Venus

Ensam, alldeles ensam
högt över ljusa staden
står i turkosblå rymder aftonstjärnan.

Vårens första grönska
doftar under hennes sken,
och staden andas
med längtans korta andetag
under den stora stjärnan.

O denna trista kväll!
O denna klarhet av blå april,
mer trist än grå novembers regn
och svarta höstens skuggor!

Vart skall mitt hjärta vandra
att undfly minnet,
att undfly aftonstjärnans
vita, ljuva glans?

Hur vårligt klar är luften
och vinden ljum och mängd med doft
från havets dyning och från parkers grönska...
O denna trista kväll!
Hur härdar hjärtat ut tills natten kommer?

När bleknar äntligt Venus
bekrönta huvud?
När tystna dessa rymders
ljuva bröllopssång?

Venus, strålande Venus,
ännu ensam i vårrymden!
När äntligt himlens sken av klar turkos
förbytts till djup viol,
då skola de sköna Plejaderna
träda fram ur sitt töcken
och styrkans röda stjärna, Mars,
skall fylla nattens väkter
med härligt ljus.

Då, likt fantomet, bleknar
din bild och sjunker;
hos nya stjärnor samlar
hjärtat kampens kraft.

O snart -
snart djupnar ljusa kvällen till violblå natt.

Herdakväde

En Celadon gav fröjderop,
då han med sin herdinna
fann på ett skrin uti en grop:
"Nu skall du bli grevinna,
och jag så stor och mäktig man,
att ingen själ tör knysta.
Minsann, det går ej längre an
att krypa i det tysta!

Till nästa riksdag låter jag
mitt sköldemärke sväva;
då skall jag göra dunderslag,
att hus och berg sku´ bäva.
Farväl, min hjord och tysta fält,
I trän och gamla stubbar,
farväl, mitt bo och usla tält,
gemena tomtegubbar!

Jag är ej mer er Celadon,
nej, annat mån I veta:
hans nåd, herr Celadondrion
vill jag härefter heta.
Min nymf, vad säger du därom?
Du plär mig vara trogen;
kom, Melicerta, kära, kom!
Nu är vår lycka mogen."

"Ack, Celadon, vem skulle trott",
sad nymfen Melicerta,
"så mycket buller skulle bott
i ett så stilla hjärta!
Betänk vårt lugn och sälla bo,
gack i dig själv tillbaka:
monarker sucka för vår ro,
men få den sällan smaka."

"Nå, Melicerta, kära du,
vad vill ditt snack betyda?
Du blir ju strax en mäktig fru,
kom, kom, du måste lyda!
Men ett jag ber: när man oss spör
vi världen oss betager,
så säg, att jag det tvungen gör,
och att du mig bedrager.

Du vet, att sådant bör en man
städs på sin hustru skylla.
Det står en flicka bättre an
sin hederslystnad fylla.
Säg du, när folket hör därpå,
vår ringhet gör dig smärta;
då vill jag sorgligt svara så:
Betänk dig, Melicerta!"

"Jag tjänar dig, min Celadon,
i allt, vad dig behagar;
men stackars karl, som ej är mån
om våra sälla dagar!
Vi leve ju ett kungligt liv
i våra tysta krokar,
vi le åt stolta tidsfördriv
och högvälborna tokar.

Du räknar visst för ingenting
att fri och älskad vara.
Hör, alla hundar runt omkring
på våra toner svara!
Ej skakar onåd våra trän
och grumlar våra brunnar;
för oss ej böjas falska knän,
ej heller smickermunnar.

Vårt namn är tyst och slätt och rätt,
men då kan det bäst vaktas:
den oss föraktar, ack, hur lätt
kan den av oss föraktas!
Vår dag är från bekymmer fri,
vår natt är full med nöje;
de storas fall gå vi förbi
med ett föraktligt löje.

I vårt palats man slipper fram
för kjortlar och drabanter;
vi höre skrik av våra lamm,
men ej av supplikanter.
För höga miner, skarpa ord
stå vi ej städs på nålar.
Vi dränke alla tungors ord
i våra nektarskålar.

Vår mjölk och smultron stå oss bi,
när rangen gör oss kranka;
partiers vrede stille vi,
när gröna ärter vanka.
I kamp med ägg vi döme rätt,
vem mer är fast i stolen:
Sankt Niklas eller Mahomet,
jordklotet eller solen?"

"Ack, Melicerta, tig, jag dör,
där intet högre vankar.
En själ i stoft mig ömkan gör
med så gemena tankar.
Nej, hit med min beredda katt,
han skall dukater hysa!
Hör upp, mitt skrin, med all min skatt!
Jag vill i heder lysa!"

Vår Celadon slog locket opp,
det gick förutan dyrkar;
men ack, var blev vår herdes hopp?
Han fann där fyra fyrkar.
"Jag ser", sad han, "att bladet vänds;
min nymf, jag har gjort illa.
Farväl, ers nåd och excellens!
God dag, min herde lilla!"

O v Dalin:

Bikt

Djupt nere föddes jag, där nöden bor,
ett dystert land i ständigt tröstlöst söcken.
Jag ser det än igenom årens töcken,
hur Sorgen satt vid vaggan hos min mor.
När dagen lekts till slut bland sten och sand,
i gråt och bittra ångestdrömmar låg jag,
men när jag väcktes, med förundran såg jag
en outsläcklig fackla i min hand.

Du vilsna stråle från ett fjärran ljus,
hur blev du så ett bloss i mina händer?
- Jag lyste ner i mörkrets öde länder,
jag sade: följ mig till min facklas hus!
Men ingen hörde mig. Allen jag gick,
och ljuset ifrån undrets världar höga
blev mig till hån - det öppnade mitt öga
för allt, som mörkret borde gömt min blick. -

Jag såg min nakenhet, min värnlöshet,
hur olikt allting var, mot det jag drömt mig.
Jag ville släckt min facklas sken och gömt mig
i mörkret undan all min ensamhet.
- Men nej, den var mitt eget ödes dom,
och den var själen i min egen vilja.
Nej, intet skall från dig mig kunna skilja,
mitt Kainsmärke och min rikedom.

Mot mörkrets murar skrek jag ut mitt kval,
och jag förbannade mitt hårda öde.
Ja, jag har längtat vara bland de döde
i jordens mylla, tung och god och sval.
Mitt hjärta, hårt och svart som diamant
har gnistrat utav hat och skälvt av vånda.
Men nu är blitt. Snöklockor ser jag stånda
och ringa vår vid ödevägens kant.

Det är i doftande och klar april
och nya vindar famna om min panna.
Vek är min mun och vill ej mer förbanna,
men ljust och vårligt tala livet till.
Jag såg väl något gott och skönt ändå
slå ut ur allt det onda mig vart givet.
Det är en helig glans vid själva livet,
och mot dess källa vill jag ödmjukt gå.

Det är som nyss jag trätt inom din port,
mitt liv. Jag känner mina läppar småle
mot dig, mitt hjärtas underliga stråle,
ej hånande, som förr de ofta gjort,
men som när barnet ler mot julens ljus.
Glad vill jag vårda dig, min dyra gåva.
Och jag vill vaka där de trötta sova,
och jag vill bedja i de sorgsnas hus.

 R Jändel:

Skåda, skåda hur det våras

Skåda, skåda hur det våras.
Snön har smultit, se och märk.
Än en gång skall vi bedåras
av de gamla underverk.

Världen lyser, jorden grönskar,
vindar gå med lätta fjät.
Kanske får jag som jag önskar,
förr än någon anar det.

Här i jordens gröna lunder
stundom himlablomster gro,
men för mig ske inga under,
fast jag villig är att tro.

H Löwenhielm:

På påskmorgonen

Nej, viken sorger! I dag är fest,
i dag må tystna båd kval och ånger.
En var må prisa, som han kan bäst,
vår Gud med ljuvliga sånger.

Ja, låt oss fröjdas av hjärtans grund,
ja, låt oss gladligen hålla påska
och vila, vila en liten stund
från livets mödor och brådska!

Hell, hell, uppståndelsens ljusa dag!
Bryt fram med ära i rena lågor!
Vid sinom tusende lärkors slag
bryt fram ur vaknande vågor!

"Han är uppstånden, han är ej här",
så änglastämman med fröjd predikar,
men hjärtat viskar: "han är oss när,
och vi hans bröder och likar."

Uppstånden är han, och solen går
för världen fram och hans ära prisar.
Och havet märker, att det blir vår
och bräcker buktande isar.

Men morgonvinden från skyn far ned
med svala vingarna frid att vifta,
och mellan vintern och våren fred
de väna granarna stifta.

Med snö på grönskande barr de stå,
vid roten sipporna bo i knoppar;
själv väcker drivan de späda små
med ljumma, glittrande droppar.

Vak upp, du blomma, var icke rädd!
Nu är det slut med båd död och dvala,
nu får du stå i din prydning klädd
i lunden gröna och svala.

Var tröst, mitt hjärta, du skall ej dö!
Allt mer och mer det med våren lider;
snart skall du glömma båd köld och snö
för blida midsommartider.

O ljuva sommar, o hjärtats vår,
från slagregn fri och från kvalm och åska,
hav tack! Jag torkar mitt ögas tår
och håller gladligen påska.

Han är uppstånden, den hjälte god,
den vårens furste förutan like.
Var tröst, min ande, och hav gott mod!
Du leva skall i hans rike.

E Björck:

Kristen trosbekännelse

Lyckan är icke, vad vi drömma om,
lyckan är icke natten, den vi minnas,
lyckan är icke i vår längtans sång.

Lyckan är något, som vi aldrig velat,
lyckan är något, som vi svårt förstå,
lyckan är korset, som blev rest för alla. -

E Södergran:

Oppositionstalarne

Sällskapsspektaklet på Riddarhuset

den 9 mars 1829

På Riddarhuset här om dan

uppfördes stort spektakel.
Opposition, som den är van,
den gjorde där mirakel.
Det var också, som ryktet lopp,
en viktig sak å bane.
Vältaligheten svällde opp
som kam på retad hane.

Herr Geijerstam steg först på bänk:
»Jag är en vän av ljuset,
men räds att man gjort narr, betänk,
av själva Riddarhuset.
Vårt majestät går då i kvav,
och folket man förvillar.
Det är herr Geijerstam, Herr af,
han själv, som slikt ej gillar.»

»Bort, bort med solens portar!» skrek

en Uggla helt naturligt;
»jag tål ej ljuset och dess lek,
det är mig för figurligt.»
»Det finns ej allvar nog uti
den skrift,» sad Fredrik Boije.

»Ett värdigt språk det fordra vi,
hur vilt vi själva skoje.»

Nu reste sig med makt herr Bråk
-enhjelm, en man att rosa.
»Är det», sad han, »ett Utskottsspråk?

Är det en Riksdagsprosa?
Vad bocksprång! Jag är född i Småln,
har lärt dess melodier:
Giv akt, jag vill ha fläsk i kåln
och rim i Poesier.

Jag har fyllt opp och med princip
vakanserna i hjärnan;
ett målat skal ger Sekter Grip,
men ser Ni, jag ger kärnan.
Allt vad jag ej förstår, var viss
att jag det remitterar,
och därför är jemiss, remiss
alltjämt vad jag voterar.»

Steg sedan opp Herr von Troil,
den Talaren jag lovar;
han höll ett tal som höll en mil
om Kejsare och Påvar.
Han talte som en höglärd man
om Texter och Sankt Peder:
han började i söder, han,
och slöt i nordanväder.

Till slut Grev David ordet tog
(till slut det bästa spar man)
den David icke Goliat slog,
men lång som Goliat var han:
Han hade Riksdagsyrket valt
för slägga eller spade;
nu hostade han liberalt,
och stammade och sade:

»Oslipad kom jag, det är sant,
att ivra mot Despoter,
nu har jag slipat av var kant,
Gud vet vad snart står åter.
Jag förde mycket fåfängt prat,
som protokollen visa,
nu är jag klar och moderat
som jag skall strax bevisa.

Konstitution i ljusets dar,
statsmakter, frihetsanda.
Försvarsverk utan allt försvar
och Dagligt Allehanda —
min åsikt är — jag vet ej vad
- patriotism och havra —
Nationens väl och Tidningsblad
och sist — Abrakadabra.

Härav är klart att Tryckfrihet
är grund till landets lycka
i ty att jag, som var man vet,
har ingenting att trycka.
Men märk nu tecknet varuppå
min moderation kan kännas:
Författaren må ohängd gå,
men vad han skrev bör brännas.»

Han slöt. Vad lovord av och till
som bin kring kupan surra!
Var enda Trampmaskin stod still
och Grevar ropte hurra.
Votering, ja och nej i mängd,
dess utgång är ej okänd,
Författarn blev väl icke hängd,
men ack! hans skrift blev obränd.

E Tegnér:

 

Med dödens svarta flagga Handeln seglar

Vid en konsert till förmån för Malmö stads Arbetsinrättning. 

Med dödens svarta flagga Handeln seglar
och Världsförenarn är en fruktad gäst, '
ty böljan själv är smittad, och man reglar
var öppen strand för fruktan eller pest.

Och året om är himlen mörk som sorgen,
och sommarsolen blott en Saga är.
Det växer gräs på de förödda torgen,
och tiggarstavar, var en lund är när.

Från dörr till dörr de bleka barnen löpa
och tigga bröd och växa opp till brott.
Ack! det är lätt att med en skärv få köpa
sig fri från ögonblickets ömkan blott.

Men vill du giva, så att änglar glädas,
så avhjälp ej, men förekom en nöd:
Tänk uppå allas, men dock helst de spädas,
och den som arbet´ ger, ger också bröd.

Till ingen annan gåva är du pliktig,
all annan är förspilld; ju mer du ger,
ju mer begärs det: som en vattusiktig,
ju mer han dricker, törstar desto mer.

Giv därför ej för dagen, men för livet;
den Vises gåva tusendubblar sig.
Tro, att med seder är det bästa givet,
och tänk ännu, när du förbarmar dig!

E Tegnér:

Napoleons grav

I anledning av frågan om förflyttningen av hans stoft.

Rör ej hans stoft: varhelst det vilar
står segerpelaren därpå.
Det är hans ära blott som ilar
till tidens gräns: låt stoftet stå.

Det var hans storhet, att han ville
förena vad dock söndras skall,
det Gamlas och det Nyas snille;
det var hans storhet — och hans fall.

De bägge böjas ej tillsamman,
de sprungo sönder i hans hand,
och snart igen upplågar flamman
av deras strid kring hav och land.

Den nya världen och den gamla
på djupet möts, där solen vänds,
och forn- och framtids andar famla
på minnenas och hoppets gräns.

E Tegnér:

Kung i törnekrona

Kung i törnekrona
och blodspurpurn höga,
Jesus, sänk i stoftet
ned till mig ditt öga.
Ty du ock har lidit,
du ock mänska var,
själv en trampad druva
i Guds vredes kar.

Själv i örtagården,
lydig Faderns vilja,
föll du ned till jorden
som en bruten lilja,
och du låg i stoftet
i din blodsdaggs bad,
fromt till Gud i himlen
som ett barn du bad.

Du till Gud är vägen,
sanningen och livet.
Fridens evangelium
ur din själ är skrivet.
Jesus, sköna livspalm
mitt i öknens brand!
Jesus, du som sitter
på Guds högra hand!

Sol, som aldrig nedgår,
dig i nåd förklara!
Ofta på ditt Tabor
låt mig hos dig vara!
Fräls mig när jag kämpar
i Getsemane,
och i dödens skymning
låt ditt ljus mig se!

Vitalis (E Sjöberg):

Lycksalig, lycksalig den själ som har fred

Lycksalig, lycksalig den själ som har fred!
Men ingen känner dagen, förrn solen går ned.

God morgon! god morgon! sjöng fågeln på kvist,
om kvällen blev den jagad och fångad till sist.

Skönt doftade blomstret vid ängen i byn,
om kvällen låg det krossat av hagel från skyn.

Den lilla som lekte i gryningen röd,
om kvällen låg på bädden så stilla och död.

På jorden det lever ej någon så säll,
att lyckan ej kan skifta från morgon till kväll.

Lycksalig är själen som äger Guds fred,
fast ingen känner dagen, förrn solen går ned.

God morgon vi sjunger med fågeln helt glatt,
om än bak mörka galler vi sitter i natt.

Guds folk kan sej glädja var morgon så ny,
om än det mejas ner under aftonens sky.

Som barnen jag fröjdas en morgon så röd,
om än jag innan kvällen är stilla och död.

Guds fred och god afton vi sjunger var kväll,
vår flyktande själ, den bevarar han själv.

Lycksalig, lycksalig den själ som har fred!
Guds fred är hjärtesolen som aldrig går ned.
 
B S Ingemann: 

Tiden är ingenting

Grässtråets barn, så lika sin fader,

växa och dö i oändliga rader.

Morgon blir afton i evig ring;

tiden är ingenting.

F M Franzén:

Lyckans land

Vid en väg, på en sten
satt en liten flicka,
bara fötter, bara ben,
mager som en sticka.
Men hon var så glad ändå,
log med skälmska ögon grå. -
Vid en väg, på en sten
satt en liten flicka.

Kom en liten gosse där,
stannade förlägen.
"Uppå vandring stadd jag är,
kan du säga vägen?
Jag skall hän till lyckans land,
till dess fjärran, fagra strand."
Kom en liten gosse där,
stannade förlägen.

Och den lilla flickan log,
hennes ögon blänkte.
"Vägen dit - den vet jag nog,
just där sol sig sänkte,
där går gyllne strålars spång.
Över den skall gå din gång. -"
Och den lilla flickan log,
hennes ögon blänkte.

"Går du spången, skall du snart
hinna månens skära,
där den skimrar underbart -
då är målet nära.
Ty på närmsta stjärnan just
ligger lyckans fagra kust. -
Går du spången, skall du snart
hinna månens skära."

Inte vet jag det, om sen
gossen hittat vägen.
Kanske står han kvar där än,
tittande förlägen,
tittande förundrad på
ögon, skrattande och grå. -
Inte vet jag det, om sen
gossen hittat vägen.

A M Roos:

Den sena våren

Klagen ej att våren dröjer:
desto mer han se’n förnöjer,
då naturen väcks i hast
av hans blida ögonkast.

Se, hur snällt sin vita yta
berg och dal till grön förbyta.
Nyss av is bedrövligt grå,
viken nu är himmelsblå.

På dess klara spegel skrider
re´n en båt och vad det lider
följs av gäddan, stackars tok,
som för fisk har sväljt en krok.

Älven sina bojor bryter
och i svällda böljor ryter.
Dock i lugnet nedom den
ligger fast en isbro än.

Käcka sjömän dit sig våga,
att där väg för skeppet såga,
som från havets öppna famn
kommer att begära hamn.

Snart ur knoppen blomman spricker,
då det milda regn hon dricker.
Hör! de glada fåglar re’n
prisa solens varma sken.

Allt till stadens lönnar hitta
siskor, som där partals sitta.
Lärkan själv i skyhög krets
far kring tempeltornets spets.

Stackars fjäril! som i dagen
kom att bli av kölden slagen.
Nu där flyger fram en ann —
ser du, barn, så grann, så grann!

Akta, då med utsträckt finger
du att honom fånga springer.
Han på nässlan sätter sig.
Akta barn! hon bränner dig.

I det fönster, dit sig höjde
drivan, som på väggen dröjde,
Rosa, själv en ros, så glad
ställer fram en blomsterrad.

Sakta står hon där och gläntar:
Det är någon som hon väntar.
Se där föll en majrosknopp!
Evert kom och tog den opp.

Även hämplingen i buren
firar vår; och kreaturen,
ledsna vid sitt bås till slut,
råma att få komma ut.

Se´n i går hur livligt gräset
kvicknat på det glada näset,
dit med fåren Ingrid går;
men i hast hon stilla står.

Göken gal och hon sitt öra
spänner fiken att få höra,
huru många år han spår,
att hon ännu ogift går.

Var tillfreds, han är dig trogen,
han, som nu där kör med plogen,
glad, att han i tid kan få,
Gud ske pris! sin åker så.

F M Franzén:

Aprilverk om vår härliga tid

Stor sak i forna dagar
och i den gyllne tid!
Vår ålder mig behagar,
han är mig skön och blid.
Om själen ej har styrka,
så blir dock kroppen fet,
och världen får nu dyrka
en ädel veklighet.

Låt gamla knarrar skryta
med mången möglad sak:
låt misantroper ryta
mot all vår nya smak:
jag tackar kärlekslagen
samt far min och hans fru,
som så ha passat dagen,
att jag är födder nu.

Ack, min dumma fäder!
Om I dock hade sett
vår levnad, mat och kläder,
vår höga smak och vett,
jag tror, I skullen blygas
och på ert plumpa vis
i magen övertygas
om våra paradis.

Jag vet ej vart de famla,
som er för gamla ta;
nej, vi ä´ rätt de gamla,
den äran få vi ha.
Vår värld sig nu beropar
på ålder, klok och stolt;
I voren unga glopar,
då världen gick i kolt.

I levden som i dvala,
enfaldigt, fromt och fritt;
knappt vissten I omtala
det kära mitt och ditt;
er rang, er plats, ert bästa,
allt lät ni gå förbi,
och var en var er nästa,
som skapad var som I.

Men att man så förliktes,
förtjänar näppligt tack:
på gods ej mycket sniktes,
där mest var fattigt pack.
Där kunde ro ej fela,
ty den om intet rår,
har ingenting att dela
och sällan trätor får.

Där blott förtjänsten lyste,
där var strax adlig hjälm,
och den blott skrymtan hyste,
den var hos er en skälm.
Den blott till dygd var födder,
den var av kungligt blod,
och fast han kom från slödder,
så togs han dock för god.

Er vänskap gick som tjuren
den dumma stråten fram.
Månn vår har den naturen?`
Nej, bort med sådan skam!
Vi ändre tro och sinne
tolv gånger på ett år:
i dag är man ur minne,
där man haft nåd i går.

Att fint och hövligt drilla,
att byta färg och hamn,
det hölls bland er för illa,
allt nämndes vid sitt namn.
En klok fick heta kloker,
fastän han godsint var;
en toker hette toker,
fastän han purpur bar.

I lag med slika dumma
en ringa spis man fick,
där must och mjöd och mumma
var deras bästa drick.
Knappt kunde man en frossa
av deras rätter få,
och knappt med drickan lossa
förståndet ur sin vrå.

- - -

Ack, dumma släktregister!
Ju mer på er jag ser,
ju mera blir jag bister,
jag gråter och jag ler;
jag ser på edra kläder,
hur dumt en tröja skars,
och hur det grövsta läder
av själva prinsar bars.

- - -

Ack, middag, som nu nalkas,
du rör min fina smak!
Båd håg och tunga svalkas
av mången artik sak.
Knappt vet man vad man äter,
och magen, ögats tok,
åt hjärnan lydigt mäter
sin kraft att vara klok.

- - -

Ack, säll är denna tiden!
Allt har nytt liv och mod.
Man ser ju kärleksstriden
i sextiåra blod:
hur gummans ålder myser
åt alla flickors bruk,
hur gubbens brånad lyser
uti en ung peruk.

Så kvick är också kraften
av våra lärdas vett.
Den gamla visdomssaften
var grov och dracks med svett:
all mjölken i sin maga
det snåla snillet drog;
nu plä´ vi gräddan taga,
och därmed ha vi nog.

Till höjden kan man svinga
hos oss med ringa flit;
man lyser nu med ringa:
med namn och blott kredit.
Man är ej det man säger:
en dräng är herren lik;
fast man en fyrk ej äger,
så syns man likväl rik.

Ett ädelt högmod kittlar
båd mans och kvinnas håg.
Tillförne utan titlar
man i sin koja låg.
Då skull´ man folket truga
till tjänst med pock och bön;
nu drar den minsta fluga
till hovs för rang och lön.

Ja, allt har annat väsen
än i de gamlas dräkt.
Vår liv bland blomstergräsen,
som källan, skyndar täckt.
Man lever som man finner
bland nöjen tusenfalt,
man dör så gott man hinner,
och därmed är det allt.

Se så, I gamla drakar,
tag nu ert pris igen!
Här sen I edra makar
och edra övermän.
Allt det I kunnen skryta,
det är av edra barn:
med er att vilja byta,
det vore guld mot skarn.

Förr skall man mig få stoppa
ett dygn bland fäders ben,
förr skall man mig få doppa
i hamnen vid Aten,
där dygd och sorgligt snille
inpintes gamla hjon,
än jag nu bland dem ville
uppfrejda min person.

Förr blir kung Månses kappa
min Cloes triumfant,
förr skall man mig få klappa
med drottning Karins vant,
än jag vill nånsin stöka
de gamlas mörka bo,
att i de tider söka
min sällhet och min ro.

O v Dalin:

Vid Svenska Akademiens femtioåriga minneshögtid den 5 april 1836

Jag stod på stranden under kungaborgen,
när dagens oro äntlig somnad var, ¨
och öde voro gatorna och torgen,
och på kung Gustafs stod sken månen klar.
Där låg ett uttryck i de milda dragen,
som när det åskat i en fredlig dal,
och hjälten var där, men jämväl behagen,
en segerkrans, men som bland blommor tagen,
en blick till hälften örn, till hälften näktergal.

Förunderliga makt, som konstnärn äger!
Se anden färdig så till strids som sångs,
en bild, som oss sin egen saga säger,
en levande gustaviad i brons!
Ja, sådan var han, när han kom ur striden,
men sådan även, när han göt sin själ
i folket in, bland konsterna och friden,
ty store andar ge sin form åt tiden,
och Gustafs tidevarv bär Gustafs drag jämväl.

Min barndom föll uti hans solskensstunder,
jag minns den tiden: hur den är mig kär,
med sin förhoppning, sina sångarunder
och allt det nya liv, som rördes där!
Det var som våren, när hans värma droppar
ur blånad sky och löser vinterns tvång:
då leka djur, då svälla lundens knoppar,
och kinden färgas, mänskohjärtat hoppar,
och allt omkring är lust och mod och fågelsång.

De gamla karoliner hade somnat
i blått och kyller, ifrån splitets dar,
som allt försökt och ingenting fullkomnat,
då ingen kung och ingen ära var.
Vad norden evigt vill, en kung som känner
sin egen kraft, stod åter fram i glans,
och där vart ordning ibland frie männer,
och makt och lydnad blevo åter vänner,
och allt var glatt och tryggt vid tanken, att h a n fanns.

I purpur satt förtjusaren på tronen,
och spiran var en trollstav: med var stund
där växte nya hjärtan i nationen
och nya blommor, fast på järnmängd grund.
Vår gamla dröm om bragder och om ära
förflyttades till någon fredlig trakt,
där ek och lager sina kronor bära
och milde vise ljus och seder lära -
och styrkan skar sitt skägg, och vettet blev en makt.

Den svenska äran bröt sig nya banor
i tankens obesökta land: Linné
stod segersäll bland sina blomsterfanor,
oskyldig, älskvärd, konstlös liksom de.
Melanderhjelm beräknar himlafärden
för månens skiva, för planetens ring,
när Scheele skedar skapelsen i härden,
och Bergman drar grundritningen till världen,
och hävdernas mystär rannsakar Lagerbring.

Och här, där Mälarn gjuts i Östervågor
och kungastaden mitt i skogen är,
vad sydligt liv inunder norrskenslågor,
vad sångartempel på de öde skär!
Det språk, vars toner ligga mitt emellan
vad Norden djupt, vad Södern klangfullt har,
ett bortglömt barn, som kom i samkväm sällan,
steg fram och speglade sin bild i källan
och häpnade att se, hur högt, hur skönt det var.

Och då sjöng Gyllenborg, en mäktig ande,
fast stundom rimfrost på hans vingar låg.
Ack klippor finnas, där vi alla strande,
och även dikten har sin frusna våg.
Men stark var bågen, som den ädle spände,
och pilen skarp, som sökte opp sitt mål,
och allt vad mänskohjärtat djupast kände
steg fram och grät i Människans elände,
en djup, oändlig suck, vårt släktes modersmål.

Bredvid hans sida, drömmande och stilla,
satt Creutz och band på rosor utan tagg
och diktade om Atis och Camilla
en sång av västanvind och morgondagg.
Den sången är en dröm ur gyllne åren,
en gång i livet av vart hjärta drömd,
fast ej så skön, fast ej så himlaboren;
en sång så ljuv som lärkornas om våren,
öm, enkel, oskuldsfull - och därför är han glömd.

Giv plats, giv plats, ty Nordens vingad nalkas,
och sången svärmar kring hans vigda mun.
Hör, hur han skämtar, se, hur glatt han skalkas
bland nymferna uti den gröna lund.
Men ack, hans glädje ligger ej i kannan,
ej i idyller, som han kring sig strött;
hans druckna öga söker än en annan,
och märk det vemodsdraget över pannan,
ett nordiskt sångardrag, en sorg i rosenrött.

I Djurgårdsekar, susen vänligt över
den störste sångarns bild, som Nordens bar!
Det finns ej tid, som dessa toner söver,
det finns ej land, som deras like har.
En sång, som växer vild och likväl ansad,
bär konstens regel, men försmår dess tvång,
till hälften medvetslös, till hälften sansad,
en gudadans på gudaberget dansad
med faun och gratie och sångmö på en gång!

Därnäst hör Lidner! "Gravens portar knarra
på tröga gångjärn, domen förestår,
och lampans matta sken på marmorn darra,
och midnattsklockan ifrån tornet slår."
Förstörd, förvissnad före mogningsstunden,
en rik, men sönderbruten harmoni,
en genius, ack, för djupt i stoftet bunden,
hur ömt begråter han i lagerlunden
var likes kval: du hör hans eget däruti.

Men som en stilla sommarkväll på landet,
när daggen darrar uti blomsterskåln
och aftonrodnan knyter rosenbandet
kring västerns lockar, kring de lätta moln:
på ängen samla sig till dans de unga,
de gamle till rådplägningar i byn,
sin matta guld i vinden skördar gunga,
var blomma doftar, alla fåglar sjunga,
och frid och salighet se ner ur aftonskyn:

så är det i din sång, o Oxenstierna,
Italiens himmel över Nordens berg!
Din sångargratie är en sydlig tärna,
och sydlig även glöden av din färg.
Vad solglans ligger över Dagens stunder,
hur klangfull lian genom Skörden går,
och Hoppet, livets tröst och diktens under,
hur blev det diktat under furulunder?
Jag undrar mången gång, men gläds, att du var vår.

Och Kellgren, som "av skönhet och behagen
oss än en ren och himmelsk urbild ger"!
Sen Nya skapelsen stått fram i dagen,
vad ha vi andra till att skapa mer?
Hur klingar svenska lyran i hans händer,
hur ren var ton, hur skär, hur silverklar!
Ack, i mitt öra, vart jag också länder,
den diktens grundton ständigt återvänder,
en dunkel melodi ifrån min barndoms dar.

Men vad är lyrisk klang på silvervågor
och evig blomdoft uti blånad luft?
Den ädle skalden har ock andra frågor,
och skönhet vill han, men jämväl förnuft.
När Kellgrens snille slog de stora slagen,
de blixtrade, för sanning, rätt och vett,
i skämt och allvar, hur det flög för dagen
kring land och rike, och envar betagen
sprang upp och undrade, att han ej förr det sett!

Roms sångargudar flyttade till Norden
med Adlerbeth - en romare i släkt
med dem till andan, icke blott till orden -
och tjuste åter i sin nya dräkt.
Och Rosenstein, så hög som han till sinnes,
så klassisk, bandet uti sångens krans,
fast icke själv en sångare - var finnes
den svenske skald, som ej med tårar minnes
en själ så ljus, så ren, så faderlig som hans?

Och han, som slöt den långa sångarraden
och levde länge för att sörja den,
en rosenkrans med taggar mellan bladen,
behagens, skämtets, tankens, Gustafs vän:
han, som bar kronan i de vittras gille,
en lagrad veteran i vettets sold,
kanske ej främst som skald, men främst som snille,
som ville ädelt, kunde vad han ville,
den blinde siaren Tiresias-Leopold!

Jag sjöng hans drapa, minnets döttrar sjunga
en dag, och bättre, vad han Sverige var,
ty där bor oväld uppå framtids tunga,
och all förtjänst till slut sin krona har.
Han stod emellan tvenne sångartider,
den enas varning och den andras stöd,
men tid och sansning kämpade hans strider,
tills solen bröt utur sitt moln omsider
och sjönk förstorad ner i gull och purpurglöd.

De gamla gyllne lyrorna ha tystnat,
och deras klang är klandrad eller glömd.
Till många toner ha vi sedan lyssnat,
och strängt är Gustafs sångarskola dömd.
Naturen växlar, även snillet träder
i växlat skick för skilda tider fram,
i grekisk enkelhet, i galakläder,
med lejonman, med skiftrik turturfjäder,
men ett dess väsen är: väl den, som det förnam!

Där låg ett skimmer över Gustafs dagar,
fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill,
men det var sol däri, och, hur du klagar,
var stodo vi, om de ej varit till?
All bildning står på ofri grund till slutet,
blott barbarit var en gång fosterländskt;
men vett blev plantat, järnhårt språk blev brutet,
och sången stämd och livet mänskligt njutet,
och vad Gustaviskt var blev därför även svenskt.

I höga skuggor, ädle sångarfäder,
jag lägger kransen på ert stoft i dag.
En efter annan bland oss alla träder
snart opp till eder uti stjärnstrött lag.
Där låt oss sitta och se ner till Norden,
förtjuste av vad skönt som bildas där,
och strofvis om varannan sätta orden
till stjärnmusiken om den fosterjorden,
som väl förgätit oss, men dock är oss så kär.

E Tegnér:

Vid Färjestaden

Är näktergalen kommen i lund?
O ja, min kund,
nu börjar Ölands vår.
Välkommen upp från Kalmarsund,
där farlig sunnan går.

O ja, på väg till Byxelkrok,
mig stormen vrok
i denna lugna hamn.
Och jag är själv en Ölandstok,
och Nyter är mitt namn.

Gå ut och stick en vildsvinsgalt,
och red mig palt,
och fly mig kannan, mor!
I många år jag slukat salt,
och det gör törsten stor.

Min faders gård står tom och grå
med mossa på
bland sura äppelträd,
och långsamt kryper starr och strå
ditner till tegens säd.

Farväl, du vilda väg jag red,
på solig hed!
Jag har en annan häst.
Jag följer sjömans skick och sed,
och landar blott som gäst.

I Arontorp där blommar en ros.
Jag far min kos
från rosorna på strand.
Jag är en öländsk lättmatros,
och havet är mitt land.

E A Karlfeldt:

Intet är som väntanstider

Intet är som väntanstider,
vårflodsveckor, knoppningstider,
ingen maj en dager sprider
som den klarnande april.
Kom på stigens sista halka,
skogen ger sin dävna svalka
och sitt djupa sus därtill.
Sommarns vällust vill jag skänka
för de första strån som blänka
i en dunkel furusänka,
och den första trastens drill.

Intet är som längtanstider,
väntansår, trolovningstider.
Ingen vår ett skimmer sprider
som en hemlig hjärtanskär.
Sällan mötas, skiljas snarligt,
drömma om allt ljuvt och farligt
livet i sitt sköte bär!
Gyllne frukt må andra skaka;
jag vill dröja och försaka,
i min lustgård vill jag vaka,
medan träden knoppas där.

E A Karlfeldt: