och »smärta«. 

Jag sitter därinne och glöder av harm 

och klappar så häftig och varm. 

När älskaren, sviken i kärlekens hopp, 

på världen förbannelser hopar, 

då blickar han dyster mot stjärnorna opp, 

och: »trolösa hjärta!« han ropar. 

Då slår han på mig under buller och bång 

och sjunger så gråtmild en sång. 

Och kommer en narr ibland människors barn

och världen med dårskaper fyller 

och störtar till slut i sitt trassliga garn, 

på hjärtat så gärna han skyller. 

Han skapade själv ej sitt jäsande blod: 

han var ju så glad och så god. 

Dock vet jag ett hem, där jag trives så väl: 

det är hos en älskande flicka. 

Då lever i hjärtat en lågande själ, 

då får utur ögat jag blicka. 

Då sitter jag stilla och klappar och slår 

och räknar, hur tiden förgår. 

Men sist, när en gång ur sitt jordiska band 

den kämpande anden vill ila 

och svinga igen till sitt fädernesland, 

då lägger sig oron till vila; 

då sitter jag stilla och klappar och slår, 

då vet jag, när livet förgår.

C R Nyblom:

Ekskogen

Å, du vackra, mörka ekskog! 

Se, hur Herren Gud 

trenne gånger under året 

byter om din skrud! 

Först han i en saftig klänning 

utav grönt dig klär, 

och han gläds och han förundras, 

och han har dig kär. 

När han sett sig mätt på grönskan, 

han sin sköna klär 

i en grann ornat, som lyser 

gyllene och skär. 

Och till sist det vita täcket 

han till henne bär. 

Och han lägger sig att slumra, 

trött på sitt besvär...

T Sjevtjenko

Vid Utmeland

Den 29 september 1860

Efter trenne sekler skiften, 

än idag kring Vasagriften 

håller hjältestammen vakt. 

Den med lag vill landet bygga, 

den ej vill och skall ej rygga 

fegt för övervåldets makt. 

Veklingen från Söderns länder

vid de yppigt klädda stränder 

gärna skryta må av sitt,

ömsom slava, ömsom rasa —, 

pris ske Gud och Gustaf Vasa: 

tryggt står Sveas land — och fritt!

Oscar Fredrik:

Livets högtidsstunder

Känner du stundom din själ av vingar lyftad mot höjden, 

fylles av okänd lust bävande hjärtat ibland; 

är det, som ville du hän i oändliga rymder försvinna, 

kasta dess jordiska dräkt bort från din ande en stund; — 

följ då med barnslig tröst den underkraft, som dig leder, 

låt dina blickar med mod dricka det himmelska ljus! 

Vet — den stunden kallar dig Gud till herrliga syner, 

lyfter den slöja, som djupt höljer hans strålande bild. 

Ögonblicket är då mer värt än ett år ibland fröjder: 

göm, vad du vinner därav, göm det för dagar av kval. 

C R Nyblom:

Laokoon

Snärjd i de ringlande drakarnes band, Laokoon synes 

kämpa förtvivlad, men dock lugn, som det höves en man. 

Bröstet är fritt, och huvudet än mot himmelen höjes, 

munnen är sluten, och knappt krusad av smärtan den tycks. 

Icke ett ord, ej ett ljud han fram över läpparna pressar, 

sluter dock dödens kval re’n i sin manliga barm. 

Lider ej fadern likväl att se, huru sönerna kvävas? 

Är väl hans hjärta därvid kallt som den mejslade sten? 

Nej, han drager en suck, så djup, så förtvivlad och dyster, 

som om hans innersta liv flydde ur kroppen med den. 

Varför kvider han ej? — Ty anden, fjättrad i marmorn, 

äger ej tunga och språk, talar i tecken ännu.

Därför rör dig också den förstummade smärtan dess mera, 

därför den dödlige tycks hög och sublim som en Gud.

C R Nyblom:

Uppstånden, uppstånden vår Frälsare är

Påskdagen den 8 april 1860 på oceanen (Atlanten):

Uppstånden, uppstånden vår Frälsare är, 

nu gläd dej, du jord som han skapar och bär! 

Nu jubla, ni himlar, åt allt han oss gav, 

och hoppa, ni höjder, och brusa, ni hav! 

På Golgata djävlarna tjöt av triumf,

ja, helvetet gladdes när himlen var stum, 

för nu hade mörkret fått Ljuset på knä 

och fäst Herren själv på förbannelsens trä. 

Men ve dej, du helvete, vakna, du värld, 

för frälsningens Furste blev inte förtärd! 

Knappt var han i graven i dagarna tre 

så kunde man honom i vårsolen se! 

Var är nu din udd, du förskräckliga död? 

Var är nu din seger, du helvetesglöd? 

Du synd, var är nu den ohyggliga kraft 

som du genom lagen sen urtiden haft? 

Vår Herre har uppstått och graven är tom 

och syndare frias från död och från dom. 

Stå upp från de döda, ta vara på det 

och prisa den heliga Treenighet!

C F W Walther: