En eftermiddag

Brasan prasslar, och utanför
ett höstregn i lyktskenet ryker.
Han sitter lugn och från köket hör
hur hustrun står och stryker.
Nu slår det i dörren till barnens rum,
hör, vad det bullras och skrattas!
Alla ha lungor och ingen är stum
och ingen av dem fattas.
Men dagen skrider mot nattens blund
och brasan sjunker och mattas.
Snart är försvunnen den korta stund,
då ingen fattas.

E Lindorm:

Hemåt i höstregn

Hemåt i höstregn, hemåt i natten,
hem över svarta svallande vatten,
hemåt mot vinden, hemåt mot strömmen
styr jag min farkost, men såsom i drömmen,
vågorna väcka mig icke ur den.
Stänket, som står över däck och kajuta
väcker mig icke upp till att njuta
färden mot vinden, färden mot strömmen.
Hemåt det bär, men såsom i drömmen.
Svara mig, svallsjö! Lever jag än?

Trolösa, trotsiga bölja som bär mig,
kär såsom fordom ännu du är mig,
ännu du vaggar, höjer och sänker mig
såsom din lekboll, innan du dränker mig.
Bär mig i land! Än får jag ej dö!
Botgörarfärden har jag att vandra,
tigga hos vänner och fränder och andra,
vilka likt böljorna höja och sänka mig
såsom sin lekboll, innan de dränka mig
djupt uti glömskans signade sjö.

Disiga dimmor dröjande dugga,
svepa min synkrets i skymmande skugga,
endaste en ejder ser jag, som söker
skrevan, där martalln skyddande kröker
armen kring nästet av dun och av starr.
Botgörarfärden mot vinden och strömmen
väcker mig icke på länge ur drömmen,
drömmen om tallen, som knotig sig kröker
över ett näste, där gudungen söker
makan och lyckan bland nålar av barr.

K A Tavaststjerna: